Konst måste utgöra en känslomässig och politisk spricka mot allt som strävar mot stagnering och liktänkande. Konst måste utmana orättvisor. Denna festival inspirerar till handling, till en motattack mot segregering, rasism, sexism, heteronormativitet, transfobi, åldersdiskriminering och kapitalism.

Så förklaras syftet med Stockholm international queerfeminist & anti-racist performance festival som arrangerades på Fria Teatern i Stockholm förra helgen.

Det finns en vithetsnorm inom queer-rörelsen som är viktig att bemöta, berättar Alexander Alvina Chamberland, arrangör och konferencier för festivalen. Hen förklarar vidare att det också varit centralt att skapa en trygg arena både för de på scen men också för alla besökare. Något som är extra viktigt för människor som befinner sig utanför normen.

En av akterna som publiken bjuds på i festivalen är den unga hyllade poeten Athena Farrokhzad, som läser ur sin debutpoesisamling Vitsvit. Genom att ständigt skifta perspektiv, från sin mor till sin far, via sin bror och andra släktingar tillbaka till sin mor skapar Athena Farrokhzad en mångsidig och komplicerad bild av en iransk invandrarfamiljs möte med svenska fördomar och rasistiska skugga. Hennes berättelse handlar om den svenska självbilden som icke-rasistisk trots drypande av rasism, och om hur skulden och skammen för detta förs över på invandrarna själva. Som när modern i desperation försöker radera ut sin etnicitet, försöker ”tvätta olivoljan ur huden”.

Även arrangören Alexander Alvina Chamberland står för en programpunkt på festivalen, ett framförande kring förtvivlan över utsatt sexualitet och kroppslig identitet, men också styrkan i att ta makten över sitt eget subjekt. Speciellt gripande är scenen där Alexander Alvina ligger halvnaken och iscensätter ett övergrepp. Likheterna är många med transsexuella Aleksa Lundbergs uppmärksammade föreställning ”Infestus” från 2011. Samma erfarenhet av extrem kränkning, samma smärta, men också samma styrka i att inte låta sig gå under och förgöras. Alexander Alvina Chamberland lyckas, där på scengolvet, utnyttjad och exploaterad, sätta fingret på en svår problematik kring utsatthetens munkavel:

– Men jag är ju feminist. Om några skulle få för sig att våldta mig skulle jag slita deras kukar i stycken. Det var inte så här det skulle gå. Berätta inte för någon. För jag kan inte vara ett våldtäktsoffer.

Sist ut i festivalen är den amerikanska performance-ikonen Penny Arcade som trots flera decennier på scen gör sitt allra fösta framträdande i Sverige. Hon bjuder på underhållande sarkastiska kängor mot såväl lönesamhälle som machokultur, bjuder på skratt och spontan dans, men där bakom ligger också allvarligare toner och hon får publiken att sätta skratten i halsen när hon allvarligt riktar kritiken mot teaterpubliken:

– Vi måste våga vara självkritiska. Allt vi står för, allt vi kämpat för kan tas tillbaka. Vi måste känna till vår historia och kritisera och motverka fördomar inom oss själva.

Peggy Arcane

Slutsåld festival, i sista minuten godkända visum för internationella artister och stående ovationer för flera av akterna. Alexander Alvina Chamberland, arrangör av festivalen, är av förståeliga skäl väldigt nöjd med festivalen. Om det blir en ny festival nästa år tycker hen dock inte är det viktigaste:

– Det är inte relevant ifall det blir en likadan festival nästa år. Det viktiga är att motståndet mot begränsande normer fortsätter att växa. Jag hoppas festivalen har skapat en plattform för reflektion och aktion. Där tror jag konsten har en speciell plats, att besökarna får sina egna kroppsliga erfarenheter speglade och att de känner sig stärkta i detta.