Vet ni vad, Zlatan, Anders och alla ni andra herrar i hela landet som väljer att öppna era inoljade käftar nu i juletid: Ni kan skryta om era bilar, era cyklar och era pengar, men ingen bryr sig. Vi hade brytt oss mer om ni tagit medaljer. Det hade känts stort och meningsfullt.

Silver-medalj 2003.

Brons-medalj 2011.

Brons 2013.

Jag tänker på när Sjögran var med och vann brons i somras i EM. När Öqvist räddade Sverige i semifinalerna TVÅ gånger, både 2003 när vi tog silver-medalj i VM och 2011 när vi knep bronset.

Det är vad jag minns som de stora historiska ögonblicken i fotbollens historia. Jag tror att få kommer minnas vilka schyssta bilar spelarna hade, eller vem som betalade vems resor.

Även om jag just nu skulle vilja påpeka att det inte är Zlatan eller Anders Svensson som betalar sina egna resor. Det är flygbolag, spelbolag och andra företag som väljer att sponsra idrotten i Sverige. Sen kan vi prata om fotbollsplanerna också. I Stockholm byggde vi precis en till arena för herrfotbollen. Det kostade 300 miljoner i år. Pengarna kom från oss i kommunen, som betalar skatt. Varsågoda!

Personligen hade jag gärna sett att vi kunde hjälpt Anders med skatten på bilen istället. Det hade varit billigare.

De flesta hade hoppats på att en kämpande kille från Rosengård inte skulle bli en sån. Men nu står han där och hånar. Hånar de som får mindre pengar, mindre beröm och mindre uppmärksamhet. Pengarna och bilarna korrumperar. Efter tillräckligt mycket av det, tror de till slut att de är allsmäktiga gudar som är värda mer än alla andra.

Han väcker en obehaglig odemokratisk nerv i samhället som rycker till när krav på jämlikhet förs på tal. Nerven säger att sanningen är att män är bättre än kvinnor på att spela fotboll, och nerven har sina trådar överallt; i herrlandslaget, på tidningarnas sportsidor och i sociala medier. Nu predikas att det är det nog med tjejernas uppmärksamhet. De fick sitt EM. Nu är det bra. Nu ska ordningen återställas. Men vi är många som inte alls vill tillbaka.

Det handlar om mansdyrkan. Killar är awesome, killar är grejt. När svenska herrlaget förlorar mot Portugal med 2-3 heter det att ”de nästan vann”. När Schelin vinner mot Färöarna med 5-0, så är det ”inte tillräckligt bra”.

Herrlandslaget missar sitt andra VM i rad. Och hittar svaret i pengar. Berömmelse. Fyllda arenor. Det har blivit meningen för dem. Men jag skulle istället vilja klappa dem på ryggen och säga: Det är du som betyder något. Det är din kamp, din tro på att vinna, din kärlek och ditt engagemang, gemenskapen med dina lagkamrater, att vi som hejar får vara med och dela både framgång och bakslag. Det är meningen. Inte pengarna. Inte berömmelse. Inte bilar.

Det är en viktig jämlikhetstanke, att om vi har två landslag, ska dom värderas lika. Har vi två allsvenskor, ska dom värderas lika. Det är många som inte håller med. Rösterna för att värdera mäns idrottande högre än kvinnors, är starka och det är viktigt att bemöta deras ”sanningar”.

Att påstå att damlandslaget inte presterar individuellt är en lögn. Att påstå att de spelar ”lågkvalitativ” fotboll är en lögn. Att säga att kvinnor som spelar fotboll inte drar in pengar är en lögn. De är proffs och lever på sin sport.

De arbetar hårt, de måste jobba och idrotta samtidigt, sa Anders Svensson om damlandslaget till Sportbladet i höstas. Ja, många gör det, men flera spelare gör det inte. Nilla Fischer är proffs i Tyskland och Lotta Schelin är proffs i Lyon. De lever på sin sport, eller som Caroline Seger sagt ”jag lever min dröm”.