Alla kroppar kan och bör förbättras, kanske under operationskniven, kanske med silvertejp. Feministiskt perspektiv har sett föreställningen Eat it på Turtearn i Stockholm och lämnar lokalen med tränade skrattmuskler.
Gymägarna Beatrix och Jenifur minglar runt i teaterfoajén och hälsar gästerna välkomna med skräniga luftpussar. Det blonda löshåret är uppsatt i höga tofsar, ansiktena indränkta i brun utan sol och munnarna är hårt omgärdade av mörk läppenna. På den lilla upphöjda scenen i foajén gymmar shortsklädda människor stillsamt.
Under föreställningen ”Eat it” skildras kroppshetsen, självhatet, och den där malande känslan av att det alltid finns något att förbättra. Skildringen görs genom en skrattspegel och föreställningen inleds med att skådespelarna Rebecca Westholm, Angela Wand, Eliisa Erävalo, Chloe Derrouaz och Anna Lagerkvist läser upp citat ur det som brukar gå under beteckningen tjejtidningar. Informationsdrypande citat som ”Du kan bli mätt på pinjenötter”, vilket bland annat följs av ett underbart dallernummer där magen släpps ut och kroppens alla mjukare delar sätts i gungning för att fladdrar fritt och energiskt.
Vi möter återigen Beatrix och Jenifur som förbarmar sig över oss. De berättar om sin gymverksamhet i Florida och det nystartade välgörande projektet som riktar sig till folk som är fattiga. ”Bara för att du är fattig så behöver du inte se ful ut” menar de och tar sig an publiken och vår beklagliga icke-perfektion. De tipsar om några enkla och billiga knep för att snabbt förbättra utseenden, som ”botox for the poor” där lite tejp och toalettpapper är allt som krävs för ett stramt och plutande lyft. Resultatet blir alla känslouttryck i ett, så praktiskt. I sina vita och neonfärgade onepieces predikar de och vill frälsa oss i kroppshetsens namn. Och vi skrattar. Vi skrattar befriande åt det absurda och det är också det som idéskaparen, regissören och skådespelaren Rebecca Westholm från Ruby Rose Productions skriver i programmet: ”There is no better way to prove the absurdity of a social problem than laughing at it in it’s face”.
Under föreställningen möter vi även stråk av allvar. Som det hoppfulla och melankoliska löftet att i nästa liv bli en bättre version, den som en borde vara, den som är lättare att älska. Detta följs av ett sorgset och vackert akrobatiskt nummer. Föreställningen är väl avvägd. Skrattet fastnar aldrig i halsen, stämningen är mjuk och varm. Kanske blir det som varmast när Beatrix och Jenifur drar igång eurotechnon och publiken får gympa så smått i takt.
