Maria Hagberg, Sara Mohammad med flera adresserade i ett inlägg på SVT Debatt den 16 oktober Mehrtab Motavvas debattartiklar i Feministiskt perspektiv om Södertörns högskolas pris till Hanna Gadban. ”Lägg ner stereotypa konstruktioner av islamister som håller på att ta över Sverige”, svarar Aisha Susanne Lundgren. Det som krävs nu är intersektionella stödinsatser.
Okej det räcker nu! Nog!
Debatten om ”hedersvåld” i Sverige befinner sig mestadels på en skrämmande låg nivå. Vi försöker fortfarande uppfinna hjulet i frågan om våld mot icke-vit (oftast) kvinna. Diskussionen som förs är gammal, unken, rasifierad och kategoriserande.
Maria Hagberg, Bitte Assarmo, Sara Mohammad och andra undertecknare ger sig utan problem på att sammanföra diverse grupper (al Shabab + feminister) och lägga ut texten om ”islamisterna” – vilka i det uppmålade scenariot är på väg att ta över Sverige. Jag betvivlar att artikelförfattarna studerat politisk islam eller de olika förståelser av vad politisk islam alternativt islamism är, de olika partier, grupper (även kvinnor, jodå) och koalitioner som finns, den historiska utvecklingen och splittringen i olika riktningar. Nej, lägg ner den kategoriserande och stereotypiserande argumentation som konstruerar ”islamisterna” som ett osynligt, anonymt hot.
Ni som arbetar mot hedersvåld vet ju att verkligenheten är så mycket mer komplex, varför sysslar ni med denna demon-fiktion? Det vore väl enkelt om vi hade en samlad armé av stridslystna islamistpatriarker att slåss mot! Verkligheten är ju dock att lojalitetskrav/heder utövas subtilt, är komplext, upprätthålls av många (män, kvinnor, gamla, unga) och påverkar många människors liv på olika plan.
Men okej hedersdebattörer, jag ska hjälpa er med problemdefinitionen. Det ni är motståndare till är detta: patriarkala och kollektivistiska maktstrukturer, kontroll av unga flickor och pojkar, tvång, våld och hot som utövas bland annat genom argument som formas kring krav på lojalitet, krav på kyskhet, krav att följa religiösa normer, krav att följa sociala normer och traditioner. Fint, bra. Men hörni, det kan ju inte komma som en överraskning för er att en hejdundrande stor majoritet av alla människor i Sverige håller med er i detta?!
Det får mig att undra, vem slåss ni mot? Det är en otrevlig skuggfajt ni utövar, och INGEN vinner på att ni generaliserar och konstruerar hotbilder, att ni kopplar samman kritiker och anti-rasister med våldsutövande grupper! Tvärtom osynliggör ni med ert tal alla de unga människor ni påstår er företräda. Det stora hotet blir er konstruerade islamistarmé och offren de (osynliga, tysta) stackars …ja vad var det någon kallade dem.. ”förortsflickorna”. (Hur bara vågar man klassa en grupp unga människor på detta nedlåtande, generaliserande och osynliggörande sätt?? Skam!)
Det enda som står mellan islamistarmén och ”förortsflickor-offren” är… just det – ni. Det ni gör med ert ”debatterande” är att återskapa: 1. er själva som ”räddarna”, 2.”förortsflickorna” som de tysta offren (som inte kan tala och måste ha en offentlig representant det vill säga ni) och 3. ”islamisterna” (ej definfierad grupp) som det stora hotet. En konstruktion som osynliggör de personer som upplever lojalitetskrav/hedershot, som förenklar problematiken och därför försvårar insatser, och som förstärker rasistiska stereotyper och idéströmningar i samhället.
Att arbeta intersektionellt mot våld är något som andra har kommit på för länge sen. Hjulet är alltså redan uppfunnet. (läs t ex Kimberle Crenshaws artikel från 1993 som handlar om behovet och användningen av intersektionella metoder).
Detta innebär att vi, när någon person utsätts för våld och erbjuds hjälp och stöd från samhället, inte utgår ifrån förprogrammerade kategoriseringar utan från personens situation. Vi viftar inte med generaliserande åtgärder som kretsar kring något allmänt förhållningssätt eller idéer om t ex ”våld mot kvinnor”, ”allt våld är samma sak” (som vi vet formulerats utifrån en viss grupps, t ex vita medelklasskvinnors, erfarenheter), nej för hur ska man då ringa in en specifik problematik? Vi ska inte heller lägga ett särskilt ”etniskt/rasifierat filter” på personen och situationen med en särskild förförståelse av problematiken. Nej, i en intersektionell ansats utgår vi ifrån personen och det aktuella fallet. Man utreder vilka olika faktorer som är avgörande i just denna persons utsatthet.
Till exempel: det kan röra sig om könsmaktsordning, det vill säga att få vissa förväntningar på sig som till exempel ung kvinna, det kan handla om utsatthet på grund av en svag ekonomisk/social situation, det kan vara en utsatthet på grund av sexuell läggning och det kan handla om en utsatthet på grund av lojalitets-/hederskrav från omgivningen. Dessa faktorer i kombination utgör hotet och svårigheterna för den aktuella personen.
Det handlar inte om att individualisera insatser och osynliggöra maktordningar, tvärtom att synliggöra komplexitet och förbättra stödinsaterna. Detta görs idag, men parallellt med insatser som fortfarande essentialiserar frågan om hedersvåld och förenklar komplexiteten genom att ringa in ”stereotyper” och peka ut vissa grupper och förenklade orsak-verkan resonemang.
Samma sak gäller när man arbetar intersektionellt förebyggande. Om vi vill arbeta mot våld och utsatthet behöver vi synliggöra flera faktorer som spelar in. Vi kan inte utplåna lojalitetskrav/hedersproblem genom att ”peka” på grupper, individer eller konspirationsteorier om ”islamister” som försöker ta över Sverige. Vi behöver synliggöra hur till exempel klass/social status, genusordning och lojalitetskrav samspelar och skapar utsatthet.
Sedan måste vi stötta de unga personer som befinner sig i dessa sammanhang för att de ska kunna föra sin kamp för frihet och självständighet. Detta är inte ”räddarnas” kamp, de unga tjejer och killar vi pratar om är inte passiva offer, de har inte bett om några företrädare – vårt jobb är att verka för att alla människor i vårt samhälle ska kunna föra sin kamp och stå upp för sina rättigheter.
