Beatriz Preciados tankar är både provokativa och tankeväckande och brukar ge upphov till livliga diskussioner. Preciados första bok heter Kontrasexuellt manifest och kom ut redan 2002 på franska men blev mer allmänt spridd efter att den spanska översättningen kom ut 2011.
Kontrasexuellt manifest är som titeln indicerar en stridsskrift. Författarinnan tar sin utgångspunkt i en förståelse av kön som förkroppsligad protes – ”dildon är inte en plastkuk” utan tvärtom ”kuken är en köttdildo” – för att skissera ett ”kontrasexuellt kontrakt” menat att ersätta ett socialt kontrakt grundad på naturrätt.
Dildon är central i Preciados manifest. Hon ser dildon som ”en reflexiv handling av grundläggande betydelse för den kontrasexuella teknologins historia” och hon kritiserar lesbiska separatisters förknippande av dildon med en patriarkal ordning: ”den separatistiska lesbiska teorin som kritiserar dildon för att vara inblandad i det maskulina tecknets dominans, tror egentligen fortfarande på penis som kön”.
Ett kontrasexuellt samhälle, skriver Preciado, ”ägnar sig åt systematisk dekonstruktion av naturaliseringen av de sexuella praktikerna och könssystemet” och utropar alla ”talande kroppar-subjekt” som ägnar sig åt att söka njutning-vetande som ekvivalenta snarare än ”jämlika”.
Istället för att studera könet som en del av alla mänskliga samhällens naturhistoria, vill Preciado teckna könet som en del av teknologiernas historia. Kontrasexualitet talar inte om en värld som ska komma, menar hon, utan utgör en tolkning av något som håller på att ske. Kroppens slut i den form som den har definierats i moderniteten.
Preciado menar att sex en teknologi av heterosocial dominans som reducerar kroppen till erogena zoner i relation till den asymmetriskt fördelade makten mellan könen. Hon vänder sig mot en alltför språkcentrerad analys av konstruktionen av kön. De som ”från sitt elfenbenstorn” kräver att man använder nya ”oskyldiga” pronomen, eller att grafiska tecken som markerar könsidentitet utrotas, inskränker text och skrivande till deras lingvisktiska kvarlämningar och glömmer de inskriptionslogiker som möjliggör dem.
Könsidentiteten är inte ett instinktivt uttryck för köttets prediskursiva sanning utan en effekt av genuspraktikerna på kroppen. Genus är prostetisk, det vill säga att den endast äger rum i kropparnas materialitet. Det är helt och hållet konstruerat och helt och hållet organiskt.
Själva manifestet består av 13 mer eller mindre visionära ”artiklar”. Det följande, som i kondenserat form innehåller manifestets grundläggande värderingar, är manifestets artikel 5.
”Varje kontrasexuell relation bör vara resultat av ett samtyckeskontrakt som ska undertecknas av alla deltagare. De sexuella relationer som äger rum utan kontrakt ska betraktas som våldtäkt. Varje talande kropp skall utkrävas att den uttalar de naturaliserande fiktionerna (äktenskap, tvåsamhet, romantik, prostitution, svartsjuka…) som ligger till grund för dess sexuella praktiker. Den kontrasexuella relationen kommer att gälla för en begränsad period (temporär kontrakt) som aldrig kan sträcka sig till de talande kropparna/subjekten hela livstid. Den kontrasexuella relationen grundar sig på ekvivalens och inte på jämlikhet. Reversibilitet och rollbyten krävs, så att det kontrasexuella kontraktet inte ska utmynna i asymmetriska och naturaliserade maktrelationer. Det kontrasexuella samhället institutionaliserar de kontrasexuella praktikernas plikt, vilka organiseras inom ramarna för olika grupper som fritt konstituerar sig och som det står fritt för varje talande kropp att ansluta sig till. Alla kroppar har rätt att vägra utöva sin rätt att delta i en eller flera kontrasexuella gemenskaper”.
Vissa delar av Preciados manifest tycks upprepa det slags liberal etik som också ligger till grund för den kontraktbaserade sexualbrottslagstiftningen som råder i Sverige. Men denna position radikaliseras på flera punkter. Det kontrasexuella samhället är tänkt att verka som en sorts dekonstruktion av den symboliska ordningen som strukturerar de sexuella relationerna. Men hur sker detta? Genom att uttala dess strukturer. Det är på något sätt just den tekniken som Michel Foucaults Sexualitetens historia avslöjar som en specifik form av modern makt: tvånget att tala sexet. Eller med andra ord ett upplyst projekt som så att säga försöker kolonisera begärets mörka sida. Men här – och i analogi med SM-kontrakten – möjliggörs något. Strukturerna som reglerar de sexuella relationerna sprider sig och multipliceras på ett okontrollerbart sätt.
Varje gång sexualiteten görs till en politisk-etisk fråga uppkommer problemet ”skillnad” som erotisering av asymmetriska maktförhållanden. Kravet på reversibilitet och rollbyten förhåller sig till detta på ett annat sätt än genom förnekande och förbud (vilket naturligtvis endast skulle ha en bekräftande effekt). Istället förvandlas maktförhållandena till en denaturaliserande lek som lyfter fram tvetydigheten i makt/underordningspositionerna i relation till njutning.
Förslaget om en plikt till kontrasexuella praktiker för tankarna till markis de Sades idé om att institutionalisera en libertinsk lag som skulle ha syftet att socialisera ”rätten till njutning” som ett slags medborgerlig plikt. Som många utopiska tänkare tycks detta grunda sig i en vilja att ta avstånd från tvåsamhet och istället inrikta den erotiska kraften på en större social gemenskap. Själv är jag inte säker på att tvåsamhet – när det inte inskränker sig till att upprepa ett givet manuskript – är mer heterocentriskt än större social-sexuella grupper. Tvärtom, jag tänker att det mellan två kan det uppstå ett utrymme av frihet – som i ensamhet skulle nästan vara psykotiskt – i förhållande till lagen. I den mån det kontrasexuella samhället som Preciado beskriver är strukturerad kring den kapitalistiska individualismen undrar jag i vilken mån de kontrasexuella praktikerna som understryker sexualitet i en-tal och flertal verkligen kan ses som motståndstekniker.
