Edda Manga visar i sin senaste artikel i Feministiskt perspektiv hur kort historia väst har när det gäller en mer positiv attityd till lhbtq-personer. Och den positiva utvecklingen har verkligen gått mycket fort, samtidigt som de stora heterogena delarna av världen som brukar kallas ”västvärlden”, ”väst” etc verkar djupt splittrade när det kommer till lhbtq-personers rättigheter. I USA exempelvis har bara tolv av medlemsstaterna infört rätt till samkönade äktenskap. Parallellt med en livaktig lhbtq-rörelse finns, inte minst med rötter inom den kristna högern, en konservativ anti-gayrörelse.

Antigay-rörelsen tycks dock på senare år ha blivit försvagad, och nyligen kom besked att föreningen Exodus, som under ca 40 års tid försökt ”omvända” homosexuella till hetero, lägger ner sin verksamhet och ber om ursäkt för den skada den orsakat. Samtidigt tycks det som att den kristna högern har haft framgång i att exportera sitt homofoba budskap till Afrika, där nu flera länder inför straffskärpningar, i en del fall dödstraff, för homosexuella handlingar. Inte sällan är det just ifrån kristna kontexter i Afrika som den homofobi som visar sig i lagstiftningarna där hämtar sin näring. Homofobi som kolonialt arv och exportvara, om en så vill.

Även för Sveriges del finns djupt olika inställningar i frågor som rör sexuell läggning, inte minst i Svenska kyrkan. Inom samma breda religion ryms å ena sidan djupt homofoba personer som Åke Green, och å andra sidan exempelvis den kristna föreningen EKHO, som arbetar för att förbättra lhbtq-personers villkor. Inom Svenska kyrkan har det skett en väldigt snabb utveckling som möjliggör för (åtminstone en del) präster att vara öppna med sin läggning även om de inte är hetero. Ett annat tecken på den positiva utvecklingen är att det firas särskilda regnbågsmässor.

Detta hade förmodligen inte kunnat ske om inte kyrkan befunnit sig i ett samhälle som pressat och tvingat fram dessa förändringar. Förhoppningsvis kan det bli en liknande utveckling även i andra religiösa samfund. På en del håll har det redan tagits steg i den riktningen, åtminstone så pass att det finns religiösa ledare som är öppet homosexuella. Homofoberna och kvinnoprästmotståndarna får se sig allt mer tillbakaträngda.

Kanske skulle en kunna kalla det före en sorts ”värderingskrig” som pågår bl a när det gäller lhbtq-frågor. Lika rättigheter för lhbtq-personer och andra verkar ha majoritetssamhällets stöd i den omfattningen att det inte PK att vara homofob eller heteronormativ, och den utvecklingen har gått väldigt fort! Den har varit så stark att till och med Sverigedemokraterna, som tidigare uttryckte sig mer öppet heteronormativt/homofobt, använder anklagelser om homofobi som tillhygge mot individer och grupper som ser homosexualitet som synd, som oförenlig med sin religion eller liknande – eller som tillskrivs sådana uppfattningar, vilket är en viktig skillnad.

Olika grupper som inte tillhör majoritetsbefolkningen spelas ut mot varandra i högerkrafternas försök att plocka politiska poäng genom att exploatera lhbtq-kampens framgångar. Förmodligen är detta en viktig pusselbit när det gäller att förstå den hätskhet som blommar upp då heteronormativiet och homofobi inom etniska och religiösa minoriteter kommer på tal. Så skedde bland annat under vårens debatt om Omar Mustafas syn på homosexualitet. Till och med på Facebooksidan för Feministsikt perspektiv fanns debattörer som tyckte att en lhbtq-person borde tiga om homofoba uttalanden. Lhbtq-personen kallades för islamofob för att hen uppmärksammade homofobi. Det haglade otrevliga tillmälen som ”mytspridare”, ”islamofob”, ”och ”fascist” från dem som var arga för att Omar Mustafas inställning till homosexualitet granskades.

Jag, och många med mig, är hjärtligt trötta på att lhbtq-personer stillatigande förväntas förstå, acceptera och tolerera den intolerans som visas mot dem. I synnerhet förväntas de visa tolerans när intoleransen kommer till uttryck inom religiösa och/eller etniska minoriteter. Jag menar att ett intersektionellt perspektiv, om det är värt namnet, måste kunna uppmärksamma och analysera både islamofobi och homofobi samtidigt och i olika grupper. Att inte synliggöra eller kritisera homofobi, kvinnoförtryck och rasism när sådant förekommer inom redan utsatta grupper, ssåsom etniska och religiösa minoriteter, är att svika bland andra kvinnor och lhbtq-personer såväl i majoritetsbefolkningen som inom de utsatta minoriteterna.

Antirasister och lhbtq-aktivister kan göra gemensam sak på flera sätt, bland annat genom att synliggöra och protestera mot den exploatering av feminismens och lhbtq-rörelsens framgångar som rasister nu alltmer börjat ägna sig åt. Gemensam sak kan också göras genom att visa hur kvinnoförtryck, homofobi, heteronormativitet och rasism lever kvar i en mängd olika miljöer i Sverige, såväl bland majoritetsbefolkningen som inom olika minoriteter. Det skulle ge välbehövliga nyanser i den ljusa bilden av Sverige som (post)”modernt” och jämlikt. Samtidigt som det ju också är viktigt att lyfta fram de framgångar som ideellt och professionellt arbete och kamp för lika rättigheter och möjligheter faktiskt har lett till, annars framstår ju all sådan kamp och allt sådant arbete som meningslöst.