Mia Ajvide började i grundskolan ett år för tidigt.

– Jag var tidig med att läsa och skriva, och mammas ambition var att jag skulle vara bäst. Men när jag gått ut realskolan var jag fortfarande jättebarnslig, jag var sen i puberteten. Min mor tyckte inte att jag var mogen för gymnasiet, där jag ville gå.

Mia tyckte om att gå i skolan, att läsa, och avskydde allt vad hushållsarbete hette.

– Jag såg absolut inte mig själv sköta ett hem. Det var pest och pina, bortom min värld, säger hon.

Idas skola mot sin vilja

Men då var hon fortfarande ganska lydig och hennes mamma mycket handlingskraftig. Modern ordnade ett undantag åt sin dotter då hon egentligen var för ung för utbildningen, och Mia började på Idas skola mot sin vilja. Till slut stod hon inte ut, och började skolka. Något som var helt nytt för Mia.

– Det gjorde man inte då, det var väldigt främmande för mig, säger hon.

Hon gillar att prata, det märks ganska snart. Hon är inte rädd för att berätta om sitt liv, sina missöden, relationen till den stränga modern och kärleken till fadern.

Bosatt i Norrahammar utanför Jönköping hade Mia inte så mycket att roa sig med i staden om dagarna. Det var då som hennes intresse för böcker fick ordentlig fart.

– Jag traskade i väg till bibblan och där hittade jag litteraturen, det var min grej.

Hon kunde förstås inte skolka för mycket, då skulle mamman märka det. I skolan sade hon bara att hon kände sig dålig och behövde gå hem.

Lärde sig revoltera

Mias mamma var mycket sträng och barnen hade inte mycket att säga till om. En äldre och en yngre broder är Mia uppvuxen med. När hon gick i hushållsskola hade den äldre av dem redan revolterat och mamman höll därför extra hårt i Mia.

– Det var A och O att jag skulle ha en utbildning. Jag skulle uppfylla alla mammas drömmar, bland annat att vara värdinna för ett tjusigt hem, berättar Mia.

När jag frågar henne om det någonsin var tal om att någon av bröderna skulle gå i hushållsskola skrattar Mia bara.

– Min mor var faktiskt före alla andra på jämställdhetspunkten, egentligen. Mamma arbetade som lärare och pappa som journalist. Hemma städade och diskade pappa lika mycket som mamma, säger hon sedan.

Mia Ajvide i hästsvans varpar på Idas skola. Foto: privat.

Såhär i efterhand kan Mia se tillbaka på Idas skola som någonting positivt.

– Jag lärde mig att revoltera under det året. Det var bra för mig att hamna i en så främmande situation, bland tyger, manglar och byttor – det som inte var jag. Det fick mig att undra: vem är jag? Jag hittade ändå en väg till att hitta mig själv kan man säga.

– Efteråt hade jag också en jädra nytta av utbildningen. Jag fick jobb på en restaurang och tyckte, konstigt nog, att det var jättekul. I dag är jag inte superintresserad av matlagning men jag tycker det är kul att pyssla.

Steg mot självständighet

Efter året på Idas skola började Mia samhällsvetenskapliga linjen på gymnasiet. Hon var, som hon säger, fortfarande jättebarnslig och slarvade friskt.

– Då hade jag ju börjat upptäcka livet. Betygen var inte alls vad de skulle så min mamma tog mig ur gymnasiet efter två år, berättar Mia.

Modern hade en ny plan för sin dotter. Hon skulle jobba och gå på kvällsgymnasium.

– Hon var ju hopplös, mamma, suckar Mia.

Hon gick aldrig på de där kurserna som hon sökt. Istället gick hon med i FNL-rörelsen och delade ut flygblad på stan, demonstrerade med Sydafrika-kommittén, läste och umgicks med kompisar.

– Mamma var inte nådig när hon fick veta det, säger Mia allvarligt.

Så Mia bestämde sig för att hyra ett rum i Jönköping. Efter att hyran var betald räknade hon ut att hon skulle ha 40 kronor kvar i veckan att leva på, och skulle från och med nu klara sig själv.

– För mig fanns inget annat val då, jag kunde inte leva med mamma. Jag ville visa att jag kunde klara mig själv och där bröt jag med henne, berättar Mia.

Tryggheten fann hon hos fadern. Eftersom han arbetade inne i Jönköping träffades de ofta.

– Pappa är den stora kärleken i mitt liv. Honom hade jag genom allt, berättar hon.

