Just när jag läser igenom denna text en sista gång för att skicka in den, får jag höra att tunnelbanan i Taksim är stängd. Sätter på teven och ser direktsändningar: polisen är tillbaka på torget, med gas och vattenkanoner. Har ingen aning om vad som väntar.

Istanbuls feminister vandrar mot Taksimtorget under devisen ”Vi är på gatorna för ett liv fritt från trakasserier och Tayyip”. Som alltid när feminister demonstrerar här i Istanbul är det högljutt, glatt och skönt kaotiskt. Vi ropar traditionsenligt ”När kvinnor får frihet kommer världen att flytta på sig”, och det slagord som fått fäste sedan premiärminister Tayyip Erdoğan förra våren försökte (och delvis lyckades) begränsa aborträtten: ”AKP/Tayyip, ta händerna från min kropp”. Och lägger till några nya: ”Vi är alla marodör-kvinnor” (Hepimiz çapulcu kadınlarız), “Kvinnor är på torget, var är Tayyip”, ”Budgetera för kvinnojourer, inte köpcentrum”, ”Kvinnor gör motstånd, överallt” och ”Gezi är vår, och den ska förbli vår”.

Det är något fler kvinnor samlade än den senaste 8 mars, demonstrationen går långsammare och är ännu mer ljudlig än vanligt. Med jämna mellanrum sätter sig alla ner på İstiklal Caddesi, den stora gågatan upp mot Taksim. Som vanligt en lördag, och än mer så denna lördag, är det fullt med folk (och då är det fullt). Men ingen blir irriterad, jag hör inga svordomar eller några av de sexistiska rop som visserligen inte är många vid en vanlig feministisk demonstration, men som finns där. Och det är detta som är den stora skillnaden. Människor står längs gatan, lutar sig ut från fönster, kommer ut ur affärerna – och applåderar!

Att applådera varandra har blivit en vana i centrala Istanbul dessa dagar, där ockupationen av Gezi Parkı vuxit till ett folkligt uppror. Det Taksim som förra helgen låg täckt i en dimma av tårgas (se min tidigare artikel om de första dagarna), är denna helg en festival. Gräsmattorna är fyllda av tält, och under träden serveras vattenmeloner, gözleme och te. På några tegelstenar och presenningar har ett bibliotek satts upp, bajamajor har anlänt, en central för utdelande av mat har etablerats (”i Gezi är allt gratis”), en frisör har öppnat en salong under bar himmel, och på en öppen plats organiserar en teaterförening lekar. Folk dansar, sover, pluggar till söndagens stora universitetsprov, ropar slagord, diskuterar framtiden. Inte en synlig polis någonstans i Beyoğlu, de centrala delarna av europeiska Istanbul, något jag aldrig varit med om förr. Till och med demonstrationerna, som annars brukar bevakas av ungefär lika många poliser som demonstranter, får dra fram alldeles i fred.

Här finns – bland annat! – Turkiets vänsterpartier och fackföreningar representerade, liksom miljöaktivister, feminister, hbt-rörelsen, advokater, studenter, akademiker, anarkister, parlamentets kurdiska parti (BDP), antikapitalistiska muslimer. Istanbuls till vardags rivaliserande fotbollsklubbar, Beşiktaş, Fenerbahçe och Galatasaray har bildat union under namnet ”Istanbul United”, och att bära matchtröja har plötsligt blivit en politisk handling. Det är minst lika många kvinnor som män i parken, unga som gamla. Men utöver de unga män som mist livet under den senaste veckans protester, är det tre stora män som dominerar flaggorna vid ingången till Gezi Parkı: Che Guevara, Abdullah Öcalan, och Kemal Atatürk. Det är inte första gången de två första ses tillsammans, men tillsammans med Atatürk utgör de en ny treenighet.

För visst är detta en chans för Turkiets gamla elit, kemalisterna, att se tillbaka på gamla goda tider och hylla Atatürk som Turkiets enande kraft. De etablerade kemalistiska/nationalistiska partierna CHP och MHP håller visserligen, efter inledande misslyckade försök att ta kommando, en låg profil. Men Atatürks porträtt syns överallt, och i folkhavet är det röda turkiska flaggor som dominerar, kryddade med några regnbågsfärgade med texten Barış, ”Fred”. Från söndagens barnkalas får vi skjuts med en mamma och hennes döttrar som ska till Taksim och demonstrera. I bilen lyssnar vi på radio, och hör en upprörd premiärminister inför sina anhängare i Ankara fördöma demonstranterna och hota med repressalier.

