Av alla märkliga debatter som då och då blossar upp i svenska medier så pyr det just nu kring ett av de konstigaste ämnena någonsin. Ett blogginlägg på tara.se där Katerina Janouch citerade ur några läsarbrev hon hade fått var den tändande gnistan.

Bland de fem (!) kvinnornas berättelser innehåller redan de två första helt motsatta problem. De är båda missnöjda efter sexupplevelser med så kallade Söderhipsters, men medan kvinna nr 1 beklagar att hennes partner inte tog tillräckligt hårt i henne och inte brydde sig om sin egen orgasm tycker kvinna nr 2 tvärtom. Hennes erfarenhet är att Söderhipsterns feminism bara är en läpparnas bekännelse (verbalt då, får en förmoda) då den man hon är frustrerad över bara tänkte på sig själv när han snabbt ”vispade” runt i henne och sedan drog sig ur, och försvann. Redan här väcks frågan: hur är det möjligt för någon att se något som helst samband mellan dessa två berättelser? Svaret är, utöver problemformuleringen, också den orsaksförklaring som Katerina Janouch levererar.

Av alla märkliga motsägelser som Janouch har kastat ur sig de senaste dagarna är kanske den konstigaste att varierande problem som dessa personer formulerar påstås härröra ur en och samma orsak: vetenskapen.

Vilken vetenskap då, undrar kanske någon? Är det läkarvetenskapen som har ställt till det, med sterila teckningar och modeller av kön och sexualitet i allt från läkarböcker till undersökningsrum? Blir folk avtända av den kliniska gynekologin som har förstört mystiken? Eller är det etologins ständiga sammanblandning av mänsklig och djurisk sexualitet som är boven i dramat? Nej, det är förstås inte vilken vetenskap som helst som har skulden, enligt Janouch, utan en alldeles särskild vetenskap, nämligen genusvetenskapen. Denna framgångsrika akademiska disciplin som är född ur samma sexualliberala kvinnorörelse som också är sexologins, Janouchs egen hemvist, moder. Genusvetenskapen som har banat väg för allt ifrån queerteori till kritisk maskulinitetsforskning, tillämpat på allt ifrån vulvasmärtor till manliga p-piller.

Att reda ut varför Katerina Janouch skrev sitt blogginlägg eller varför kvinnorna skrev till Janouch istället för att säga ett par ord till sina sexpartners, som ”hårdare”, ”mer”, ”det är skönt när du tar (i) mig” och liknande, är komplicerat. Men en av förklaringarna finns där tydligt, i de mejl och blogginlägg som Janouch citerar på tara.se. En ”skadeglad” man skriver att det är jämställdheten som ”svenska kvinnor” kräver som har drivit honom och hans gelikar i famnen på ”utländska kvinnor”.

Dessa rasistiska och kvinnohatande antifeminister behöver inte föra rättshaveristiska kampanjer mot feminism och genusvetenskap eller trolla på internet när Janouch legitimerar dem genom att lyfta deras resonemang ur kommentarsfälten och in i sin blogg på Tara. Janouch motsäger därmed, återigen, sig själv. Hennes påstående att sexualitet inte är politik eller ideologi motbevisas av hennes redovisande av sexism och rasism som en del av debatten.

Feministiskt Perspektiv var först med att sätta jämställdister och antifeminister i sitt rätta sammanhang under hashtag #antifeminism. Det som just nu händer på tara.se är bara en förlängning av vad vi redan har rapporterat om. Det stämmer som Katerina Janouch själv uttrycker det, att hon har sin frihet att diskutera dessa frågor, men med en så förvirrad utgångspunkt är det egentligen inte tillräckligt substantiellt för att ta på allvar.

När så både Dagens Nyheter och Studio Ett i P1 väljer att lyfta frågan om sex på Södermalm och genusvetenskapens roll i heterorelationer, dessutom filtrerat genom ett uppenbart cyniskt främlings- och feministfientligt raster, förändras läget. Vad beror det på att stora medier följer upp detta? Är de antifeminister? Troligen inte. Håller de med Katerina Janouch, som i P1 påstod att det finns en ny ”ras”, den så kallade Söderhipstern, och att de är oroliga för dess utrotning? Knappast. Handlar det om att samtidens söderkisar, som nu blir utpekade som usla älskare, alla jobbar med media? Om jämställda och erotiskt intresserade män vill veta mer om vad deras sexpartners tycker är det ju, som Catia Hultqvist säger i DN, välkommet, men det är väl ändå ytterst tveksamt om detta hör hemma i DN och P1. Feministiskt Perspektivs krönikör Sandra Dahlén hann i viss mån nyansera bilden i Studio Ett igår trots att hon, jämfört med Janouch, gavs minimalt med talutrymme.

När vi nu står inför fullbordat faktum att fem kvinnors problem med ett gäng män på Södermalm i Stockholm har blivit en nationell angelägenhet så finns det flera sätt ta detta på större allvar än vad som tidigare har gjorts. Det första och viktigaste är att ge dessa personer sexualrådgivning.

Denna skribent är däremot inte utbildad på området och kan bara tipsa vidare:

1. Vid eventuella problem i sexlivet: prata med den du har sex med.

2. Om det känns svårt att tala allvar: inbjud till sexlekar och sexställningar som du tycker känns bra. Om du gillar hårda nypor, ge BDSM en chans.

3. Titta på porrfilm tillsammans med partners (eller ensam), till exempel Ninja Thybergs Pleasure eller, om den känns för avancerad, Dyke Hard som innehåller bra sexscener med kvinnor som tar och blir tagna, av varandra.

4. Ha sex med en annan kvinna. Om och när ni diskuterar sådant som vem som ska sätta på sig en strap on så är samtalet om vad ni gillar i övrigt igång.

5. Utforska vad Vertigo förlag sysslar med. Feministen, bokförläggaren och pornografen Carl-Michael Edenborg, boende och verksam på Södermalm i Stockholm, har ett bra utbud för den som gillar hard core med finess.

6. Vid fortsatta problem vänd dig till RFSU eller RFSL som kan lotsa dig vidare.

En annan allvarlig aspekt är Taras position i det hela. Är antifeminism och fördomsfulla skämt och ironier om genusvetenskap, manlig sexualitet och ras något som tara.se vill representera? Och hur ska en sexualrådgivare som skyller på samhällsföreteelser vid sexuella problem betraktas? Är det inte främst kommunikationen mellan de närmast inblandade som är viktig när det blir fel i sexlivet?

Att inte ge råd till hjälpsökande utan istället begära att deras berättelser ska publiceras i en blogg som Janouch med största säkerhet antog skulle få stor spridning går emot all form av journalistisk etik och, vad värre är, terapeutisk rådgivning. Jag undrar därför: du säger att ”sexualiteten känner inga ideologier”, Katerina Janouch, men är inte detta sätt att svara på läsarfrågor ideologi om något?