Inbjudna gäster var historikern Sara Edenheim, journalisten Kristina Hultman, riksdagsledamoten Hillevi Larsson (S), partistyrelseledamoten Ida Legnemark (V) och statsvetaren Malin Rönnblom.

Edenheim och Rönnblom började kvällen med att redogöra för det förslag de för fram i antologin om att skrota jämställdhetsbegreppet och ersätta det med jämlikhet. Jämställdhetspolitiken är egentligen ingen politik, menade Edenheim. Den handlar snarare om en avpolitisering av frågan. Politiska konflikter och lösningsförslag ersätts av byråkratiska lösningar som bygger på konsensus och på heteronormativa föreställningar om kön. Jämställdhetsbegreppet utgår från att det finns naturgivna skillnader mellan kvinnor och män och präglas från början av en heteronormativ föreställning om att de kompletterar varandra. Det är i syfte att återpolitisera kön som förslaget om att skrota jämställdhetsbegreppet kom. De kom fram till att jämställdhetspolitiken var allför svårpolitiserad.

Samtidigt har jämlikhet försvunnit från det politiska talet. Edenheim och Rönnblom menar att det kan bero på att jämlikhet är ett begrepp som är svårare att anpassa till den nyliberala agendan eftersom det är så starkt knutet till omfördelning och kollektiva åtgärder. De ställer sig kritiska till individualiseringen av könsfrågan som förvandlar den till individers ”rättigheter” eller ”diskriminering”. De talar hellre om rättvisa än om individens rättigheter eftersom det enligt deras mening inte går att göra politik när man endast talar om individer.

Själva analysen visade sig delas av de andra deltagarna i panelen, som däremot inte var beredda att skrota jämställdhetsbegreppet. Ida Legnemark höll med om kritiken av individualiseringen av problemet men var orolig för att fokus på kön skulle tappas genom ett övergivande av jämställdhetsbegreppet.

Hillevi Larsson menade att jämställdhetsbegreppet hade tjänat syftet att synliggöra kön i en kontext i vilken klass var det som gällde. Hon berättade att arbetarrörelsen gjort en stor resa på detta område och till slut erkänt andra diskrimineringsgrunder än klass. Hon avslutade sitt inlägg med att fastslå att hon var överens om analysen men ville behålla jämställdhetsbegreppet.

Fördelen med konsensus

Kristina Hultman förklarade att hennes första reaktion när hon skrev om antologin för DN var att Edenheims och Rönnbloms förslag var befängt. I synnerhet reagerade hon på deras historieskrivning. De behandlade Eva Moberg orättvist och tolkade henne med samtidens ögon snarare än att förstå henne i sin egen kontext. Jämställdhet på hennes tid var knuten till essentialism. Alla var könsessensiaslistiska på den tiden. Moberg bröt, enligt Hultman, mot den traditionen. Hon var en likhetsfeminist uti fingerspetsarna, sade Hultman. Hon höll dock med om att jämställdhet inte är särskilt radikalt och att det har varit ett liberalt fält.

Malin Rönnberg svarade på Hultmans kritik med att erkänna att de kunde ha gjort Moberg mer rättvisa genom att läsa henne i sin kontext och med fler nyanser, men hon framhåller att hänvisningen till Moberg är en mycket liten del av artikeln och står där på grund av citatets klarhet. Det är ett citat där Moberg jämför skillnaden mellan kvinnor och män med skillnaden mellan lingon och blåbär. Om Moberg var en likhetsfeminist var hon i alla fall inte det vid det tillfället. Citatet är ett solklart fall av särartstänkande.

Ida Legnemark reflekterade över balansgången mellan praktiska överväganden och principiella som en politiker måste klara. Även om jämställdhetsbegreppet avpolitiserar, är det faktum att det råder konsensus om att jämställdhet är ett mål som politiker kan använda för att få igenom förslag som inte så lätt skulle gå igenom om de etiketterades exempelvis som ”feministiska”. ”Om jag som politiker lägger fram ett förslag på en jämställd stadsplan är det mer sannolikt att den går igenom än om jag talar om en feministisk stadsplan”, framhöll hon.

