Två dagar före julafton år 2013 samlades ungefär 20 000 personer i ett grått och fuktigt Kärrtorp utanför Stockholm. Säkert hade många alldeles egna skäl till att ta sig dit med de överfulla tunnelbanetågen, promenera från sina hem i närheten i snålblåst eller sitta fast i långa bilköer på väg dit. Men troligtvis var det också många som avbröt sina helgförberedelser för att äntligen få mota bort den växande känslan av vanmakt inför samhällsutvecklingen tillsammans med likasinnade.

Den fysiska manifestationen av så många kroppar som bokstavligen visade att de som inte accepterar rasism annat hat är många. Känslan som Kärrtorp skapade för oss som var där kommer att följa många länge och dokumentationen blir viktig för samtiden och framtiden. Alla dessa bilder som visar ett annat Sverige än det intoleranta land som inte bara skildras så ofta nuförtiden utan också skapas. Genom att ge ett oproportionerligt stort utrymme åt högerextrema mediestrategier, ge en legitimerande form av uppmärksamhet åt SD och deras (proto-fascistiska) anhang ofta på bästa sändningstid och nyhetsplats bidrar svenska medier idag alltför ofta till att skapa en bild av Sverige som många inte varken är, eller vill vara, en del av.

Genererar en våg av motstånd

I Kärrtorp kunde vi äntligen samlas på ett sätt där alla räknades lika. Där inte orden, positionen eller analysen var det viktigaste utan sammanhanget och samhörigheten. Därför genererar och mobiliserar nu Kärrtorp en våg av motstånd till ort efter ort. Igår hade stafettpinnen kommit till en av de svenska städer där SD ofta sägs ha ett av sina starkaste fästen, Karlstad.

Fler än 2000, kanske så många som 3000, fyllde gator och torg i Solstan med ett annat budskap till den som är rädd än det vi har blivit vana vid från media på senare tid. Till den som blir ”politiskt deprimerad” av att SD vinner mark, till den som vid ett middagsbord förklarar att ett skämt är rasistiskt, den som säger emot när någon beskriver påhittad statistik som fakta, den som blir attackerad av ett rasisttroll på Twitter, den som tycker att den rasifierade själv säger det bäst, den som tror att alla svenskar vill se rasistiska stereotyper i barnböcker, den som skräms av risken av att leva i en rasistisk och hatisk situation, oavsett om den inte är rasifierad själv eller ej, till den – till dig – och alla andra, ger manifestationerna ett tydligt besked: du är inte ensam. Vi är väldigt många som inte accepterar hur hat, våld, intolerans och protofascism ges plats och utrymme här i landet. Vi är många som säger att nu är det nog.

Talande manifestationer

Många ord kan användas för att försöka förklara detta och framgent finns det all anledning för oss alla att fortsätta arbeta med metoder, strategier ordval och annat, men just nu, just i dessa dagar säger deltagarna i de olika demonstrationerna och manifestationerna det bäst:

Till exempel Ardhon Bujupi som talade fantastiskt bra från scenen på Stora torget i Karlstad igår.