Just nu går Lo Kauppis dramatisering av Kawa Zolfagarys snabbproduktion Vita Kränkta män, efter Facebook-gruppen med samma namn, på Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm. Tyvärr bara två gånger i veckan och tyvärr under en begränsad tidsperiod. För utsålda hus, ska tilläggas.

Föreställningen börjar i ett igenkännande asgarv men landar i en sorgesam eftertänksamhet. Det märks att det har gått fort från ax till limpa – och det gör inte ett dugg. Det labila bygge (ett manscentrum i vardande) i vilken föreställningen utspelar sig riskerar när som helst att falla sönder.

Teater on demand

Vita, kränkta män är något så ovanligt som politisk teater on demand: det finns något som måste sägas och det måste sägas nu. Lo Kauppi vet vad.

Huvudkaraktären och föredragaren i uppsättningen landar präktigt nära debattören Pär Ström men Kauppi gör det nästan bättre än förlagan. I slutet av föreställningen gränsar känslan till sympati och det är mer än Ström någonsin lyckades väcka under sin tid som så kallad jämställdist i offentligheten. Utanför sina egna kretsar, ska tilläggas.

Dramatiseringen bygger på inlägg och kommentarer på Facebook och twitter – precis som boken med samma namn – vilka ömsom läses och ömsom rullar på en skärm. För regin står Figge Norling.

Då och då bryter Kauppi föredraget och kommentarerna för suggestiv dans och en stunds lek med det egna könet – både symboliskt och på riktigt. Det är mycket effektfullt, hänger liksom kvar, långt efter att föreställningen är avslutad.

Uppsättning som lyssnar

Uppsättningen Vita, kränkta män gör något sällsynt; den lyssnar faktiskt, anstränger sig, att förstå de underliggande drivkrafterna och personerna mellan raderna och bakom de anonyma kommentarerna, hatet och hoten. Det finns en person där bakom aliaset som av någon anledningen behöver blåsa upp sig, bysta sig, drämma till och uttrycka förakt.

Föreställningens slut suger till – bokstavligen.

Vi får verkligen hoppas att speltiden på Vita kränkta män förlängs och att den så småningom blir filmad. Föreställningen fungerar som terapi mot hatet och är en av de första teateruppsättningarna där inlägg i sociala medier hamnar på scen. En filmatisering skulle ta uppsättningen tillbaka – så som i ett kretslopp – till alla dem som inte kunnat se den.

Så skynda fynda, ni som kan. Inte alla föreställningar har en sufflör som kan amma.