Feminismen sprakar, flammar och sprider sig i fler kontexter och processer i det svenska kulturlivet än på många år. Feministisk konst är ofta scenkonst. Även inom bildkonsten pågår en process. Flera konstnärer och konstinstitutioner arbetar idag med förändring och inkludering. En del av det arbetet består i att överbrygga glappet mellan de som kan tolka konstens språk och de som upplever sig alienerade av den ofta höga teoretiska nivån eller avskräckta av hur ett gallerirum kan kännas att inträda i.
Magasin 3 i Frihamnen i Stockholm är en av platserna som ofta erbjuder sådana möjligheter. För den som vill ta del av flera exceptionellt intressanta konstnärskap öppnar idag en spännande utställning. On the Tip of My Tounge är visserligen just avancerad på en hög teoretisk nivå och bjuder på en konstupplevelse utöver det vanliga, även för den vana konstpubliken. Teman som gränsland och gränsöverskridanden kommer till liv i de konstnärliga uttrycken, liksom i utställningens själva produktion och konstruktion.
Synen på konst som processuell och överbryggande har genomsyrat kuratorernas arbete. Tack vare Tessa Praun och Richard Julin befinner sig berättelsen om projektet på den undanglidande plats där den kontemporära konsten rör sig idag.
Utställningen är fragmentarisk men inte på något minimalistiskt eller splittrat vis. Mer passande är att kalla projektet mångfacetterat och vittomfamnande. Allt från e-post till till monumentalskulpturer ingår. Det borde vara obegripligt hur en och samma utställning kan innehålla gigantiska delar av Frihetsgudinnan i verklig storlek och märkliga mail från Miranda July, skrivna av bland andra Lena Dunham, kvinnan bakom succéserien Girls.
Mailen som vidarebordras till nästan 100.000 personer gör den enskilda mottagaren till en stalkerliknande figur. Till medbrottsling i mediernas spel om vem som är ”hot or not”. Till en parasit och medskapare av den perverterade kultur som upplöser ens personlighet till en persona. Det är lätt att känna äckel på lite samma sätt som när en i ett glädjerus har delat med sig för mycket av sig själv i sociala medier.
Otäckt är också verket We the People (Detail) av Danh Vo. En exakt replika av Frihetsgudinnan presenteras i gigantiska delar. 13 av dessa delar befinner sig i Magasin 3:s utsökta utställningssal en trappa ner. 14 delar finns i Sverige och den som saknas på Magasin 3 står och tronar i Kungliga bibliotekets katakomber under Humlegården. Det är lika mäktigt och det är mångfacetterat som skulpturen i sig. Innan betraktaren känner till att de glänsande skulpturerna föreställer den kvinnliga symbolen för imperialism, kapitalism, den vita människans frihet som ligger där uppstyckad framför oss är det också framför allt vackert. Vetskapen om att vi bevittnar ett slags styckmord på västvärlden förändrar blicken på de stora skulpturerna och gör betraktaren till en medbrottsling, även i detta grymma övergrepp.
Utställningen är på det sättet lika skrämmande som svårgripbar för en betraktare som inte är van vid att tolka konst. Men ingen besökare ska avskräckas av detta. Tvärtom. Projektet genomsyras av en pedagogisk ambition. När till exempel kuratorernas arbete görs synligt i ord och bild framstår det som alldeles självklart vad konst av idag faktiskt är. För den som är intresserad av att veta mer om detta så är ett, eller flera, besök på Magasin 3 under perioden 13 septemer-8 december att varmt rekommendera. Gå gärna med på en guidad visning för att sedan uppleva konsten själv. Den är i absolut världsklass.
Som van kulturkonsument är rekommendationen givetvis däremot att hoppa över alla former av ledtrådar, kartor och förklaringar. Praun och Julin hävdar själva att de strävar efter att undvika att rama och fånga in projektet i en övergripande, större berättelse. För den kulturelit som är van att tolka konstnärliga uttryck drar därför de pedagogiska ambitionerna åt ett annat håll än själva utställningen. Men det gäller just bara dessa personer. För dem, de privilegierade konstkonsumenterna, är det bara att glida förbi undervisningen och gå direkt in och njuta av till exempel Pierre Bismuths fascinerande film.
Where is Rocky II adresserar en liknande frågeställning som låg till grund för manuset till Eternal Sunshine of a Spotless Mind till vilken Bismuth är en av manusförfattarna. Att under pressvisningen få höra den enigmatiske Bismuth berätta skrönor om Mojave-öknen var en stor konstupplevelse i sig som jag önskar kunde vara alla förunnat.
Tamara Henderson, nyligen utexaminerad från Konsthögskolan i Stockholm, berättar också skrönor. Bland annat historier om hur historieberättande har förändrats, genom historien. Och en saga om en ananas. Filmprojektorer gör välkända och okända ljud ifrån sig samtidigt som de projicerar fragmentariska filmsekvenser på väggarna. Nya versioner av verkligheten – eller är det fantasin? – kommer till liv. Inget ovanligt i konstens värld idag. Såväl material som metod är ganska vanliga men det som berättas är unikt, vackert och ger en känsla av att få ha varit med om något stort. Det tyckte även mitt sällskap, som inte har samma mångåriga vana att betrakta konst.
