Det var statsvetaren Jörgen Hermansson tillsammans med vetenskapsteoretikern Margareta Hallberg som 2005 utsågs av Uppsala universitet att bedöma våldsforskaren Eva Lundgrens trovärdighet. Han har läst Olle Folke, Petra Ornstein och Johanna Ricknes analys av deras slutsatser om Slagen dam, som Feministiskt perspektiv publicerade förra veckan. I vissa avseenden ger han dem rätt.
För att kunna testa Jörgen Hermanssons slutsatser ville forskarna ha tillgång till uppgifter om hur han gjort sina beräkningar. Att de inte fick det är något de kritiserar i sin analys.
Jörgen Hermansson förklarar detta med att han bara hade sparat själva rapporten och sin grunddatabas, som han rekonstruerade från SCB:s rådata.
– Jag tror att jag gjorde rätt, men vet inte om min databas exakt överensstämmer med deras eller den som användes i Slagen dam.
Enligt Hermanssons uppfattning var hans egna analyser väldigt enkla och därför tror han inte att vissa mindre skillnader påverkar slutsatserna i sak.
– Vad de säger är att oavsett vilken miljö man tittar på så finns en signifikant risk att utsättas för våld. Så är det nog. De har rätt i det. Och jag vidhåller att risken varierar betydligt, och att det spelas ner i Slagen dam, säger Jörgen Hermansson.
Det var på grund av uttalanden Lundgren gjort i media som universitetsledningen efter påtryckningar bestämde sig för att låta Hermansson och Hallberg granska hennes trovärdighet.
– I all forskning går det att föra en diskussion, men att göra en kvasijuridisk granskning... det är artsfrämmande för forskarsamhället att fastslå slutgiltiga sanningar.
På den punkten var Jörgen Hermansson, och är alltså fortfarande, kritisk. Kritiken riktar han framför allt mot universitetsledningen.
– Det är inte så att jag ansökte om den här uppgiften, säger Jörgen Hermansson vid flera tillfällen under intervjun.
Bra med uppmärksamheten
Ändå diskuterar han forskningskvaliteten i sitt utlåtande om Eva Lundgren och fortsätter att hålla fast vid slutsatser han drog där. Och även om han redan då tyckte att det borde skett i annan form, anser han att själva kritiken är något som ingår i arbetsbeskrivningen för en forskare.
Att han inte skulle ha haft förmåga att förstå de vetenskapliga utgångspunkterna för Eva Lundgrens forskning, det håller han inte alls med om.
– Jag anser att det finns många samhällsvetare som är kapabla att ge sig in i en diskussion om innehållet i Slagen dam. Det bygger på ett stort material och det är klart att det borde användas mer. I det avseendet är det bra att Folke med flera har tagit fram och ger det uppmärksamhet. I det här fallet blir det speciellt eftersom avsikten är att återupprätta Eva Lundgren, säger Jörgen Hermansson.
Tonar ner sin roll
Själv vill han tona ner betydelsen av sina egna slutsatser i sammanhanget. Han menar att det funnits tillräckligt med tillspetsade formuleringar och påhopp från olika håll för att hålla liv i debatten även utan hans och Margareta Hallbergs rapport.
– Att nu några forskare kommer med synpunkter på mitt sätt att rekonstruera det som finns i Slagen dam… Gör man så är det inte befängt det Eva Lundgren säger, säger Jörgen Hermansson.
Så med tanke på nyanserna och möjligheten att dra olika slutsatser, hur kommer det sig att just Eva Lundgren blev så hudflängd? Och att debatten fortfarande är så polariserad? Det har Jörgen Hermansson inte funderat särskilt mycket över, men konstaterar att mäns våld mot kvinnor fortfarande är en kontroversiell fråga.
– Just nu framför allt kopplat till kulturellt betingade egenskaper. Vi har varken fått en forskningsdiskussion eller medial diskussion baserad på eftertanke, och jag tror inte att existensen av vår rapport har varit drivande i det avseendet.
Hermansson vidhåller också att det i Slagen dam finns en tendens att söka belägg för egna teser, vilken han anser förstärktes i den miljö Eva Lundgren hade byggt upp vid Uppsala universitet. Liksom tidigare framhåller han att den typen av kritik kan riktas mot fler forskare och forskargrupper, och att ansvaret för skapa en miljö där kritik från olika perspektiv utvecklar forskning är universitetsledningens.
– Både från Lundgren-håll och även från de som kritiserat henne har det förekommit så mycket överord i debatten. Jag vet inte riktigt om jag behöver ta ansvar för allting. Det var dumheter från båda håll, så var det på den tiden, säger han.
Felaktig hantering
Som jämförelse tar han upp en medial debatt där Uppsala universitet också avkrävdes åtgärder mot en av sina forskare, men inte lät sig dras av den högljudda debatten. Det var i slutet av 80-talet då religionshistorikern Jan Bergman deltagit med sina forskningsresultat i en antisemitisk kontext. Rektorn kom fram till att om det handlade om ett lagbrott skulle forskaren i fråga lagföras, att universitetet inte har mandat agera mot dåligt omdöme och att eventuella brister i forskningen skulle hanteras på sedvanligt sätt via seminarier och forskningskonferenser.
Så anser Jörgen Hermansson att mediedebatten om Eva Lundgren och hennes forskning också borde ha hanterats. Han konstaterar att Bergman och Lundgren är olika personer och att situationerna hanterades av olika universitetsledningar, men vill för övrigt inte spekulera i orsakerna.
– Det är möjligt att jag borde ha värnat mina ståndpunkter bättre i debatten.
