Något har hänt i förorten. När jag bodde i Tensta fanns där en grupp bråkstakar som skapade rubriker bara genom att bete sig som stökiga ungdomar i största allmänhet. Medierna gillar att smäcka upp stora svarta bokstäver om förorten och använder gärna ungdomsbråk i miljonprogrammen som publikmagnet.

Ett smärre tumult, som i andra stadsdelar inte ens skulle bli en notis i lokaltidningen, kan lätt förvandlas till rikstäckande förstasidesnyheter enbart på grund av att det utspelat sig i ett miljonprogram. Men de senaste veckorna har bråken i Stockholms nordvästra förorter fått en helt annan kontext än tidigare.

Ungdomsrevolterna i Husby och Tensta kan inte beskrivas som något annat än politiska. Medierna har länge beskrivit ungdomsbråk i förorten som ”upplopp” och ”kravaller”, trots att de medverkande inte hade någon som helst politisk agenda. Nu har den berättelse om förorten som tidigare varit mediekonstruerad blivit sann.

Icke existerande förtroende

De senaste åren har en gräsrotsorganisation kallad Megafonen vuxit fram i Husby, en rörelse som bedrivit politiskt arbete på alla möjliga nivåer utom de våldsamma. De verkar numera även i Hässelby Gård och i Tensta. I Göteborg finns en liknande folkrörelse kallad Pantrarna. De nya rörelserna kämpar för jämlikhet och vägrar att gå med på beskrivningen av förorten som misslyckad. I stället vill de belysa de sociala orättvisor och den rasism som drabbar befolkningen i miljonprogrammen.

Senast jag var i Tensta såg jag slagord målade på parkbänkarna. ”Klass mot klass”, stod det och det kändes som om en eld tändes i mitt gamla Tenstahjärta. Det är tydligt att det händer saker i förorterna. Megafonen har uttryckt sympati för de revolterande ungdomarna och menar att våldsamheterna är ett resultat av en djupt känd orättvisa i kombination med ett närapå obefintligt förtroende för polisen. Orsakerna bakom förortsbornas dåliga relation till polisen blev uppenbar när Aftonbladet häromdagen publicerade intervjuer med några polismän, som i artikeln helt öppet beskriver hur folket i västerorts miljonprogram diskrimineras när de ringer polisen.

”om det hörs ett ungdomsgäng i bakgrunden, larmas vi oftast inte ut,” säger en polisman och en annan fyller i:

”Det är bara att hoppas på att ingen som verkligen behöver polisens hjälp råkar illa ut…”

Patriarkal diktatur

Västerortspolisen berättar beredvilligt och utan att skämmas för Aftonbladet hur de särbehandlar människorna i miljonprogrammen, samtidigt som de uttrycker oro för sin egen hälsa och tvärsäkert påstår att ”nästa polismord kommer att ske i vårt distrikt”. En äkta Stalin skulle inte kunna skruva till det bättre.

Polisens roll i Husbykravallerna ger samma sorts associationer till stenhård, patriarkal diktatur, ett Shakespearianskt drama, där den gamla kungapatriarken förblindats av sin egen makt och slutligen blivit fullkomligt vansinnig. Konflikten startade i förra veckan, när polisen sköt ihjäl en äldre man i Husby, en man som av sina grannar beskrivs som bångstyrig men harmlös.

Polisen gav falska uppgifter om omständigheterna kring mannens död och Husbyborna krävde en förklaring till övervåldet. Först när bilar brann i Husby svarade polisen, med höjda batonger. Slagen haglade över Husbyborna, urskillningslöst. Fältassistenter, journalister och ungdomsvärdar, alla som råkade hamna i vägen fick stryk. En av ungdomsvärdarna kallades ”neger” och ”apa” av kravallpolisen. Våldet och rasismen inom poliskåren framträdde lika tydligt som skelettet på en röntgenbild.

Symbios från helvetet

Revolten som pågår i Husby är smaskens för nyhetsjournalister, som gärna beskriver förorten som en krigsskådeplats – ett förutsägbart medialt beteendemönster som vissa unga arga försöker utnyttja för att få uppmärksamhet kring sin situation. Det blir en symbios från helvetet. I längden leder brända bilar och svarta rubriker enbart till att den stora spricka som redan finns i vårt land mellan rika och fattiga, svarthåriga och blonda, blir avgrundsdjup.

Just nu är det enbart polisen som kan verka för en konstruktiv lösning. Polisen har våldsmonopol, men också möjlighet att erkänna sina misstag och att använda fredliga metoder. Polisen har dödat, ljugit, använt rasistiska tillmälen och slagit ner sina bundsförvanter i förorten. Nyckeln till Husbykonfliktens lösning ligger nu i myndigheternas händer. Polismakten står inför ett ödesval. Antingen använder man den nyckel man håller i, eller så släpper man den rakt ner i avgrunden.