Nattsagor för sömnlösa är varken knivskarp eller ytlig och varken mer eller mindre representativ än andra generationsromaner, men huruvida den kommer att hyllas som sådan beror enligt Malin Ringdahl på kön.
Den klassiska beskrivningen av en generationsroman utgår alltid från en ung pojke eller man. Det bör finnas en identitetsproblematik blandad med tidstypiska produkter och musik. Men finns det någon enhetlig generation att skildra 2013? Kan en generation målas utifrån en ung kvinna?
Johanna Wester är född och bosatt på Södermalm i Stockholm. Hon är skribent och föreläsare inom mänskliga rättigheter. Hon har även bland annat spelat på Teater Tribunalen och arbetat ideellt i Egypten, Skottland och Thailand. Nattsagor för sömnlösa är hennes debutroman.
Olivia, ibland kallad Olle, är en desillusionerad tonåring.
Den närmsta kretsen består av Pascal och Chris. De umgås utan krav och är vänner sedan barndomen. De festar på söder i Stockholm och handlingen utspelas till största delen där. Olivia arbetar halvhjärtat i en kiosk. Hemmet är en lägenhet som aldrig benämns ”hem” utan refereras till som ”väntrummet”. Hon väntar, men lever samtidigt i nuet. Hon styrs av sin omedelbara lust till spänning och upplevelser. Josef är hennes svaghet, en gammal kärlek som är oavslutad.
När vännerna betraktar Olivia, ges läsaren ledtrådar om henne som inte yppas av diktjaget. Hon blundar för sanningar, och därför döljs de även för läsaren. Olivia skäms över sin längtan till Josefs närhet. Hon överger ständigt sig själv och andra för passionerade möten.
Den fria ungdomen är inte så fri. Faktum är att ungdomarna i boken dras med samma roller som ungdomar alltid har haft, med den skillnaden att de förväntas vara fria med drömmar och mål. Olivia har inga planer eller förhoppningar inför sin framtid. Hon tycks sväva i sitt väntrum på fashionabla Södermalm.
Trots ungdomarnas fria lek så finns ändå tankar som; varför är inte Pascal och Olivia ett par? Är Pascal homosexuell? De frågor som jag som läsare drabbas av, avslöjar förväntningar av hur romanfigurer brukar framställas. Stereotyperna finns där i läsningen, handlingen och upplösningen. Huvudpersonen är obestämd. Det går att känna igen sig i hur Olivia tänker, men något saknas. Kanske är det just den typiskt manliga erfarenheten som saknas? Den som manifesteras i de så kallade generationsromanerna, som utgår från mannen som norm?
Det går inte att undvika jämförelser med Holden Caulfield, antihjälten i Räddaren i nöden(1952)av JD Salinger eller Jack (1976) av Ulf Lundell. Olivia är som de karaktärerna, ung. Hon är medelklass och ges därmed möjligheter att sväva, utan mål och riktning. Men hon tar inte självklar plats som Jack eller analyserar samhället som Holden. Det finns ingen passion för musik eller litteratur. Hon straffas hårt för sin svaghet och döms obarmhärtigt av sina bästa vänner.
Det finns ingen anledning att avfärda Nattsagor för sömnlösa, som en ytlig roman. Den är heller inte knivskarp. När Ulf Lundells Jack publicerades, så blev den utnämnd till 1970-talets generationsroman. Nattsagor för sömnlösa är varken mer eller mindre representativ som generationsroman, för 2010-talet. Den lär aldrig bli lika hyllad i medierna som de tidigare nämnda. Skillnaden är hårfin, men den heter kön.
