I fredags åkte både jag och den norske miljardären Olav Thon till Karlstad. Jag för att fira höstlov och Thon för att bli firad vid stadens universitet. Den glade gutten som öppet stöttar Fremskrittspartiet har promoverats till hedersdoktor.

Hur är det möjligt att en person som sympatiserar med Norges motsvarighet till SD prisas av ett svenskt lärosäte? Under de senaste åren har ju ett stort antal skribenter påstått att den politiskt korrekta kulturvänstern styr den svenska intellektuella diskursen. Diskussionerna om hotet från kulturmarxisterna har inte sällan utmynnat i en debatt av själva debatten. Inläggen är så många och långa att de knappast kan sammanfattas längre men Bengt Ohlssons tre sidor i DN Kultur i januari 2012 kan sägas vara en av startpunkterna.

Bemötandet av Ohlssons långrandiga och navelskådande artikel förlöjligades systematiskt och unisont av så många högerskribenter att det blev konsensus att Ohlsson skulle utelämnas ur diskussionen. Den som vågade nämna ”Benke” fick se på annat, bland annat på Twitter. Faktiskt så till den grad att den svenska kulturdebattens motsvarighet till skotten i Sarajevo sällan förekommer som referens längre.

Johan Hilton, som tillhör och argumenterar för kulturvänstern men som förkastades av många från sin egen sfär, är ett av exemplen på detta. Vid närstudier kan både Hiltons och andra debattörers inlägg tolkas på en mängd sätt. Men nyanserade och fördjupade analyser har svårt att få utrymme. Istället placeras varje nytt inlägg in i ett av två förenklade fack. Skribenter som uttrycker sig oklart, okunnigt eller blir misstolkade är bra för själva debatten. Men är det verkligen intressant eller konstruktivt på något annat sätt att det offentliga samtalet förs som om det bara finns två ideologiska och teoretiska ringhörnor?

Efter att ha bevittnat hur personer med vänster-, antirastisiska- och feministiska positioner har jagats av allt från hatiska troll till etablerade skribenter från den yttersta högern skulle jag vilja hävda, med risk för att även denna krönika förpassas in i den där mörkrets ringhörna, att vi alla tjänar på att aggressiva och hatiska metoder såsom trollning och hetsjakt blir underkända som demokratiska samtals- och debattmetoder per definition.

För vem tjänar på att minimikravet för att kunna delta i den offentliga debatten är elefanthud och en narcissistisk läggning som gör att skoningslösa påhopp rinner av som vatten på en gås? Detta är en viktig poäng som Hilton för fram. Problemet är förstås bara att det sällan är de vita medelålders mediemännen som blir tystade, och även om det inte var så Hilton menade så var det så artikeln tolkades.

Att Åsa Bergenheim, professor i idéhistoria med tidigare progressivt rykte och numera rektor för Karlstad universitet, tycker att ”det känns tråkigt att det blivit en sådan hätskhet” i kritiken av hedersutnämningen av Olav Thon är det mest aktuella exemplet på att det snarare är antirasister som blir utsatta för argumentet om god ton.

Feministiskt perspektivs kartläggning av antifeminismen visade tydligt hur den så kallade kulturvänstern och den politiska korrektheten ofta bemöts med hat och hot om våld. Detta alltmedan ”den yttersta högern”, som Olav Thon kallar Fremskrittspartiet, vinner mark inom samma diskurs.

Hur är det möjligt? Ett sätt att motarbeta förändring är att försöka upprätta fiktiva gränser. Att påstå att intellektuella verksamheter som konst, forskning och högre utbildning bör hållas åtskilda från politik är en klassisk sådan. Genusperspektiv är ett exempel på en vetenskaplig välmeriterad forskningsinriktning som ofta påstås vara politisk i grunden och därmed ovetenskaplig. Att tolka intellektuell verksamhet i politiska termer är fortfarande inte comme il faut för många kulturkonservativa kritiker. Bildkonst med ett tydligt politiskt engagemang eller uttryckssätt förytligas i liknande tankebanor trots att det postmoderna paradigmskiftet sedan årtionden har skapat en gedigen teoretisk grund för motsatsen.

I den post-postperiod som är vår samtid arbetar allt fler konstnärer med tydliga politiska och ideologiska frågeställningar och projekt. Postmodernismen må vara daterad men idén om en diskursiv åtskillnad mellan olika intellektuella fält är inte längre bara ovetenskaplig utan helt världsfrånvänd. Trots detta fortsätter kulturkonservativa kritiker och politiker att högröstat hävda att det bör göras en åtskillnad.

”Som myndighet kan vi inte börja diskutera politik, definitivt inte utrikespolitik”, som Karlstad universitets rektor uttrycker sig om hedersdoktoratet till Olav Thon. Företrädaren för ett svenskt universitet bemöter vidare den massiva kritiken mot legitimeringen av fascistoida föreställningsvärldar mest som ett problem för andra festdeltagare.

Maria Sveland myntade i sitt svar till Bengt Ohlsson i DN det träffande uttrycket ”politisk depression” för att beskriva det hårdnande klimatet i Sverige, Norden, Europa, västvärlden. I takt med att vittnesmålen om kapitalismens, kolonialismens och globaliseringens konsekvenser fortsätter att strömma in från klotets alla hörn syns dessa processer här i allt från den dramatiska utslagningen av samhällets så kallade svaga grupper, politiskt motiverade privatiseringsprojekt, rasprofilering till den fascistoida hatkultur som frodas bland annat på nätet. Motståndet mot hur Sveland satte ord på upplevelsen av vanmakt blev bland annat förlöjligande. Att Sveland diskuterade politik och känslor samtidigt gjorde att hennes inlägg kunde underkännas.

