Homosexualitet framställs fortfarande utifrån en manlig norm. Så länge lesbiska inte syns i media och populärkultur blir deras liv i praktiken begränsad av patriarkatet, menar Mårten Färlin, som i en debattinlägg reagerar på hur årets Stockholms Pridefestival framställts i bild.
Den 28 juli innehöll Aftonbladet en hel bilaga som handlade om kampen för homosexuellas rättigheter. Detta inför den då annalkande Pride-veckan. Framsidan bestod av ett foto på fyra muskulösa män som reser Pride-flaggan. Vi ser med andra ord en sorts replika av det välkända fotot på soldaterna som reser den amerikanska flaggan på Iwo Jima 1945.
Bilden säger mig att det är männen som för kampen för homosexualitet, precis som det alltid varit män som fört kampen i krig. Den historiska exposé som sedan presenteras handlar även den nästan uteslutande om män. Tankarna vandrar vidare, till Jonas Gardells serie ”Torka aldrig tårar utan handskar”, som såvitt jag kan minnas knappt handlar om en enda kvinnlig homosexuell. I filmer, serier och annan populärkultur förekommer homosexualitet nästan alltid i form av män. Naturligtvis är homosexuell kärlek extremt viktig att framställa populärkulturellt. Men jag tycker att det finns problem med att den alltid är manlig.
Homosexualitet har kommit att framställas som en högst manlig företeelse – som en manlig kultur som innebär män i överflöd, bögar i läder, bögar i sjömanskläder. Att vara homosexuell har fått innebörden att utesluta kvinnan samtidigt som det kvinnliga också övertagits av män.
Feminina homosexuella män förekommer och accepteras i ett hav av filmer och serier – även om det är som komiska figurer. Men hur framställs homosexuella kvinnor? Om kvinnliga homosexuella överhuvudtaget förekommer framställs de som så kallade butch-flator alternativt som kvinnliga och attraktiva kvinnor som utforskar homosexualitet fast de egentligen är hetero. Den sistnämnda företeelsen passar heterosexuella män, vilka generellt uppfattar två kvinnor tillsammans som upphetsande. Å andra sidan används lesbisk som skällsord av somliga heterosexuella män, i syfte att nedvärdera kvinnor – vilket vi fick se prov på i samband med sommarens fotbolls-EM, då spelarna kallades för ”lesbiska horor” och ”jävla flator”.
Det manliga patriarkatet syns även i homosexuella sammanhang. Att komma ut som bög ligger närmare till hands än att komma ut som lesbisk. Åtminstone så länge populärkultur och media fortsätter att framställa homosexualitet som något för män. Som en manlig arena. Så länge lesbiska inte syns, blir deras existens även i det verkliga livet begränsad. Kvinnlig homosexualitet måste därför få mer utrymme i media och populärkultur. Allra helst i samband med veckans Pride-festival, som borde vara lika mycket till för kvinnor, som för män.
