Montevideo är regional kulturhuvudstad 2013 och har börjat konkurrera ut Buenos Aires i kampen om de stora artisterna, nu senast kom Elton John till den ännu pågående karnevalen. Men vad händer med det lokala kulturutbudet, och behovet av kulturellt paradigmskifte av helt annat slag, frågar sig Ana Valdés.
Uruguay har, påstås det, den längsta karnevalen i världen. Hela landet och staten stannar till och man får ledigt två dagar för att gå och lyssna på otaliga grupper och sångare och evenemang.
2013 är Montevideo handelsunionen Mercosurs kulturhuvudstad och hit kommer orkestrar och teatergrupper från hela världen. Men folket klagar, det ges för lite stöd till de inhemska grupperna, det lokala skapandet uppmuntras för lite.
Landet och staden har blivit rejäla kulturkonsumenter, Paul McCartney valde att ge ett konsert i Montevideo hellre än i det flashiga metropolen Buenos Aires, bara fyrtio minuter härifrån. Liverpoolkillen uppträdde hellre i provinsen än i huvudstaden.
Denna åldrande Beatle fick vad han ville, en fyrtiotusen stor publik som sjöng med varenda sång, som var korrekt, glad och som fick honom att känna sig älskad över generationsgränser. Jag känner föräldrar i sextioårsåldern som tog dit barn och barnbarn för att uppleva den stora festen tillsammans.
Nu är det Elton John som kommer till Montevideo och de äldsta invånarna minns särskilt väl när Montevideo var en kulturstad, på det glada trettiotalet, och stora amerikanska och europeiska stjärnor kom hit efter långa båtresor.
Risken är att landet satsar på att bjuda hit kostsamma spektakel men att det saknas stöd för den långsamma kulturella utvecklingen.
Women in Black kommer att arrangera en stor internationell kongress i augusti och Rigoberta Menchu, Lydia Cacho och Angela Davis finns bland de inbjudna. Gruppen, som här har fokuserat på våldet mot kvinnor och barn i hemmet, har mer än trehundra medlemmar och demonstrerar en gång i månaden klädda i svart med banderoller som säger: ”ingen mördad kvinna ska dö i tystnad.”
Landet har en avancerad författning men i fattiga kvarter och på landet behandlas kvinnor och barn som ägodelar, det krävs ett kulturellt paradigmskifte här, och de nya generationerna visar sin avsky mot de gamla rollerna. Inom Women in Black (Mujeres de Negro) finns många unga tjejer som protesterar mot diskriminering på arbetsplatserna och mot segregeringen av kvinnor i arbetslivet. Få kvinnor sitter som styrelsemedlemmar i de stora företagen och ingen kvinna får sätta sin fot i militära kaserner, kvinnorna är inte välkomna bland militärer och jordägare.
Women in Black ska diskutera militarismen och våld i hemmet som två delar av samma mynt, få se vem känner sig träffad.
