Sofia Coppolas senaste film The Bling Ring baseras på verkliga händelser där ett gäng välbärgade ungdomar gör inbrott hos kändisar för att slutligen åka fast och hamna i finkan. Coppola har gjort en tjusig film som reproducerar konsumtionshets mer än kritiserar den, anser Lina Arvidsson.
Filmen kretsar kring Marc (Israel Broussard) som börjar i en ny skola och får en ny kompis, Rebecca (Katie Chang). Hans självförtroende är lågt och när det visar sig att Rebecca är gillar att stjäla protesterar han inte. Dyra bilar vittjas på väskor och plånböcker och så är stöldspiralen igång. Tillsammans med några vänner börjar de göra inbrott och plocka på sig märkesväskor, kläder och juveler.
Sofia Coppola är en ojämn regissör och därför är det så spännande att se hennes filmer. Coppolas svaghet för tjusiga miljöer och vackra människor syns tydligt i hennes överrosa Marie Antoinette. I The Bling Ring går denna svaghet ut över både story och regi och skapar ett trovärdighetsproblem. De tjuvaktiga tjejerna är lite för smala, oerhört snygga och vänder ständigt rätta sidan mot kameran. Deras lyxliv gör dem nonchalanta och något dåsiga samtidigt som de vinner sina kamraters beundran med dyrt stöldgods.
Skådespeleriet är genomgående bra och Emma Watson får visa sig som en mångsidig skådespelare. Hon övertygar som bortskämd brat och är både irriterande och rolig.
Jag ser fram emot att se hennes nästa roll.
Bildspråket är fint. Vi följer historien genom mobilkameror, webbkameror, Facebook-uppdateringar och teveintervjuer. Med de kändiskåta kidsen i filmen som referenspunkt känns det aktuellt och snyggt.
Men när vi efter många långa och ogenerade inbrott får dyka djupt i Lindsay Lohans juvelskrin och Megan Fox garderob börjar det bli tröttsamt. Oändliga klädprovarscener och kamerasvepningar i slowmotion över allsköns glitter gör att filmen lämnar en dålig eftersmak. Det här är inte kritik mot konsumtionshets och habegär. Det är en hyllning till densamma.
Skådespelarna blir reklampelare för de dyra märken som stjäls. Säkert kommer stilen och paltorna snart att dyka upp i en modetidning nära dig. Inte ens när rättegången rullar närmare släpper stylingen utan outfits ska provas och bedömas. När ungdomarna ännu en gång hittar in i Paris Hiltons garderob är det inte en känsla av kritik över överflödet som hörs, utan kidsens – ”OMG, this is Louis Vuitton, Chanel, Louboutin” eller vad det nu må vara. Ganska snart känns filmen inte ens som ett nummer av Elle som filmversion – här snackar vi reklamfilm.
