I Göteborgs tingsrätt pågår det som kallas Instagrammålet. Rättegången följs av ett stort mediauppbåd. Rubriker som att ”hon hängdes ut som en hora” avlöser varandra i tidningarna och reportrar i radion och TV:n informerar oss allvarligt att flickor (och en del killar) beskrevs som slampor och som lösaktiga.

Bakgrunden är att ett antal personer hängdes ut med bild och sexuella beskrivningar på ett Instagramkonto. Ryktet spreds att den skyldiga gick på en viss skola där det blev ett upplopp av tillresta gymnasieungdomar.

Men vad säger den här rättsprocessen om vårt samhälle och hur polis, åklagare och media ser på händelserna?

För att det överhuvudtaget ska bli en nyhet måste samhällets aktörer vara villiga att upprätthålla den nödvändiga dikotomin. Att det å ena sidan finns slampor och lösaktiga kvinnor/flickor och å andra sidan ärbara och värdefulla kvinnor/ flickor.

Kvinnans och därmed flickans sexuella värde bestäms av föreställningen om hora- madonna uppdelningen som alltså alla kvinnor ska bedömas utifrån. Att kvinnor och flickor själva är med och upprätthåller den här vrångbilden är inget nytt. Inte heller att den även drabbar enstaka pojkar. Men att däremot polis och åklagare så här öppet visar att de tror på dikotomin är något nytt.

Polisen har lagt mycket resurser på just den här utredningen. Det är ett ideologiskt val som ytterst kommer från en sexistisk och kvinnofientlig värdegrund. Det är inte första gången det händer. I målet finns det givetvis en kvinnlig polisutredare och en kvinnlig åklagare. Det är ingen slump. Det är ett strategiskt val. För hur skulle det se ut som de var män?

De faktiska brotten som är begångna i form av våldsamt upplopp där det förekommit att flickor släpats i håret på marken, där människor har känt sig rädda och stenar har kastats, där en aggressiv mobb var ute efter en specifik flicka som ansågs ”skyldig” – dessa brott verkar polisen helt ha bortsett ifrån.

Upploppen startades utifrån en nätsida som spred uppgiften att den ”skyldiga” flickan gick på en viss skola. Det ledde till att hon fick frukta för sin säkerhet och kanske sitt liv. Vad gjorde polisen då? De valde att gå på ryktet och utreda henne som ”skyldig”. De hade då inga andra uppgifter än just detta rykte. Hon friades sedan helt från misstankar, vilka misstankar det nu var. Hur kunde svensk polis gripa en tonåring endast efter ett nätrykte och en sorts lynchmobbs agerande? Vad säger det om polisen? Och vart tog hennes utredning om de hot och den livsfara hon befann sig i och konsekvensen av polisen huvudlösa agerande, vägen?

De faktiska brotten begångna IRL (In real life) har alltså inte utretts, trots att en del finns på film. Istället väljer polisen att lägga allt krut på de nu åtalade flickorna för att de hängt ut andra som slampor. Man tror knappt det är sant. Kan svensk polis och åklagare stå för att det verkligen finns slampor och lösaktiga kvinnor? Hur ska man annars tolka vad de gör nu i Göteborgs tingsrätt?

Polisen och åklagare säger i radio att de vill att detta ska ha en avskräckande effekt. Exakt på vad? På upplopp? På att hota flickor? De unga arga männen som syntes på alla filmer reagerade inte på ordet hora används på flickor utan att vissa beskylldes på att vara horor och slampor och sexuellt aktiva. Att just de inte framställdes som ärbara.

När feminister, vare sig det är journalister eller författare, hotas så att det påverkar hela deras tillvaro eller när skådespelare måste spela under polisbeskydd, så statueras inga exempel från polisens sida. När en ung helt okänd kvinna ifrågasätter ett tryck på en tröja och får hon tusentals grova hot, kränkande omdömen och t om dödshot så lägger polisen ner utredningen och ingen skrämseltaktik anses då behövas.