Vad ligger bakom idén om att varken konst eller känslor hör hemma inom politiken och att politiska frågeställningar inte bör vara en del av konst och kultur? Verkar inte dessa argument som skräddarsydda för den känslokalla privatiseringspolitik som Alliansen står för och genomför? Vi vet alla vad som har hänt med äldrevården, barnomsorgen, skolorna och sjukvården. När vi nu står inför en nyliberal kulturell appropriering i form av privatiseringar, nedläggningar, omorganiseringar av hela det svenska kulturarvet vad kan passa bättre än att förpassa samtalet om politik bort från våra kultursidor?

Samtidigt som rättmätigt arga röster tystas med föraktfulla argument om en uppskruvad samtalskultur och brist på god ton pågår en process i relativ tystnad där gränserna för vilka finansieringsformer som kan legitimeras inom kulturens sfär förskjuts. I den internationella konstvärlden har diskussionerna om finansieringsformer pågått länge men ingen har hittills tagit ett bredare grepp kring det faktum att svenskt kulturliv kapitaliseras och privatiseras i en rasande takt. Och det är inte med vilka pengar som helst som det sker.

Under denna höst är det inte bara Karlstad universitet som har hedrat och därmed legitimerat personer med antidemokratiska åsikter. Södertörns högskola (SH) som marknadsfördes som ett alternativt lärosäte framstod vid starten 1996 som en viktig postkolonial plats. Men redan i år gör högskolan rubriker genom att hedra Hanna Gadban, en tidigare student som vill införa etnisk/rasifierad särlagstiftning med ett alumnpris.

Gadban-haveriet har så vitt vi vet än så länge inga ekonomiska orsaker men i fallet med Olav Thon och Karlstad universitets förlorade akademiska heder är det finansiella motivet glasklart. Universitetet hoppas på framtida donationer från den Sverigevurmande Thon som redan har byggt upp flera stora köpcentra i Värmland. Finansierings- och organiseringsformerna för våra intellektuella institutioner och vårt gemensamma kulturarv håller drastiskt på att förändras, trots kraftigt avståndstagande och stort motstånd inifrån akademien.

Hedersdoktorat till fascistoida miljardärer och prisade alumner med protofascistiska åsikter är en del av samma ideologiska appropriering av det intellektuella och kulturella kapitalet som har gjort det möjligt för auktionshuset Bukowskis att blomstra under oljemiljardärfamiljen Lundin. Den allra sista dagen år 2011 dök det upp en dramatisk blogg med namnet Bojkotta Bukowskis som lyfte frågan om konstens finansieringsformer. Birgitta Rubin sammanfattade debatten som följde i DN och menade att det svenska kulturlivet var ”yrvakna” inför problematiken, vilket inte minst Tensta Konsthalls aningslösa samarbete med Bukowskis kan betraktas som exempel på. Medan konsthallen vill verka i sitt närområde och med invånare som bland annat kommer från Sudan står Lundin-familjen under utredning för folkrättsbrott i just Sudan.

Birgitta Rubin kopplar problematiken med legitimering av dubiösa finansiärer till kulturpolitiken. Offentliga kulturstöd villkoras eller avskaffas och kulturinstitutionerna tvingas bli mindre nogräknade och ”tänja på etiska gränser och kvalitetsbegrepp, under påtryckningar av kommersiella krafter”. Den som i denna situation hävdar att politik och konst inte hör ihop, att politik inte hör hemma på våra kultursidor eller att känslor inte kan vara en del av politisk temperaturmätning är inte bara anhängare av ett kulturkonservativt konstbegrepp utan medverkar till just denna politisering, kapitalisering och kommersialisering av konsten och akademien.

Ändå är grundläggande frågor kring finansiering märkligt frånvarande från de svenska kultursidor som påstås ha politiserats så till den grad att det är mycket ”som inte går att säga i det här landet längre”.

Det finns förstås inga entydiga svar men faktum är att om inte kulturkritikerna ställer dessa frågor så gör konstnärerna det ändå. En av konstens intellektuella giganter, Hans Ulrich Obrist, diskuterade nyligen politik ur ett konstteoretiskt perspektiv med den iranskfödda konstnären Tala Madani i katalogen till utställningen Rip Image. Därmed får Madanis feministiska och postkoloniala utgångspunkter både en teoretisk värdering och en politisk legitimering som är alltför frånvarande i den svenska konst- och kulturkritiken idag.

Med den kinesiske målaren Liu Xiaodongs ord:

”More and more I think artists should be engaged in society and life. […] The position of art in society is in a rare moment of coagulation. The power of artists has become most important.”

I takt med att det offentliga samtalet allt mer domineras av (personliga) varumärken och vår textbaserade kultur successivt tycks ersättas med en bilddito är det möjligt att Xiaodong har rätt. Åtminstone är de organisationer och personer som verkar i och kring konst, kultur, utbildning och akademi värda att undersöka ur resursfördelningsperspektiv. Fler intellektuella institutioner än Karlstads universitet måste granskas. Vilka samarbetspartners och finansiärer riskerar institutioner som universitet, högskolor, konsthallar och museer att legitimera? Vilka finansiärer tillåts köpa sig intellektuellt kapital?

Alliansens extremliberala kulturpolitik möjliggör just nu att högerextremismen avancerar på den intellektuella arenan. Att i dagens intellektuella diskurs hävda att konst och politik bör vara åtskilda är att gå kulturkonservatismens och intoleransens ärenden. En kulturdebatt som kapitulerar inför högerpolitiseringen av konst och akademi genom att överlåta ansvaret på de kulturbärande institutionerna är inte värd namnet.