Häromveckan gjorde jag misstaget att ringa upp en manlig vän och vi bestämde oss för att gå ut en sväng.

Händelseförlopp: Vi går till en bar på Magasinsgatan där de visar en ”slideshow” på en stor vägg. Diabild efter diabild kommer upp av Hollywoodkändisar med en text under. När en bild av Angelina Jolie kommer upp står där: ”En stark kvinna söker en ännu starkare man, för att få känna sig liten”. En lätt spykänsla letar sig upp i min hals av dessa ord. Samma spykänsla som jag brukar få av pojkvänner som sagt: ”Du måste ha trosor som matchar din bh. Rosa är ju fint på tjejer. Rosa och rosetter.”

När jag frågar min vän Lasse om vad han tycker om texten till Angelina Jolies bild så skrattar han och säger: ”Men ni tjejer vill väl ha någon som tar hand om er.”

Nej, faktiskt inte, jag klarar så bra att ta hand om mig själv, tänker jag och tittar stumt ner i bardisken medan jag plockar upp min Iphone, bläddrar i kontaktlistan, får upp min väns nummer och raderar det.

”Ja, den där texten kanske är lite stenåldersaktig”, medger min vän efter en stund.

Lite?! Jag önskar att jag aldrig sett den. Att jag hade stannat hemma, tänker jag och låter mina sylvassa naglar av syntet rista in ett dödskors i baren.

Sen börjar vi prata om Quentin Tarantino. Och visst var Django Unchained fantastisk, men jag saknade de där feministiska scenerna denna gång, som scenerna i Kill Bill, där Uma Thurman slåss med samurajsvärd, tar hämnd, tror på blind rättvisa – en Heroine, bara för oss kvinnor. Eller Deathproof där stunttjejerna spöar skiten ur Kurt Russels überäckelkaraktär.

Min vän Lasse ser oroligt på mig, innan han säger:

”Såg faktiskt en intervju med Tarantino på youtube där han försökte förklara för en reporter hur han ville ge tjejer förebilder av starka tjejer i Kill Bill. Reportern svarade då att han inte kunde förstå varför han vill ge tjejer förebilder av kvinnor som slåss, tar makten.

Tror att reportern till och med sa: ’Men vem ska männen identifiera sig med om du nu gör filmer där kvinnor slåss’.”

”Vad fan … jag älskar Tarantino och speciellt hans Heroines bara för oss kvinnor”, svarar jag surt.

Vi dricker upp våra drinkar och börjar promenera hemåt. Plötsligt frågar Lasse om han kan få sova över hos mig. Han har aldrig sovit över hos mig innan men har långt hem så jag säger att han kan göra det. Jag tittar menande på honom när vi står framför sängen, båda fortfarande fullt påklädda. Säger att jag är dödstrött och verkligen måste sova, innan jag kryper ner under täcket, fortfarande påklädd.

Det dröjer typ inte mer än en minut innan jag kan känna hans händer runt min kropp, hans juckande rörelser mot min bak. Jag flyttar mig lite längre bort från honom. Säger återigen att jag måste sova. Rullar ännu längre åt sidan där jag försöker spela död, men det hjälper inte. Han kryper åter helt tätt inpå mig.

Känner igen detta scenario. Det har hänt om och om igen med olika killkompisar sen jag var tjugo. Killkompisar som man känt under flera år och plötsligt har de fått chansen att sova över. Och då plötsligt, ja, då börjar de jucka mot ens lår eller bakdel som en hund. Som för att säga: ”Men titta här … Jag har en penis. En penis som är hård.” Och varje gång har jag velat säga: ”Men fatta, du var min vän, men nu är du inte det längre.”

När jag ligger där på kanten av min säng och försöker parera min väns händer som hela tiden flyger upp i luften och in under min tröja så tänker jag på låten Scream and shout av will.i.am ft. Britney Spears. Den låten har något helt härligt galet tarantinskt över sig. Visst, Brittan vill Scream and shout när hon partar loss med will.i.am, men jag vill Scream and shout … and let it all out, som en Kill Bill kvinna, åt alla de män som inte fattat att året är 2013 och starka kvinnor INTE söker efter en ännu starkare man för att få känna sig liten och där ett nej är ett nej.