I slutet av 2010 flydde Laetitia från Ryssland där hon tvingades leva gömd, utan identitet, efter en könskorrigerande operation som myndigheterna vägrade erkänna. Feministiskt Perspektiv har beskrivit svårigheterna hon haft även i mötet med myndigheter i Sverige. Migrationsverket ska snart pröva hennes ansökan om asyl på nytt. På onsdagen genomförde RFSL Malmö en demonstration till stöd för Laetitia där Tony Isaksen, Manea Lavalie och Fernanda Milán, samtliga från Trans-Project i Danmark, var med och talade.

Hur kommer det sig att ni gör detta?

– Jag hörde talas om fallet och ville göra något. I Danmark demonstrerade vi så sent som förra veckan mot hatbrott och för att kräva rättvisa för Cecillia Mundt, en transkvinna som attackerades med en hammare och nästan dog. På ett möte där vi förberedde demonstrationen tog Fernanda, som själv är transflykting, upp att vi också borde göra något för Laetitia. De flesta av oss hade varit med i kampen för Fernandas asyl och för bättre rättigheter för transpersoner och hbt-flyktingar och kände verkligen att det vore viktig. Vi har lång erfarenhet av liknande fall. 2012 hade vi tre transkvinnor som fruktade deportering, men lyckligtvis är alla i säkerhet, så långt jag vet, tack vare den aktivism som ägt rum. Det var Natacha Kennedy från UK Plannet som föreslog att vi på måndagen kunde visa att det finns missnöje med det svenska fallet i olika länder i Europa.

Hur var uppslutningen i Köpenhamn?

– Vi var omkring 40 inbjudna via Facebook, och ett 15-tal som dök upp. De som var med var engagerade och hade dekorerat fint och förberett för videoinspelning och att fotografera. Den svenska ambassaden ligger i ett av de lugnaste områdena i centrala Köpenhamn så det var inte mycket folk runtomkring. En person från ambassaden kom ut i strumplästen och började argumentera och några från vår sida bad honom förmedla vårt budskap till Sverige, men vi vet inte om han kommer att följa rådet eller inte.

Vad betyder samarbetet med aktivister andra länder?

– Det är väldigt viktig att arbeta tillsammans. Det gör vår gemenskap större och ökar våra valmöjligheter. Jag tror också att det ger en annan effekt om påtryckningarna kommer från flera länder än om det bara är folk i det berörda landet som visar sitt stöd. Vi blir inte bara fler utan visar också att människor från andra platser tar avstånd från beslutet.

– Om vi pratar om Skandinavien, och särskilt i Danmark, är de väldigt angelägna om att få veta vad som sägs och tänks i andra nordiska länder och också hur andra länder ser på dem. När det pratas politik i Danmark inkluderas ofta Sverige eller Norge och vad de länderna gör. Så nu, till exempel, när Sverige blev av med lagen om tvångssterilisering tror jag att det blir lättare för Danmark eller Norge att också avskaffa lagen.

– Så det finns många aspekter, en är att vi får fler verktyg och förstår varandra bättre när vi arbetar tillsammans, en annat att det rent allmänt är mer kraftfullt.

Vilken effekt väntar du dig?

– Jag vet inte vad jag ska vänta mig. Jag hoppas på det bästa, att det går som i Danmark i betydelsen att Laetitia får asyl i Sverige och att Migrationsverket och regeringen lyssnar på det här fallet och förbättrar för lhbt-flyktingar.

– Laetitias fall är väldigt likt Fernandas på många sätt, men vi vet aldrig. Jag tror inte att hon kommer att skickas tillbaka. Jag har en stark tilltro till att det inte kommer att hända eftersom Sverige är mer progressivt i transfrågor jämfört med Danmark. Men som sagt. Vi kan aldrig veta. Och eftersom RFSL också har en migrationsgrupp hoppas jag att den kommer att vara aktiv och arbeta för bättre rättigheter och möjligheter för flyktingarna att återhämta sig från sitt förflutna.