Algarve cup brukar kallas för lilla VM. För att de bästa landslagen är med, och de bästa spelarna. Finalen spelades mellan USA och Tyskland, och där visade de regerande olympiska mästarna att de kan vinna även utan Pia Sundhage.

Sverige å sin sida spelade lika mot Kina, körde över Island och fick en poäng i USA-mötet – med Sundhage vid bänken. Tittar vi på vad de presterade får de godkänt.

Kina var en stornation inom damfotbollen för drygt tio år sedan och under stora delar av 90-talet, men utifrån vart de står i dag kunde och borde Sverige ha vunnit den matchen. Matchen mot Island, som också dem finns med när EM sparkar igång i Sverige den 10:e juli, blev en ensidig historia. En skrattmatch, en välbehövligt egoboost om man så vill.

Sverige vann med 6-1 och många spelare fick möjlighet att glänsa. USA-matchen blev tuffare men Sverige stod upp bra och fick med sig en pinne.

”Övermäktig uppgift”

Bronsmatchen mot Norge var inte mycket att hurra för. Sverige missade chanser att döda matchen och föll till slut på straffar. Bra, säger jag. För just en strafförlust var något jag hoppats på inför matchen.

Det här landslaget har en vana att spela som bäst när de spelat som sämst. När det här landslaget gick och vann VM-brons för två år sedan hade de en brokig försäsong bakom sig. Laget hade endast vunnit fem av elva matcher inför VM.

Man hade hunnit med att förlora mot lag som Kina, England, Kanada och Island. Men när VM väl blåstes igång presterade laget bättre än de gjort på åtta år.

På andra sidan finns ett annat exempel. 2009 möttes Sverige och Norge i en EM-kvartsfinal. En tuff match då Sverige ofta brukar ha svårt med just Norge, men inte en övermäktig uppgift. Sverige, som tidigare under våren vunnit Algarve cup och gett både USA och Tyskland på nöten, var storfavoriter.

Faktum är att de snackades om att Sverige skulle rubba den tyska dominansen och till och med vinna EM. Men på vägen sprang man på Norge.

Silvertårar

Nio år tidigare hade Norge vunnit OS men där och då var de inte vad de brukar vara. Sverige skulle gå ut och köra över Norge och avancera ett steg närmare den givna finalen.

Kaxiga spelare tog ut segern i förskott och somliga straffar gud med en gång. Sverige förlorade och fick lämna EM efter sin kanske sämsta mästerskapsmatch under hela 00-talet.

Det finns fler exempel som visar samma sak. Under 2007 gjorde Sverige en bra försäsong, de fick lämna VM samma år redan efter gruppspelet. 2003 åkte laget på fler förluster under försäsongen, VM slutade med succé och silvertårar.

Kort sagt. Vårt landslag är som bäst när de är som sämst innan det startar på riktig. Varför? Omöjligt att svara på.

Men det kan vara så att de behöver stressa, de behöver känna sig jagade, slippa favorittrycket och leta lösningar ända fram till avspark. Att förlora mot Norge, som just genomgått en generationsväxling och bytt förbundskapten, är ett stressmoment.

Ett positivt sådant säger jag, men jag tvivlar på att Pia Sundhage håller med. Men faktum är att Norge och Sverige kan komma att mötas snart igen. Om mina tankar och slutspelsträd för EM stämmer kommer de mötas i en semifinal, eller en kvartsfinal om Sverige – mot all förmoda inte skulle vina gruppen i EM.

Där och då behöver vi spelare som inte känner sig som storfavoriter, som vet vad Norge kan prestera och som har respekt för våra grannar.

För om Sverige, om så bara för en minut, underskattar Norge kommer de att få lämna EM och ställa sig i ett hörn med dumstruten på.

”Köttade ner”

Detta om detta. Låt mig nu lite snabbt berätta vad vi lärde oss under Algarve cup. Vilka svar vi fick.

Well, nu vet vi att Lisa Dahlkvist fortfarande har kapaciteten från VM 2011 i kroppen – under det senaste året har jag varit tveksam, men hennes match mot USA lovar gott.

Vi vet också att om vi bara ger den forna mittfältaren Nilla Fischer lite mer tid att lära sig mittbacksrollen kan det bli riktigt, riktigt bra. Den fysiska Fischer fullständigt köttade ned både Alex Morgan och Abby Wambach, två utav världens bästa anfallare.

Och jag gillar det, en defensiv härförare som äter upp sina motståndare – det kan vara bland det vackraste som finns på en fotbollsplan. På minuskontot ser vi ett landslag som ännu inte kan prestera under en hel match, och det är oroväckande. En fotbollsmatch varar i 90 minuter, ibland mer men fasen aldrig mindre.

Ett annat orosmoment är Lotta Schelin, Sveriges största stjärna, lagkapten och ledare. Hon presterade inte som vi önskat under Algarve cup och om hon ska bli den ledare vi hoppas på måste hon börja prestera på toppnivå. Snarast, helst igår. Enanfallare som glänste var Kosovare Asllani. ”Kosse” verkar ha växt i de stora skor hon själv satte på sig redan för fyra år sedan.

Och Antonia Göransson. Åh, Göransson. Hon drog till den Tyska ligan för några år sedan och därför har det varit svårt för oss att följa hennes utveckling, men att det har gått framåt med stormsteg har varit svårt att missa.

Dock är det först nu jag insett precis hur bra hon blivit i Tyskland. Göransson sliter, springer, skottar och passar.

Bäst när de är som sämst

Om jag inte vore fattig som en kyrkråtta skulle jag sätta några slantar på att Tysklandsproffset får sitt stora genombrott under EM. Och om utvecklingen fortsätter det är möjligt om bara några år hämtar hem sin första diamantboll.

Efter Algavre cup 2013 är det alltså allt ni behöver veta; Schelin måste upp i prestation, Fischer är ett fysiskt monster och Göransson kan bli en succé.

Ja, och det här landslaget är som bäst när de är som sämst innan det börjar på riktigt.
Så känn ingen panik Sundhage.