I den spanska, numera i Frankrike verksamma, feministen, filosofen och aktivisten Beatriz Preciados autoteoretiska bok Testo Junkie – Sex, Drugs, and Biopolitics in the Pharmacopornographic Era möter läsaren en form av biomakt som begreppets upphovsman Michel Foucault endast skulle kunna (mar)drömma om.

Vad Preciado undersöker i sitt teoretiskt svindlande och formmässigt fascinerande verk är ”miniatyriseringen, internaliseringen och den reflexiva introversionen av den sexopolitiska disciplineringens övervaknings- och kontrollmekanismer”(min översättning) så som den ser ut i den ”farmakopornografiska biokapitalismens” tidevarv.

Vad är det då Preciado åsyftar när hon skriver om ”farmakorpornografisk biokapitalism” och vilka konsekvenser har dess internaliserade karaktär? Vilka är kopplingarna till, och brytningarna med, den disciplinerande biomakt som Foucault studerade? Och kanske allra främst: vad har den för konsekvenser för olika kroppar?

Preciado argumenterar för hur den biomakt som Foucault beskriver som en yttre disciplinerande politisk arkitektur (såsom den psykiatriska mottagningens, fängelseanstaltens eller skolväsendet disciplinering av kroppar) som skapar specifika subjekt i vår tid har kommit att utvecklas till en farmakologisk apparat som kontrollerar och kapitaliserar våra kroppar inifrån, genom mediciner och olika preparat som intar våra molekyler och förändrar våra kroppar. I den farmakorpornografiska eran ”sväljer kroppen makten”, makten är verksam i våra celler, som Preciado uttrycker det.

Preciado illustrerar relationen mellan den disciplinära regimen och den farmakorpornografiska genom att jämföra Benthams kända panoptiska övervakningsmodell med p-pillret och dess runda karta: likheterna är lika slående som skillnaderna. Den panoptiska modellen är, som Preciado påpekar, inte enbart en disciplinerande modell utan en performativ sådan som producerar det subjekt – patienten, arbetaren, förövaren – som den menar att den endast härbärgerar.

På samma sätt kan p-pillret förstås som en bärbar, individualiserad och kemisk panoptisk apparat som ändrar beteenden, kontrollerar sexuell aktivitet och populationstillväxt. Skillnad är emellertid att den disciplinära modellen kontrollerar kroppar på platser som är kollektivt reglerade, där de kontrollerade kropparna framträder (i arkiv, statistik och så vidare) just som kontrollerade medan den farmakopornografiska modellen sker på ett mer ”privat” plan och därför är svårare att spåra. Här ser vi, med andra ord, inte maktens verkan i den samhälleliga arkitekturen i samma utsträckning.

En viktig poäng i Preciados argumentation är att kön och könsidentitet i vår tid skapas och kontrolleras genom farmakologiska medel och att läkemedelsbranschen i stor utsträckning producerar läkemedel som syftar till att producera sexuellt åtskiljbara subjekt. Män som inte producerar ”tillräckligt” med testosteron ges en syntetisk motsvarighet för att producera manlighet. Uppfattningen om vad som är ”nog” mycket testosteron för en manligt kodad kropp är i sig kopplad till biopolitiska och kulturella uppfattningar om könsskillnad och läkemedelsbranschens försök att producera sexuell skillnad pekar mot denna skillnads instabilitet. Den sexuella skillnaden produceras och upprätthålls genom medicinering eftersom den sexuella skillnaden på inget vis är självklart binär. Denna konstanta instabilitet omvandlas till profit.

Men hur kommer pornografin in i Preciados projekt? Varför menar hon att vi befinner oss i en farmakopornografisk era och inte i en farmakorpografisk sådan? Delvis är detta knutet till att Preciado menar att pornografin visar på sexualitetens performativa sanning och hur sexualitet är en kontrollerad repetition och iscensättning av den globala cirkuleringen och kapitaliseringen av upphetsning och sexuell frustration. Den farmakopornografiska regimen försöker inte enbart att producera könsskillnad, men även upphetsade, ejakulerande och eregerade subjekt. Enligt en kapitalistisk logik är emellertid inte det främsta syftet att tillfredsställa utan istället att upphetsa.

Preciados bok kan läsas som en kritik av den farmakopornografiska biokapitalismens sätt att producera och kapitalisera könsskillnad men boken skriver även fram motståndsstrategier och sätt att bryta med könsproduktionens logik. Inskjutet mellan de teoretiska avsnitten och den historiografiska redogörelsen för läkemedelsbranschens mörka och koloniala framväxt (det ursprungliga syftet med p-piller var till exempel att kontrollera vissa gruppers reproduktion) finns stycken där läsaren får följa med Preciado i hens egna experiment med Testogel.

Här utmanas gränserna för vem som får ta vilken medicin och varför. Preciado användning är illegal i det avseende att hen inte inte har fått preparatet utskrivet i egenskap av cis-identifierad man med ”otillräcklig” testosteronhalt eller som en del av en könskorrigeringsprocess. Preciado uppfattar sig inte som en kvinna, men vill inte heller bli en man. Hormonbehandlingen handlar inte om att ”ställa någonting till rätta”.

Användningen av Testogel kan istället förstås som ett sätt att göra motstånd mot vem som anses ha rätt till dessa mediciner och det sätt som hormonpreparat används för att trygga gränserna mellan kategorin kvinna och kategorin man. Därför kan man betrakta Preciados projekt som mer än en kritisk läsning av vår tids kontrollsamhälle. Boken är även en form av aktivism och Preciado en ”gender hacker” eller ”gender pirate” som på ett radikalt sätt uppmanar oss att fundera över produktionen av könsskillnad, dess historiska arv och olika kroppars olika positioner och rättigheter i detta produktionssystem.