Till slut blev dock relationen till modern bättre. Trots att hon baktalat dottern både för hyresvärd och skola stod Mia ut tills mamman gav upp. Mia minns den kalla vintern 1969.

– Det var grymt kallt, minus 20 grader, jag hade bara en tunn jacka på mig när jag mötte mamma på Vindbron. Jag var på väg till biblioteket. Hon hade en stor fårskinnspäls på sig. Hon bad mig komma hem på middag och när jag gjorde det så gav hon mig pälsen. Sedan åkte jag hem varje söndag och vår relation blev bättre, vi försonades.

Med gröna vågen till landet

På 1970-talet pluggade Mia i Linköping på lärarhögskolan, vilket gjorde mamman helnöjd. Där hamnade hon genom ett vad med en väninna om att tacka ja till den första utbildningen som de kom in på, fast egentligen hade hon velat gå teaterlinjen. Efter avslutade studier fick Mia jobb på en liten byskola på Östergötlands landsbygd. Där skulle hon ha hand om klass fyra till sex. Det var inte alls vad hon väntat sig då hon planerat att bo kvar i Linköping.

– Men jag såg det som en möjlighet att ta familjen med mig och flytta ut på landet. Vi tillhörde ju den gröna vågen, berättar Mia.

Under tiden som hon arbetade på den lilla byskolan läste hon arkeologi, något som alltid intresserat henne. Om somrarna grävde hon efter fornlämningar på Ajvide, Gotland, varifrån hon hämtat sitt nuvarande efternamn.

Skriver på heltid

Efter en tid kände hon också att det var dags att gå vidare från Byskolan. Hon jobbade därefter på folkhögskola men har i dag inte jobbat inom skolan på tio år.

– Jag var inte riktigt tillfredsställd själv. Det kändes som att det blev för mycket min grej, istället för elevernas. Jag ville ha en ny utmaning.

När hon slutade som lärare hade Mia gift om sig och fått sin fjärde son. Mia deklarerade för maken, författaren John Ajvide Lindqvist, att hon nu skulle skriva poesi och reaktionen blev något skeptisk.

– Jag gick på A-kassa, sökte jobb och skrev under tiden. När John sedan fick läsa vad jag skrivit tyckte han att det var så bra att han sa att han skulle jobba och jag skulle skriva på heltid. Han fick jobb på ett fritids, jobbade där i tre månader och fick sedan ett förskott på sin bok.

Sedan dess har de båda skrivit på heltid.

Mia minns sömnadslärare Åsa Berntsson, som talat väl om Mia och som spått att hon skulle bli politiker, väl.

– Fröken Berntsson var egentligen den enda jag gillade, hon såg mig för den jag var. De andra var mer snörpiga “fröken Haglund hit och fröken Haglund dit”.

Mia gör till rösten när hon säger det. Hon funderar över vad hon tar med sig från Idas skola, i praktisk mening.

– Jag kunde inte sy eller laga mat förut, matlagning hade jag nog lärt mig ändå. Men jag fick roliga sommarjobb genom utbildningen och har sytt lite kläder själv, eftersom jag inte ville se ut som alla andra.

Minns klasskamraterna

Mia tänker på skolan ibland, berättar hon.

– Jag kan fortfarande se Idas skola framför mig, jag kan höra stenmangeln. Jag kan med värme tänka tillbaka på tjejerna i klassen. Jag var ganska vild, pratsam och obstinat. Man märkte att jag var lite yngre.

Hon säger att de andra flickorna ändå hade överseende med henne, att de var himla snälla.

– Jag minns särskilt en, vad hette hon nu… Inger.. Ingbritt…?

Britt-Inger?

– Ja! Hon var helgullig mot mig. Jag minns speciellt en gång, åh, det glömmer jag aldrig. Vi skulle koka potatis i matlagningskursen, och så sa fröken Knutsson ”men det behöver vi inte gå igenom för det vet ju alla hur man gör”.

Mia gör en konstpaus.

– Jag visste inte hur man gjorde. Men då viskade Britt-Inger till mig “det fixar jag”. Åh, jag minns fortfarande hennes vackra mörka hår och de där klarblå ögonen.

Jag vet vad Mia Ajvide menar, med de klarblå ögonen. Jag kommer heller aldrig att glömma dem. Men anledningen är en helt annan än den hon beskriver.

Nästa vecka: Britt-Inger Karlsson var året äldre än de flesta av sina skolkamrater. Senare var hon var också rektor på lågstadieskolan där jag gick.