Tidigare under dagen har Istanbuls guvernör gjort uttalanden om att han förstår och vill lyssna på demonstranterna, och såväl presidenten som flera ministrar har visat förståelse. Men Erdoğan är ståndaktig och oförsonlig. Och i många andra städer, längre bort från den internationella journalistkader som just nu bevakar varje rörelse i Istanbul, fortsätter polisbrutaliteten, och AKP samlar sina massor till stöd för premiärministern.

Många säger att äntligen får folk se AKP:s rätta ansikte, äntligen vaknar vi ur vår slummer. Eller som en av de slogans som pryder Istanbuls gator och väggar med humor säger, apropå striktare alkohollagstiftning (som dock, vilket bör nämnas, ännu inte är i närheten av Sveriges dito): ”Du förbjöd alkohol, folket nyktrade till!”

Mamman vi gör sällskap med till Taksim säger: vi är ett enat folk som splittrats, men nu enas vi igen, och förlåter varandra för att vi inte stått upp för varandra på många år. När vi långsamt går genom Gezi Parkı är jag beredd att hålla med. Det är fruktansvärt trångt, och om det faktiskt vore en musikfestival, eller var som helst i Sverige, skulle jag vara rädd. Men här är det jag älskar med Turkiet mer påtagligt än någonsin: folk tar hand om varandra i offentliga rum.

Brokigheten till trots är en avsaknad tydlig här och i hela Beyoğlu: här finns mycket få kvinnor med huvudduk. Jag ser en grupp män bland demonstranterna hålla fredagsbön, och antikapitalistiska muslimers flaggor vajar högt. Och på fredagen går jag i en demonstration med feminister och muslimska kvinnor mot våld, och ropar ”Vi vill vara på torgen, på gatorna, i moskéerna” och ”AKP/Tayyip, ta händerna från min kropp – och från min huvudduk”. Men utanför demonstrationståget, som sagt: mycket få kvinnor med sjal på huvudet. Samtidigt som en sorts enande verkligen sker här just nu, mot premiärministerns begränsande av kvinnors – och allas – rätt att bestämma över sina liv och kroppar, uttrycker flera vänner en oro för en ökad splittring mellan muslimska och sekulära kvinnor, den som tidvis varit mycket djup i Turkiet och som många feminister arbetat hårt för att överbrygga.

Under år av kemalistiskt styre har kvinnor mer huvudduk till exempel inte varit välkomna på universiteten, och setts som ett hot mot bilden av det moderna Turkiet. Med AKP vid makten har detta förändrats, och såväl kvinnors som minoriteters mänskliga rättigheter har fått en ny synlighet och ett nytt stöd i teori och praktik. Samtidigt fängslas journalister och advokater, och inte bara att skymfa turkiskheten kan vara skäl för rättsliga åtgärder, utan också att smäda islam. Och i ökande grad syns tendenser till en ideologisk styrning av människors liv. Fokus har flyttats från kvinnors rättigheter till familjens väl och ve, och aldrig tidigare ifrågasatta rättigheter som abort, har Erdoğan plötsligt plockat fram och använt som ett redskap i sin alltmer maktfullkomliga ledarstil.

Vår kära bakkal, kvartershandlare, får frågan av en kund när vi är inne för att handla frukostyoghurten: håller du på Tayyip, din fru har ju huvudduk? Han skakar på huvudet, och pekar på ett foto ovanför kassan, där hans farbror hälsar på Atatürk. En av mina vänner, som bor i ett slitet kvarter och tillsammans med sin man tjänar mindre varje månad än kostnaden för en av våra söners skola, är bekymrad över den oro som demonstrationerna sprider i samhället. Kanske är hon rädd att hon inte som nu ska kunna röra sig fritt med bart huvud och korta tröjor i sitt område, där de flesta har huvudduk.

Oavsett vad som händer här de närmaste dagarna och veckorna, och jag hoppas innerligt att den enorma demokratiska resning som just nu sker får konkret betydelse och inte ändar varken med förskräckelse eller tystnad, blir detta en utmaning: att inte än en gång upprepa historien, och göra kvinnor till lovligt byte för stora män som plockar politiska poänger på hur de klär sig – i kortkort eller sjal.

Vi är här!
Vi gör motstånd!
Vi är på barrikaderna!