I kassakön på en stormarknad finns ett myllrande ljud av varor som skannas, varor som packas ner, röster som samtalar, protesterande trötta barn, kundvagnar som smäller och slamrar. Tillsammans utgör dessa ljud ett konstant myller. Jag brukar tänka mig att den smärta som kassörer drar på sig, som det inte finns något utrymme att tala om, som sakta men säkert intar varje kassörs kropp genom det monotona, repetatitva arbetet – bor i tystnaden. Men jag har fel, den bor inte i tystnaden utan i det här dova myllret. De skrikande barnen, de lika trötta föräldrarna. Det pipande ljudet av varor som skannas. Och mitt i denna vardagliga seans den fogliga kassörskan i sin skjorta och namnskylt.
Det finns föreställningar om kassörskan, vår kassörska, denna inte sällan älskvärda och viktiga person i vår vardag. De föreställningarna handlar ofta om ägande, en sexualiserad syn om att kassörskan står till förfogande. Är hon vacker kanske man kan bjuda ut henne, lämna henne sitt nummer på en lapp, blinka till henne, lite harmlöst flirtande.
I butiken är hon långt ner i hierarkin, alldeles ovanför städarna. Butikens övriga avdelningar menar att hon inte som dem, utför ett konkret arbete. Hon sitter ju och tjatar med kunderna hela dagarna, medan de sliter och bär på golvet. Den trevliga kassörskan som står till kundens förfogande, kanske blinkar hon lite harmlöst tillbaka? Men i myllret bor någonting annat. Förutom en hel värld av ofrivillig deltidsarbetslöshet, obekväma arbetstider, oförmåga att styra över sin egen arbetstakt, ofriheten att inte kunna lämna kassan för att dricka vatten, en nedvärderad position i butik, så bor den ofrånkomliga smärta som kassaarbetet innebär i myllret.
De monotona rörelser som dominerar kassörens vardag bildar mjölksyra som inte har någon annanstans att ta vägen än att lägga sig på muskler och leder. Det börjar som sockerdricka i fingrarna, söker sig upp längs armarna, det kittlas, börjar klia, spänner, det övergår i smärta, i domningar. Först lillfringret som blir alldeles iskallt, resten av handen är varm, men lillfingret är alldeles kallt. Erövringen fortsätter i finger efter finger, domningen, kylan, letar sig uppför armen. Sakta domnar kroppen bort. Sakta, på några år, är axlar och armar förbrukade. Och vår kassörska, hon fortsätter att le. För det finns inget syre i frågan om den utslitna kassörskan. Inte ens i kassörskans egen värld. Ont har man, för så är det. Har man tur så jobbar en bra kassaledare så att man får byta arbetsställning under passet. Den turen har inte alla kassörskor.
Kassaavdelning kan liknas vid ett så kallat dead end-job. Utvecklingsmöjligheterna är små. De stannar ofta vid driftledare. På de 50-100 kassörer som arbetar på en stormarknad finns bara en handfull driftledare. Kassörerna går sällan utbildningar, byter sällan arbetsuppgifter. På golvet är verkligheten en annan. Konkurrensen är lägre om driftledarpositionerna. De erbjudna vidareutbildningarna kan i själva verket leda till butikschef/handlare. På golvet hittar vi oftare heltid, större frihet i det egna arbetet, oftare dagtid. På golvet hittar vi männen. Detaljhandeln är en könsuppdelad bransch. Den är kvinnodominerad, men de högre positionerna erhålls av män. Det är en fruktsam bransch för män medan karriärorienterade kvinnor oftast letar sig någon annanstans.
Golvet beskrivs som en tung miljö, många lyft, inget för kassörskorna att ge sig in i. Dock hittar vi fler kvinnor på golvet än män i kassan. Vi hittar till och med kassörer på golvet när golvet är i behov av hjälp, mer sällan hittar vi golvetpersonal i kassan när kassan behöver hjälp. Tittar vi i detaljhandelns arbetsskadestatistik är kvinnor överrepresenterade. I statistiken gör smärtan ljud, men inte tillräckligt för att överrösta myllret.
I en tid då den svenska medelklassfeminismen anklagas för att vara elitistisk vädjar jag om att blicken ska vändas mot våra osynliga kassörer. Syresätta kassörskans utsatta position. Syresätta den smärta som gömmer sig i ett myller. Det är en fråga som måste formuleras ovanifrån, i fackliga organisationer, av arbetsgivare, av chefer på alla nivåer – men också av den feministiska rörelsen. Det är en feministisk fråga, sättet på vilket kvinnor slits ut inom servicebranschen under arbetsförhållanden som blir allt sämre. Varje dag går dessa kvinnor till ett jobb som de knappt kan försörja sig på, som sakta sliter ut deras kroppar. Denna vardagliga varelse i våra liv, ofta kvinna, ofta utomnordisk härkomst, ofta med ett matt leende.
