Orden målade bilder i mitt huvud, efter ett tag såg jag inte längre scenen och skådespelarna utan det var som att karaktärerna hade fått eget liv. Gyllene Draken är den första teater jag sett där jag hade samma upplevelse som då jag läser en bok. Den tyske Roland Schimmelpfennig har skapt ett abstrakt kaos av samhällskritik. Som också är en smula poetiskt.

”Trådar som korsas möts och skiljs. En väv som växer. Bildar en samtid, människan i världen idag. Smärta, glädje, förtvivlan, hopp, grymhet, medkänsla, raseri och försoning.”

Detta skriver Johan Celander, teaterchef Östgötateatern och Birgitta Sundberg, konstnärlig ledare Fria Teatern, i programbladet som jag får vid ingången. Denna underbara pjäs kom till genom ett samarbete mellan just dessa två. Gyllene Draken har lite av varje, drama, passion och samhällskritik. Pjäsen består av en rad olika scener som vävs ihop till ett sammanhang i en tragiskt avslutning.

Snabba scener avlöser varandra

Vi startar på en kina, thai & vietnam-resutrang, där en papperslös anställd har en gruvlig tandvärk. De snabba scenerna avlöser varandra och publiken hinner träffa, ett ungt förälskat par, en gammalman, en hallick som också är handlare, en syrsa som är traffickingoffer och två flygvärdinnor.

Men det som jag tycker är intressant med Gyllene Draken är att det inte spelar någon roll vilket kön skådespelaren har som spelar en viss karaktär. Kvinnor spelar män och tvärt om. Caroline Harryson blir en man genom en randig skjorta och Per Larsson och Peter Sundberg förvandlas till flygvärdinnor genom blåa scarfs. Stina von Sydow gestaltar en hallick genom en militärkeps och Olle Sundberg är helt fantastisk som syrsa/traffickingoffer.

Mellan allt utropande av ordrad på thai-soppa, bultande på wokpannor och hoppandet mellan scener skapas en helt fantastisk teater som jag hoppas att alla som har en möjlighet går och ser på Fria Teatern i Högdalen utanför Stockholm.