Medan vänster ständigt avkrävs att ta avstånd från våld anses högern vara a priori oskyldigt för nazistiskt våld. Det leder till en märklig brist på proportioner, anser Patricia Lorenzoni angående den senaste tidens diskussioner om politiskt våld.
Efter Svenska Motståndsrörelsen attack i Kärrtorp spreds på sociala medier olika versioner på samma skämt: Tack gode gud att nazisterna inte slängde tårtor, för det hade verkligen varit ett hot mot demokratin.
Och sannerligen, efter det som hände i Kärrtorp känns all uppståndelse kring en ensam dams tårtning av Jimmie Åkesson några veckor tidigare aningen overkligt. Då tävlade skribenter och debattörer i att antingen själva ta avstånd från tårtningen, eller att avkräva andra avståndstagande. Den som inte tog principiellt avstånd fick veta att det var ett sluttande plan: idag grädde, imorgon gatsten.
Uppfattas en tårta som farligare för demokratin än Svenska Motståndsrörelsens stridstrupper? Jag tror nu inte att någon ser det så. Jag tror att Svenska Motståndsrörelsen, denna uttalat nazistiska gruppering med ett omfattande våldsregister, väcker uppriktig oro och rädsla. Men i skämtet om nazisterna och tårtorna antyds något som har med själva avståndstagandets politik att göra.
Låt oss lyssna på uttrycket: att ta avstånd. I det antyds en aktiv handling, en tidigare närhet som nu görs ogjord. Att ta avstånd är som att ta spjärn. Det som tidigare legat nära, skjuter man ifrån sig.
Vänstern, antirasismrörelsen och olika alternativrörelser ombeds ständigt att ta principiellt avstånd när någon tänjer på gränserna för vad som uppfattas som legitimt. Mekanismen blev övertydlig när Jonas Sjöstedt satt som gäst i ekots lördagsintervju (21/12). Sjöstedt har annonserat sin planerade närvaro vid nästa Kärrtorpsdemonstration. För reportern var detta ingången till att ägna hela första tredjedelen av intervjun enbart åt frågor om Vänsterpartiets relation till politiskt våld. Och Sjöstedt tog avstånd, igen och igen och igen.
För är du vänster, antirasist eller djurrättsaktivist, är du skyldig till motsatsen bevisats. Och du kan aldrig ta avstånd nog många gånger.
Samtidigt är det på något mystiskt vis som om nazismen aldrig riktigt skrivs in i avståndstagandets logik. Det politiska samtalsklimatet idag möjliggör för Sverigedemokraterna att avkräva vänstern avstånd från Revolutionära frontens deltagande i Kärrtorp, samtidigt som ingen kräver av Sverigedemokraterna att de ska ta offentligt avstånd från Svenska Motståndsrörelsen.
För just i relation till nazismen antas vi alla – till och med om vi är Sverigedemokrater – redan befinna oss på tillbörligt avstånd. I relation till nazismen är alla oskyldiga till motsatsen bevisats. Och motsatsen anses aldrig tillräckligt bevisat.
Nazisterna är som Saurons orcher. En gång kom de kanske från oss, men sedan kom en främmande kraft och manipulerade dem till oigenkännliga monster. Framför allt, det var inte vi som gjorde dem. Dagens Nyheters ledarsida, detta tecken i mörka tider, formulerar det exakt (21/12): ”Den nazistiska ideologin kan sägas utgöra en ondska för sig.”
En sådan alldeles särskild ondska behöver heller ingen känna ansvar för. Inte ens det riksdagsparti som är deras direkta arvtagare. Vars medlemmar på 1990-talet omväxlande ropade ”Bevara Sverige Svenskt” och ”Sieg Heil”. Som så sent som 1996 rensade ut SS-uniformerna från sina partimöten. Och vars förtroendevalda bara i dagarna avslöjats med att hänga på kommentarsfält och anonymt uppmana bland annat till beväpning. Hur många gånger ska man egentligen behöva påminna om detta?
