Sakta men säkert börjar inte bara kvinnor ta plats i kulturens rum, utan även feminismen bjuds ibland in i de fina salongerna. Ur feministisk synvinkel var några frågor och företeelser särskilt intressanta under det gångna året. En allt högre grad av genusmedvetenhet i teorin och en i praktiken nästan helt genomförd jämställdhet inom det svenska kulturlivet har gjort att även innehållet börjat förändras. Mycket finns kvar att göra men några feministiska framgångar, och en hel del motgångar, har vi kunnat rapportera om i Feministiskt Perspektiv under året.

Vad är konst?

Den eviga frågan om vad konst är väcktes i början av året från ganska oväntat håll när en inredningstrend uppstod i Stockholms krogvärld och sedan spred sig till andra platser. Några innekrögare utsmyckade sina egna ägandes restauranger med bilder av unga, eller väldigt unga, nakna, eller nästan helt nakna, kvinnor. Ungdomarna porträtterades i undergivna, passiva positioner med ett bildspråk snarlikt sexistisk reklam och kvinnoförnedrande heteroporr.

Kritiken från krogbesökare och experter på reklam, PR och kommunikation kom snabbt och den var skarp. Ulrika Good på Resumé uppmanade till bojkott av Strandvägen 1 i Stockholm och skapade en så kallad ”Twitterstorm”. Till och med reklamare som annars gärna vill framhålla att gränserna mellan reklam och konst inte är så skarpa som många tror ansåg att detta var över gränsen, och, framför allt, att det inte kan kallas konst.

Pelle Lydmar som annars har ett gott renommé just i konst- och kulturvärlden svarade både ironiskt någonting i stil med ”oj då, blev någon kränkt igen” och okunnigt om både konst och juridik: ”vi censurerar aldrig vår konst”. Lydmars bemötande av kritiken fick bland annat konsekvenserna att andra krögare följde efter och hängde upp bilder av nakna brudar som de tyckte var snygga på sina etablissemang och frågan är om inte vissa avarter av sexism i bildform i offentliga miljöer också kan kopplas till det felaktiga påståendet att det kan kallas ”konst”.

Andra krögare valde att byta inriktning. Robin Moderato på Vassa Eggen har efter debatten utvecklat utställningsverksamheten tillsammans galleri Jonas Kleerup. Mac Donald Lundgren som äger Restaurang Tranan gick ännu längre och öppnade den 11 maj portarna för ett feministiskt performance av Rebecka Bebben Andersson. Dygnsteckningen blev inledningen på ett samarbete med de feministiska galleristerna Antonia von Euler och Írena Sólveig på Young Art. Flera estetiskt intressanta och feministiskt relevanta utställningar i Tranans bar har hittills blivit resultatet.

Vad är feministisk konst?

Om frågan ”Vad är konst?” ledde till ett slags feministisk vändpunkt i populärkultur, media och utanför Fine Art-fältet väcktes där innanför en annan spännande frågeställning under det gångna året. Tiina Rosenberg har definierat feministisk konst till ”en rörlig estetisk kategori då det varken kan eller bör finnas en sorts feministisk konst”. På just bildkonstens område blev det gångna året en bekräftelse på hur feminismen har förändrats från en enkel binär jämställdhetsrörelse till ett slags multivariat situation eller process. De undflyende definitionerna av konst och feminism tycks mötas i ett slags filosofiskt rum som materialiserades bokstavligen när många intersektionellt orienterade feminister samlades den 11 oktober i år till Feministisk fredag på Moderna Museet, #ffmm.

#ffmm hade föregåtts av ett så intensivt genusarbete på Moderna Museet att allt inte får plats i denna artikel, men mycket har recenserats och rapporterats om här i tidningen tidigare. Utställningarna av Hilma af Klint, Niki de Saint Phalle och Tala Madani skapade den ”förskjutning av standardberättelsen om konsten” som Daniel Birnbaum berättade om i en exklusiv intervju här på Fempers Kultur.

I likhet med andra stora institutioner som under året har gett plats åt konstnärskap av stor relevans ur feministiska, genusteoretiska och intersektionella perspektiv, så som Magasin 3 och Kulturhuset Stadsteatern är det slående hur ordet feminism är frånvarande i kommunikationen och PR-arbetet kring såväl bildkonsten som scenkonsten. Att inte förytliga varken komplex feminism eller implicit undflyende konst bidrar på sätt och vis till att de genusteoretiska analyserna av verksamheterna kan fördjupas. Istället för att olika kulturinstitutioner tar tolkningsföreträdet kring feministisk konst fortsätter frågan om vad det skulle kunna vara att hållas öppen. Även om det också kan problematiseras och kritiseras. Tala Madani beskriver till exempel sig själv som feminist, vilket hade varit intressant att få veta mer om, i synnerhet i utställningskatalogen.

Några av de mest väletablerade konstinstitutionerna i Stockholm visade dock avantgardistisk, feministisk konst, men utan blanda in själva ordet feminism. Beröringsskräck med ett av f-orden eller ej, Magasin 3 bjöd in Mika Rottenberg till en utställning av yppersta klass, såväl konstnärligt som normkritiskt. Ingen besökare kunde gå oberörd efter att ha mött Rottenbergs utopiska rum och kroppsfantasier. Den exceptionellt intressanta Nnandipa Mntambo från Sydafrika hade sin första soloutställning i Europa när feministerna och galleristerna Ciléne Andréhn och Marina Schiptjenko arrangerade den efter att ha kommit i kontakt med Mntambos konst under en av sina många internationella resor.

