Det var i gymnasiet som Johanna Holmström insåg att hon passade bättre som regissör än skådespelare. Hon gick teaterlinjen och tog en regikurs och insåg att det är jätteroligt.

– Jag förstod aldrig vad jag höll på med när jag stod på scenen, men när jag stod bredvid då förstod jag, säger hon.

– Jag tycker att det är roligt eftersom att jag får lyssna och lösa problem med andra, säger hon.

Ett eget forum

Tillsammans med Ann-Marie Fritiofsson och Maja Björkquist, startade Johanna Holmström sommaren 2011 ett forum som de kallar Teater Konfront. Hon förklarar att hon och de andra träffades eftersom de på olika sätt jobbade med Teater Tribunalen.

– Vi är tre kvinnor i början av våra karriärer som i huvudsak lärt oss teateryrket genom att arbeta med och för andra. Vi ville ha ett forum där vi kunde jobba för oss själva, lära oss av egna erfarenheter och pröva idéer vi har. Vi ville skapa vårt eget sammanhang där vi kunde få uttrycka oss, säger hon.

– Vi litar på varandra och vi stöttar varandra även när vi gör fel, det finns plats för att göra misstag.

– Vi vill arbeta utåt och ifrågasätta saker i samhället, se saker på olika sätt liksom brottas med dem, menar Holmström.

Hon förklarar att produktionen av Paradiset är det första samarbetet med en annan teater, men den tredje produktionen som Teater Konfront gör och under sommaren kommer de att sätt upp en ny pjäs.

Kvinnors drömmar

Förra året regisserade Johanna Holmström Teater Tribunalen höstproduktion, Ett hav av Kaspar Hausrar, och fick mycket bra kritik för det i bland annat Svenska Dagbladet. Och nu stegar hon mot nästa mål Paradiset. Det är en pjäs som bygger på intervjuer med vanliga unga kvinnor.

– Jag ville göra en pjäs om kvinnors drömmar och sedan skulle jag förankra det här i verkligheten. Jag träffade tolv och en tredje del svarade spontant på frågan; skulle du vilja bli hemmafru; ja. Och jag var i chock. Jag frågade också vill du gifta dig och de svarade ja, och när jag frågade varför sa de; för att man gör det? Och då fick pjäsen en annan vändning. Jag trodde att jag visste vad jag skulle få för svar, men jag hade fel, säger hon.

Holmström berättar att idén föddes när hon läste Don Juan och såg Don Juan DeMarco och därefter såg hon Casablanca och hon blev väldigt förundrad över att hon och andra kvinnor kan tycka att sådana män är attraktiva:

– Hur kan jag sitta hemma i min soffa och vara så kär i de här männen? Jag tror att de här männen spelar på något särskilt hos kvinnorna, men vad är det?

Ett fritt subjekt

Johanna Holmström talade med sina vänner om det här. Om sådant de tycker är viktigt i en relation. Hon beskriver det som att hon vill vara ett fritt subjekt samtidigt som hon är kär. Med fritt subjekt menar hon att som feminist kanske hon har annorlunda idéer om hur kärlek och frihet ska kombineras.

– Nu handlar pjäsen om tre kvinnor som söker frihet, kan man väl säga väldigt banalt. De söker frihet, men de söker också kärlek. Och de brottas med de ramar som samhället satt upp, man ska gifta sig, man ska få barn, man ska vara två, man ska vara trogen, allt det där. Alla tre kvinnorna brottas med det här, men alla vill något annat, säger Johanna Holmström.

– På något sätt vill jag visa för de tjejerna på universitet att det finns ett annat sätt att göra saker. Man gifter sig inte bara för att man ska göra det, det finns andra sätt att leva och kanske är det inte på det sätt som vi lever just nu, säger hon.

Holmström tycker inte att det sättet vi lever i dag är det mest optimala, hon menar att vi är alldeles för dåliga på att se andra möjligheter, att vi är för snabba på att stoppa in människor och relationer i fack och för bekväma i det vi redan vet. Därmed låter vi inte varje människa och relation vara unik. I framtiden skulle Johanna Holmström gärna vilja göra en pjäs som liknar Paradiset, fast med mäns drömmar om kärlek.