Hillevi Larsson höll med om detta. Som exempel framförde hon principen om varannan damernas, ett typiskt jämställdhetspolitiskt mål som är enkelt och svårt att frångå och som därför har stor påverkan på valberedningar och annat.

Kristina Hultman tog upp sin kritik av genusforskning, som enligt henne är alltför inriktad på språkliga dekonstruktioner. Trots språkets oförnekliga vikt för politiken finns det hos genusforskarna en övertro på språket, menar Hultman. I synnerhet ligger de abstrakta och komplicerade dekonstruktionerna av kön fjärran från människors självupplevelser. Ett feministiskt parti kan förlora valet på att folk upplever att det självklart finns en skillnad kvinnor och män och känner trötthet inför att feministerna ska tjafsa om det.

Malin Rönnblom svarade att Hultmans senaste inlägg uppenbarade att de har olika syn på kön. En uppfattning är att kön är något fast och den andra är att kön är något som görs. Hon håller inte med om att genusforskares kritiska dekonstruktioner är politiskt onyttiga, tvärtom ger de redskap åt människor som jobbar med politiskt förändringsarbete. Hon vidhöll att jämställdhetsarbete hindrar människor som avviker från normen att uppnå rättvisa. En kritik av jämställdhetsbegreppet kan därför vara ett verktyg för dessa att synliggöra orättvisor som gömmer sig bakom konsensus.

Hillevi Larsson menade att hennes syn på kön ligger nära Edenheims och Rönnbloms. Hon menar att det finns små skillnader mellan kvinnor och män, men deras sociala och politiska betydelse bör sökas i könsroller eller könsnormer. Könsrollerna är kopplade till kön.

Problemet med konsensus

Ida Legnemark menade att jämställdhetsbegreppet var användbart för socialistiska kvinnor i en tid då klass alltid ställdes före kön och det är därför som hon ryggar tillbaka inför att frångå jämställdhetsbegreppet. Men att tanken ändå slår henne att socialistiska feminister tog till sig jämställdhetsbegreppet (som från början var liberalt) och att vänsterpolitiker i dag även tar till sig den nyliberala vokabulären.

Malin Rönnblom ansåg att det inte finns en motsättning mellan radikal kritik och praktiskt arbete. Hon framhöll att extrem, radikal kritik tvärtom ofta ökade handlingsutrymmet för praktikerna.

Det hettade till när Kristina Hultman anmärkte att forskare ska ägna sig åt att ta fram fakta och inte åt att bedriva politik. Sara Edenheim replikerade att i deras uppdrag ingick att utföra kritisk forskning och tala om den. Vi gör vårt uppdrag: vad är du kritisk mot?

Ida Legnemark anförde att problemet är att det råder konsensus om jämställdhetsarbetet och att maktstrukturerna måste synliggöras och skillnaden mellan kollektiva förslag och individuella lösningar måste tydliggöras.

Hillevi Larsson fyllde i att det är angeläget att synliggöra hur den borgerliga politiken drabbar kvinnor. Inkomstklyftorna mellan kvinnor och män ökar, reformen av a-kassans regler drabbar kvinnor hårdare eftersom de i högre grad arbetar deltid och kvinnor blir mer beroende av männen. De förlorar autonomi och förhandlingsutrymme.

Kristina Hultman plockade upp Ida Legnemarks förslag om att återuppta feminismbegreppet istället för jämställdhet. Det skulle synliggöra skillnaden mellan radikal politik och borgerlig, eftersom de borgerliga ogärna talar om feminism.

Legnemark invände mot sitt eget och Hultmans förslag att man måste vara medveten om att någon som kallar sig feminist inte nödvändigtvis menar samma sak som jag. Problemet kan inte lösas genom hur man kallar politikområdet utan det är innehållet som räknas. Åt samma håll lutade Rönnbloms avslutande kommentar: gå den väg där du möter motstånd, där det brinner till. Då är frågan om begreppet, jämlikhet eller jämställdhet, inte så viktig.