Risken för besvikelse är stor, men de politiska öppningar som Irans nyvalde president Hassan Rouhani utlovade under valrörelsen väcker ändå vissa förhoppningar om möjligheter för kvinnorörelsen och andra sociala rörelser att organisera sig och ånyo börja ställa krav. Sholeh Irani analyserar olika tolkningar av valresultatet och de bakomliggande strategierna.
Resultatet från presidentvalet i Iran 14 juni är nu sluträknat och officiellt. En moderat mulla, lojal med högsta ledaren Ali Khamenei fick flest röster. Hassan Rouhani som snart tar över presidentposten från den sittande Ahmadinejad, är en man med en rad höga strategiska poster bakom sig.
I jämförelse med den sittande presidenten och de andra fem kandidaterna, räknas Rouhani som moderat, det vill säga inte kontroversiell och extremistisk. Detta var orsaken till att en del reformister som Khatami, före detta reformistisk president, i avsaknad av någon reformistkandidat, gav honom sitt stöd. Många av reformisterna (vars politiska linje är att bevara regimen, men reformera den till en mer hållbar och mjukare sådan) avstod från att delta i valet i protest mot valfusket 2009 samt att ingen reformistkandidat godkändes för att ingå i valrörelsen. Några reformistgrupper bojkottade valet. Andra delar av oppositionen från höger till vänster bojkottade med motiveringen att valet uppfattas både av regimen och omvärlden som en legitimering av systemet i sin helhet och är helt odemokratiskt i sin karaktär.
En del iranier resonerade att det är förnedrande att delta i ett högst odemokratiskt val. Kandidaterna måste godkännas av ledaren och detta betyder att det inte är upp till medborgarna att välja den rätta till posten. Men en del iranier ansåg att de trots detta måste delta och rösta på det minst onda alternativet, det vill säga Rouhani, eftersom med honom kommer en del öppningar att förverkligas. Den starkaste motkandidaten lovade hårdare tag och strängare regler. Något som skrämde iranierna och stärkte Rouhanis position.
Pest och kolera
Även utomlands gick ett fåtal iranier till ambassaderna för att rösta, medan exiliranierna stod utanför för att protestera mot regimen och dess odemokratiska ”val-föreställning”. Till skillnad från tidigare valomgångar, visade regimen klar oro över hoten om massiv bojkott. Därför uppmanade högsta ledaren för första gången även de som inte stödjer regimen eller är missnöjda, att delta ”för sitt lands skull”. Han lovade därför ett fuskfritt val. På valdagen togs även obeslöjade kvinnor emot inne i några av ambassadlokalerna runt om i världen, medan regimens medier rapporterade och förklarade gesten som tecken på öppenhet och konsensus.
En del debattörer menar att iranier ännu en gång blev tvungna att välja mellan pest och kolera. Stämningen månader innan valet visade klart att folk inte hade lust att delta i detta val. Men på grund av västvärldens sanktioner och hoten om militär invasion och regimens skräckscenarier, ändrade de sig.
Den sjunkande levnadsstandarden och höga matpriser samt rädslan för en ”syrienisering” av landet, tvingade iranierna att nöja sig med en kandidat som lovade lättnader, även om han tillhör den hårda kärnan inom maktstrukturen och är högst lojal med den ökända högsta ledaren.
Rouhani var enligt en del bedömare det mest ideala alternativet för regimens överlevnad eftersom regimen genom honom lyckas skapa en konsensus mellan reformister och andra mer regimtrogna falanger. Hans politiska uppgift är att förena de splittrade fraktionerna inom regimen. Samtidigt befarar många sakkunniga att reformisternas stöd för Rouhani i presidentvalet redan har fördjupat splittringen inom den så kallade gröna rörelsen, som formades efter valfusket 2009.
Formulerar krav
Rouhani, ledarens favorit och reformisternas kandidat, fick 18 miljoner av rösterna, cirka 51 procent. Han har lovat mycket, bland annat att frige politiska fångar och två av den gröna rörelsens främsta ledare som sitter i husarrest sedan 2009, förbättra relationen till väst i syfte att ekonomiska sanktioner ska upphävas. Han har även lovat att förbättra kvinnornas situation.
Hans åtgärdslista består av sju punkter där han lovar att utöka jämställdheten. Inga konkreta och mätbara åtgärder nämns dock. En grupp av iranska kvinnorättsaktivister diskuterar nu att skriva ett öppet brev och framföra sina konkreta krav för att pröva gehöret från den nya presidenten. De flesta vet redan att de inte kan förvänta sig mycket av honom, men ändå tar tillfället i akt och talar om kvinnors krav inför allmänheten.
Det som har blivit huvudämnet i diskussionerna efter valet handlar om det stora antal iranier som, trots risk för repressalier, inte deltog i valet och egentligen bojkottade valet. Detta medan oppositionen inte hade tillräcklig tillgång till medel för att driva någon kampanj för bojkott. Enligt officiell statistik som i regel inte är trovärdig och oftast överdrivs, deltog 72 procent av de drygt 50 miljoner valberättigade i detta val, i juni 2013. Rouhani vann med cirka 18 miljoner av rösterna. Detta innebär att cirka 15 miljoner vägrade att delta i valet (drygt en miljon av dessa röstade blank). Med tanke på det utbredda och systematiska valfusk som förekommer i regimens valrörelser, kan denna siffra vara betydligt högre, hävdar många skribenter i iranska oppositionella medier.
Kandidaten näst efter Rouhani fick bara sex miljoner röster. Den mest reaktionära kandidaten – med planer på fortsatt nukleärt program, utökade konflikter med väst och strängare liv för oliktänkande och kvinnor – fick fyra miljoner röster. Debattörer och oppositionella drar slutsatsen att de cirka 15 miljoner som sade nej till regimen genom att bojkotta mer eller mindre obligatoriskt val, kom på andra plats efter Rouhani med 18 miljoner röster!
Vägran att kompromissa
Huvudstaden Teheran, där oppositionen mot regimen är starkast, hade det lägsta valdeltagandet i landet. Cirka 50 procent av de röstberättigade avstod från att rösta. Detta var ett viktigt budskap till både regimen och oppositionen, enligt en del debattörer. I dagens Iran är att inte delta i val ett viktig politisk ställningstagande.
I onsdags, den 26 juni, höll högsta ledaren Khamenei ett viktigt tal och tackade samtliga som deltog i valet, särskild de som inte ens stödjer regimen, ”för att de litar på systemet”. Med talet visar han sin vilja och välsignelse att återförena de olika grupperingarna inom regimen, skapa politiskt konsensus samt isolera den delen av oppositionen som inte kompromissar, bland dem en del reformister från gröna rörelsen och nationalister.
Sociala rörelser, bland dem kvinnorörelsen, håller andan och hoppas på förverkligandet av en del av de utlovade öppningarna, så att de åter kan organisera sig och ställa krav. Många befarar dock att de kommer att bli besvikna.