Inte heller under våldtäktsmål har polisen någonsin tagit upp frågan om att statuera exempel trots att det är ett brott som drabbar så hårt. Tvärtom. Den som utsätts får vara beredd på att råka ut för just den dikotomi som polisen och domstol nu väljer att upprätthålla. Hon blir en slampa och idén om den villiga horan används flitigt av rättsväsendet.

Men nu har polisen jagat två flickor som ska bära hela samhällets hundhuvud och skam för den alltid upprätthållna dikotomin. Men ingen säger det. Rapporterande journalister, studioreportar, åklagare, domstol – alla accepterar att det verkligen finns kvinnor och flickor som är slampor och horor. För hur ska det annars kunna anses kränkande att kallas slampa?

De två flickor som är åtalade nu har upphört att vara just två flickor. De har blivit fullständigt demoniserade av både polis och åklagare och media tycks villigt ha spridit den bilden. Ingen ställer kritiska frågor utan alla tävlar i att visa hur viktig de tycker rättegången är. Alla tycks införliva dikotomin lätt i sin världsbild. Alltför lätt. I TV intervjuas flickor som säger att det hade varit ok om de åtminstone hade varit slampor men nu när de inte är det blir det orättvisa uthängningar och de mår dåligt. Och reportern nickar förstående.

Det hela framstår mer om mer som ett märkligt skådespel, som en teaterföreställning. Som ett gigantiskt lurendrejeri. Samma rättsväsende som säger sig fördöma användande av ordet hora som ett grovt skällsord och anser det vara förtal, legitimerar nu själva att dessa ord används i och med det här åtalet.

Här lurar rättsväsendet unga att tro att det verkligen finns horor och slampor. Samma värderingar som densamma rättsväsendet själva kommer använda mot dem om de skulle råka ut för en våldtäkt eller ett sexuellt övergrepp.

Är det inte allt det här en utbildnings- och värdegrundsfråga för våra unga? Är det rättsväsendet dvs polis, åklagare och domare som ska tala om att det finns fog för att vara rädd för att kallas slampa? Att kvinnor och flickor ska sexuellt kontrolleras av en massiv samhällsapparat? Vem ska lära våra unga att det inte finns någon dikotomi och att de inte alls ska kontrolleras sexuellt av samhället eller av patriarkala föreställningar?

Om dikotomin inte fanns skulle det inte gå att väcka åtal. Då skulle kraften ha lagts på upploppet och hoten mot en flicka. Inte på att jaga två flickor.

Men här statuerar polis exempel genom att gå på de som har allra minst kunskap om ordningen med dikotomin och använder denna okunskap som ett slagträ. Här talar polis om att de flickor som faktiskt följer samhällets oskrivna lagar om att det finns slampor, är de som ska offras. De vuxna, poliser och andra, som borde veta bättre anses dock vara helt oskyldiga. Det hela är ologiskt och ett vansinnigt nutida exempel på hur flickor och kvinnor alltid får betala det högsta priset och att det patriarkala samhällets skuld och ansvar osynliggörs igen. Det påminner om prostitutionshärvan på 70-talet där kvinnorna-slamporna – hängdes ut med namn och männen anonymiserades bakom siffror. Nu ser vi det igen i 2010-talets tappning i Göteborgs tingsrätt.

Polisen och åklagare möjliggör nu för att kvinnor i och flickor även i framtiden kan kallas horor av rättsväsendet då de anses betett sig fel. Det finns alltså anledning för ett i grunden kvinnofientligt rättsväsendet att för allt i världen upprätthålla föreställningen om horan och madonnan. Genom att demoniserar dessa två flickor på det sätt polisen har gjort så kommer alla kvinnor och flickor att få betala priset under våldtäktsrättegångar och våra mest våldsutsatta systrar; kvinnor och flickor i prostitution, kan anses vara ”de där andra”. De är inga riktiga kvinnor och framför allt inte värda någon respekt, inte ärbara. De är ju bara horor och slampor. Allt detta har polis och åklagare talat om nu.

Men de har använt två minderåriga flickor som hela samhällets och rättsväsendets syndabockar. De får bli ett reningsbad, en katharsis, för att kunna fortsätta med uppdelningen av horan och madonnan även i andra rättsalar framöver.