Kanske det inte går att definiera vad feministisk konst är, kanske det inte bör göras, men en konstnär med öppet feministiska anspråk är alltså Tala Madani. När RIP Image, som visades första gången på Moderna Museet i Malmö, kom till Stockholm berättade Madani för Feministiskt Perspektiv om sina politiska ambitioner och om de rasistiska tolkningar av hennes konst utifrån hennes egen kropp och ursprung hon ständigt råkar ut för. Utställningen inspirerade många och var en av de som hundratals samlade feminister tillsammans upplevde under #ffmm.

Feminismen som PR-knep

På det privatägda Spritmuseum däremot marknadsfördes Rude Girls som feminism, men innehållet var något annat. Akvarellkonsten av Beatrice Cussol beskrevs i PR-materialet som ”fransk, erotisk feminism” men Cussols skira målningar i pastellfärger med svepande, sköra penseldrag och feminina, naivistiska motiv stod i skarp kontrast till vad som ur ett genusteoretiskt perspektiv kan benämnas som feminism. Slutsatsen måste tyvärr bli att feminism här användes som ytligt PR-knep. I en tid som präglas av en neoliberal kulturpolitik som allt tydligare implementerar projektbaserade kulturyttringar och entreprenörstänkande för konstnärer och kulturinstitutioner får det kanske tas som en komplimang? Att Cussols flickebarn som ger associationer till pedofili i lekar med varandra och sina könsorgan inte kan tolkas som feminism i en andra genusteoretiska kontexter än den Cussol själv hävdar finns i Frankrike visade på ett slags feministisk framgång också genom möjligheten att ytterligare fördjupa frågeställningen kring vad feministisk konst är, kan och skulle kunna vara.

Feministiska uppgörelser

Just frågan om vad feminismen är och kan vara adresseras i vad som nästan får beskrivas som två uppgörelser med det som brukar kallas för ”andra vågens kvinnorörelse”. Den första monografin om Marie-Louise Ekman har getts ut av Tensta Konsthall och redigerats av dess chef, Maria Lind. Ekman beskrivs i boken som avantgardistisk och marginaliserad, av feminister. Flickigt feminin och explicit heteroerotiserad konst menar Lind och andra i boken var anledningen till att Ekman inte accepterades av feminister, vilket även påstås ha inverkat menligt på Ekmans karriär. På liknande vis upplevde Kerstin Thorvall Grupp 8 och den dåtida kvinnorörelsen, enligt hur hennes historia berättas i uppsättningen som just nu spelas på Stadsteatern i Stockholm. Kvällarna med Kerstin baseras på en bok av Åsa Mattsson och har regisserats av Carolina Frände. Dramat om denna dramatiska Grande Dame har vissa likheter med den lysande pjäsen Hjärtats dubbla slag av Margareta Garpe, som spelades på Stockholms Stadsteater under våren, vad gäller teman, så som bland annat psykisk ohälsa och psykiska funktionshinder, olika slags kvinnofällor, ouppfyllda drömmar, längtan, sexuella störningar och på olika plan. Liv Mjönes gjorde huvudrollen som Sonja och föreställningen präglades av ett slags grotesk finstämdhet som är sällsynt att en teateruppsättning kan fånga.

Sedan Kulturhuset och Stadsteatern omorganiserades till vad som enligt den kulturpolitiska visionen beskrivs som ett ”konstartöverskridande hus” har det hänt mycket på teaterns tiljor. Även en hel del som har feministisk relevans. Utöver redan nämnda föreställningar så har en av de nya cheferna för Klarascenen, Farnaz Arbabi, bland annat regisserat Jag ringer mina bröder för andra gången (förra och första gången var i Malmö), Stå!Gerillan har satt upp sin pjäs 100 BARN, bland mycket annat. Kulturhuset Stadsteatern har som ambition att bli ett svenskt Centre Pompidou, en strävan som förpliktigar, och Feministisk perspektiv kommer att fortsätta följa det myller av scenkonst, litteratur, film och bildkonst som den nya organisationen säger sig vilja ge rum åt.

Omorganiseringen av Kulturhuset Stadsteatern är bara en i raden av alla kulturpolitiska beslut som enligt en enad kulturarbetarkår urholkar intellektuellt innehåll och konstnärlig kvalitet till förmån för kortsiktighet och marknadsanpassad verksamhet. De statliga kulturinstitutionerna här i landet påverkas redan av privatiseringar och kvantitativa krav, bland annat på antal besökare. När även finansieringsformerna för kommunala kulturstöd har förändrats i riktning mot projekt och entreprenörskap har en enad kulturkår rasat.

Ändå har Sverige lyckats väl i en internationell jämförelse vad gäller feministisk konst. Det mest lysande exemplet under det gångna året måste ändå vara Abstrakt pionjär, den största utställningen någonsin med Hilma af Klints efterlämnade verk som hade vernissage på Moderna Museet i Stockholm den 16:e februari i år. Sedan dess har delar av utställningen visats bland annat på Venedigbiennalen och den har blivit museets i särklass mest internationellt omskrivna genom tiderna. New York Times, El Pais, International Herald Tribune, Frieze, Frankfurter Allgemeine Zeitung, Artforum och många fler har skrivit om utställningen, och om fenomenet Hilma af Klint. Även om det fortfarande finns ett visst motstånd mot att skriva in af Klint i konsthistorien på rätt plats kronologiskt, det vill säga som föregångare till bland andra Vassilij Kandinsky, så är utställningen inte bara en veritabel succé för Moderna Museet utan också en seger för genusvetenskapen i stort. Konsthistorien kommer på sikt att skrivas om och åtminstone i det avseendet kan Sverige fortfarande betraktas som feministiska föregångare.