En gång hade han plockat upp de där boxershortsen från golvet där han hade slängt dem efter att han dragit dem av hennes ben, och tittat på den mjölkaktiga skorpan i grenen, och hon skrattade och sade: Aha, du vill lukta?

Jag läste raderna i boken på flyget hem och de gjorde mig så upprymd. Att en beskrivning av torkade flytningar fick vara med i boken. Att det dessutom fick vara med i ett positivt sammanhang. Jag läste raderna igen och igen. Oavsett dag och plats hade jag älskat dessa rader. Men kanske behövde jag extra positiv påfyllnad just på väg hem från den indiska landsbygden där så många tror att flytningar är tecken på sjukdom, och där avsaknaden av mensskydd skapar enorma problem i vardagen.

Den kvinnorättsorganisation jag samarbetar med där berättar hur tabu kring mensblod, i kombination med fattigdom, gör att unga tjejer och en del vuxna kvinnor, får riva remsor av sarityg som mensskydd. De kan dock inte tvättas hur som helst, eller hängas på tork, och göms därför undan (ofta i gödselstackar) mellan menstruationerna för att sedan återanvändas. Resultatet blir stort obehag, stank och infektioner som gör livet svårt att leva. Att det skulle tas pengar från den lilla lilla hushållskassan till något som bara går till flickor och kvinnor försöker de flesta inte ens be om.

Problematisk relation

Så har vi ju det inte riktigt i Sverige. Men har alla som behöver det tillgång till mensskydd i Sverige? Vad händer när du som papperslös inte får ut din lön för andra månaden i rad? Och vad händer när mammas paket tar slut i badrummet och hon inte köper nytt, för hon har inte mens just då, och det är riktigt ont om pengar hemma. Och vad fick vi lära oss som barn om mens? Hur står det egentligen till med skam och tabun i Sverige?

Jag tror de flesta av oss vuxit upp med en djupt problematisk bild av mens och flytningar – en form av tabu som sätter sig i kropp och psyke utan att de flesta av oss tänker på det. Jag tror inte vi bär runt på bindförpackningen i affären på samma sätt som toapappersbalen. Och jag tror inte vi bär tampongasken i handen ända hem så alla kan se. Och kanske rengörs många menskoppar överdrivet noggrant – som om det är något extra smutsigt som ska hanteras. Och sällan kan mensvärk uttalas med samma lätthet som huvudvärk på arbetsplatsen eller födelsedagskalaset. Och jag väntar på den biologibok för skolan som tar upp flytningar som en naturlig del av pubertet och som behövs för att slidan ska ha rätt ph-balans, fukt och sköljas ren från eventuella bakterier.

Så många av oss med kvinnokroppar lever med våra kroppsvätskor och de borde därmed få naturlig plats i samtal, undervisning, litteratur och film. Istället får de ta mycket plats i våra liv i form av kamp – kamp för att de inte ska märkas. Det gäller att få av underbyxor så fläcken inte syns, att byta mensskydd i tid så inget läcker, att duscha en extra gång, byta trosor och låtsas att man har huvudvärk istället för mensvärk och ansa könshår så inget fastnar.

Inget skämt

Mitt hatobjekt i kampen mot slidans vätskor är tvålen Lactacyd. Denna extremt uttorkande tvål som fortfarande på vissa håll rekommenderas för ”underlivshygien”. Om man en gång tvättat ansiktet med den tvålen så vet man hur svårt det är att le efteråt. Huden blir så stram. Det är svårt att förstå vad en sådan tvål gör i ett område som ska vara fuktigt och följsamt. Tvål ska förresten bara användas där det växer hår. Mellan yttre och inre blygdläppar ska det mest uttorkande få vara vatten. Som tvål duger oparfymerad barnolja utmärkt.

Självklart finns fler vätskor vi aldrig eller sällan nämner – som kvinnlig utlösning, eller för all del den vita kräm, smegma, som produceras mellan klitoris förhud och ollon, och mellan yttre och inre blygdläppar. Exakt samma kräm som produceras mellan mannens förhud och ollon och som många killar med lättsam skämtsamhet kallar för flensost. Hur många kvinnor skulle på skoj skapa namn som antyder gammal ost? Området är ju redan så äckligt och problematiskt och att vara kvinna är ju att vara torr och dofta ”fräscht”.

Och just därför måste vi gegga runt mellan veck, mens och flytningar. Det som är kroppslig vardag ska inte behöva vara skamligt och äckligt. Föga slumpartat är det just kvinnors vätskor det inte ska pratas om. Mäns utlösning kan det skämtas om och göras liknelser om genom flaskor och slangar som sprutar. Det faktum att just kvinnors vätskor är smutsiga kan enkelt bli en del i ett självförakt.

Neutral plats

Skam och tabun gör också alltid livet praktiskt svårare. Dessutom är problematiken kring dessa vätskor en tydlig patriarkal markör där manskroppen är bättre än kvinnokroppen – den normala bekymmersfria kroppen gentemot den problematiska avvikande kroppen. Nästan hälften av jordens befolkning har mens under sina fertila år. Det borde kunna vara lika naturligt att säga ”Jag kommer snart, ska bara byta binda först!” som att säga ”Jag kommer snart, ska bara kissa först”. Och likväl som man kan säga att man skrattade så man kissade på sig så ska man kunna säga att man skrattade så flytningarna flödade ut.

Dessa vätskor handlar om våra liv – om rutiner, tid, våndor, glädje, smärta, hälsa och pengar. Och sorg när vätskorna inte längre flödar. Vi behöver ge dem en mer självklar plats fri från skam och kamp. En neutral plats i livet. Då kanske vi kan gå från att försöka vara plastiga lukt- och fuktfria barbiedockor till att bli människor.

(Texten i inledningen är tagen ur den fantastiska romanen Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie)