En snabbt insatt programpunkt på årets bokmässa adresserade registreringen av romer. Organisatörerna kallade den för ”mässans mest aktuella panelsamtal”. Den bestod av Rosario Taikon (redaktör för É Romani Glinda), Maria Ferm (MP), Sofia Hultqvist (en av hjärnorna bakom den pågående utställningen ”Vi romer” på Göteborgs stadsmuseum), Diana Nyman, (representant för romerna vid ett antal nationella och lokala råd) samt Christer Mattson som är projektledare för Toleransprojektet.

Rosario Taikon inledde med att berätta att det tidigare gjorts flera undersökningar om huruvida registrering av romer skedde, eftersom det funnit en allmänt spridd misstanke bland romer om att så var fallet, men att samtliga dessa undersökningar kommit fram till att det inte förekom någon registrering. Ingen av dessa undersökningar hade getts tillgång till polisens server.

Diana Nyman inflikade att hennes föräldrar varnade henne för att både de och hon var registrerade men att hon varit naiv nog att tro att detta hörde till det förflutna. Hon sade att hon vaknade till en ny värld när DN:s nyhet om registreringen av romer publicerades i måndags.

Total misstro

Först kunde hon inte tro sina öron. Nu känner hon istället att hon varit utsatt för ett stort svek. Hon har velat ta reda på om hon själv finns med i registret, men polisen har upprättat ett system som innebär att man måste fylla i sina personuppgifter i en formulär för att kunna få ut denna uppgift. Det innebär att om hon inte redan fanns i registret skulle hon skriva in sig i ett nytt mer komplett register över romer genom själva förfrågan. Det är något hon inte vill göra. Misstron mot polisen är total.

Maria Ferm menar att anledningen till att detta kunnat fortgå är att det finns strukturell diskriminering inom poliskåren. Därför krävs det en oberoende granskningskommission där romer ingår, för att undersöka vad som hänt. Polisen ska inte granska sig själv.

Hur stoppar vi antiziganismen då?

Sofia Hultqvist menar att förutsättningen för att ziganismen ska fungera är att romer uppfattas som medlemmar i en potentiellt kriminell grupp snarare än som individer. Antiziganismen motverkas därför genom att personliga berättelser kommer fram. Diana instämmer och uppmanar alla att gå till utställningen på Göteborgs stadsmuseum och ta del av alla de personliga berättelser som finns där.

Stolthet och skam

Christer Mattson delade med sig av sin personliga berättelse. Han växte upp ovetandes om sin romska bakgrund. Det var först när han som tjugoåring vakade över sin morfars dödsbädd som han upptäckte det. Morfadern talade nämligen på romani när han sjönk in i feber och dvala. Sjukvårdspersonalen frågade honom vilket som var morfaders modersmål. Han svarade ”svenska”. Ja, men vad är det andra språket han talar? Han trodde först att personalen hade förväxlat morfadern med någon annan men upptäckte sedan att han faktiskt talade på ett annat språk.

Morfadern ville först inte svara på vad det var för språk, sedan erkände han att han var ”tattare” och bad sitt barnbarn lova att aldrig berätta detta för sin far. Christer Mattson släktforskade efter denna episod och fann att många människor i hans släkt var registrerade som ”oäkta”. De hade alltså inte gift sig enligt statens kriterier utan enligt sin egen tradition och deras barn betraktades därför som oäkta. Morfadern hade valt att gömma sitt romerska ursprung och skämdes för det, men samtidigt såg han sig själv i barnbarnets pigment och var stolt över det. Klyvnaden mellan skam och stolthet är något alla som tillhör en diskriminerad grupp erfar.