För första gången tror människor att fredsprocessen i Turkiet ska leda någon vart. Jämfört med tidigare finns en viktig skillnad som har att göra med offentlighet. Men i offentligheten är kvinnornas plats ännu inte given. Däremot kräver de sin plats.
Rektorsbyggnaden på Bosporenuniversitetet i Istanbul är full. Kvinnor och kvinnoorganisationer är samlade kring initiativet ”Kvinnor för fred”, uppslutningen är stor och engagemanget påtagligt. Nätverket har arbetat hårt sedan 90-talet, men nu har man äntligen något konkret och konstruktivt att ta tag i. Med utgångspunkt i kvinnors diskussioner runt om i landet diskuterar man strategier för kvinnors närvaro i beslut, delegationer, kommissioner och i det offentliga samtalet. ”Vi ser inte på, vi kämpar för fred”, lyder en av de banderoller som skymmer rektorns böcker.
Det är historiska dagar i Turkiet just nu. En fredsprocess pågår, och denna gång ser det faktiskt ut som om människor tror på att den ska leda någonstans. Det turkiska regeringspartiet, konservativa AKP, för fredssamtal inte bara med det kurdiska partiet i parlamentet, BDP, utan också med PKK och dess fängslade ledare Abdullah Öcalan.
Att den turkiska regeringen samtalar med PKK är i och för sig inte något nytt; kontakter har funnits i många år genom de så kallade Oslo-samtalen och i andra former. Men denna gång är förhandlingarna, till skillnad från tidigare, inte bara hemliga. Det är alltså långt ifrån några ”informella positiva signaler från Turkiet”, som Per Garthon och Cogitos Jabar Amin hävdade i DN häromdagen (7/5), utan parlamentariska kommissioner, delegationer av ”visa personer” som åker landet runt för att söka stöd för fredsprocessen, uttalanden och samtal på högsta nivå och daglig rapportering om den senaste utvecklingen på huvudnyhetsplats.
Öppen ridå gör skillnad
Det betyder förstås inte att processen inte möter motstånd. De ”visa personerna” möts ibland av hätska ord och ruttna tomater, och det nationalistiska partiet MHP, och många krafter inom det mer moderat nationalistiska CHP, gör allt för att sätta käppar i det parlamentariska hjulet. Och kritik finns också från kurdiskt håll, om att de kurdiska parterna ger efter för ingenting, utan att någonting egentligen uppnåtts för att stärka kurders rättigheter i Turkiet.
Men häromdagen träffade jag en av mina gamla studenter, numera en av de drivande bakom den kurdiska think-tanken Samer, och han var optimistisk. Att samtal pågår inför öppen ridå, sa han, gör hela skillnaden. Offentligheten gör att det blir svårt för båda parter att backa.
Som i alla fredsprocesser är kvinnors närvaro och inflytande långt ifrån självklar. Bland de ”visa personerna”, till exempel, är 12 kvinnor, 51 män. När detta offentliggjordes var Kvinnor för freds Nazan Üstündağs kommentar att erfarenheter från hela världen visar att för att en fredsprocess ska bli framgångsrik, måste kvinnors representation vara hälften. Turkiet skrev under resolution 1325 (om kvinnor, fred och säkerhet) när den antogs för 13 år sedan, sa Üstündağ, och nu är det dags att agera utifrån den.
Allas fred
På mötet i Istanbul diskuterades metoder för att kunna förverkliga dessa ambitioner. Paralleller drogs till Sydafrika, Nordirland, Somalia, Liberia. Vad finns att lära av dessa, och vad är specifikt för den turkisk-kurdiska fredsprocessen? Är den bästa strategin att satsa på full kvinnorepresentation i de parter som förhandlar? Eller ska kvinnorörelsen kräva att få en egen röst, få vara en egen part i förhandlingarna? Är den viktigaste arenan inne i förhandlingsrummen eller ute i offentligheten? Ska man ställa krav på ett mainstreamat genusperspektiv eller koncentrera sig på några specifika frågor av särskild betydelse för kvinnor? Eller ska man göra både och?
Det här får inte bli AKP:s, BDP:s eller PKK:s fred, som en av de närvarande slog fast, det måste vara allas fred. Och det är helt klart att detta inte kommer att bli en fredsprocess där kurdiska och turkiska kvinnor är snälla och tysta. Kvinnorörelsen här i Turkiet har en lång historia av att synas och höras. Att organisera kampanjer för att driva en särskild fråga har varit ett av de viktigaste redskapen, och det har genom åren spelat en stor roll för att tvinga politiker att agera för kvinnors rättigheter. 2002-2004 förde ett nätverk av kvinnoorganisationer en omfattande kampanj för att utöva påtryckningar på politiker som just då reformerade brottslagstiftningen, vilket resulterade i en lagstiftning om våld mot kvinnor och barn som ligger i nivå med övriga Europa.
Nu handlar det om att skapa en fred där kvinnors erfarenheter av krig, övergrepp och diskriminering har en lika självklar plats som mäns. Eller med banderollernas paroller: utan kvinnors deltagande kan ingen rättvis, hållbar och jämlik fred skapas, vi kvinnor tänker ta en aktiv plats i fredsprocessen.
Not: Informationen är, utöver personlig närvaro vid möte, hämtad från bianet.org Kalici baris kadinlarla mumkun och Akil adamlar dediler oldu 12 kadin 51 erkek
