Maskulinitetsforskning på svenska har i sådär 20 års tid befolkats av en majoritet personer som uppfattar sig som biologiska män. Dessa forskare proklamerade från starten att fältet var ett slags förgrening av både genusvetenskap och feminism. I takt med att mans-, eller maskulinitetsforskningen etablerades allt mer blev de manliga forskarna fler, och fler. Med vissa lysande undantag. Antologin Kvinnorna gör mannen gör anspråk på att vara ”nyskapande”. I bemärkelsen att en majoritet excellenta kvinnliga forskare här ägnar sig åt maskulinitetsstudier är den det.
I USA har det funnits en form av populär-/pseudovetenskaplig mansforskning, bland annat sprungen ur Robert Blys essentialistiska, mytiska och mystiska manssyn. I Sverige har företeelsen att essentialisera, tvåköna, heterosexualisera och biologisera maskuliniteten främst förekommit inom populärvetenskap och -kultur. Den sedan ett par år tillbaka så omskrivna och omtalade ”manskrisen” har gett många exempel på detta.
Maktperspektiv inom mansforskningen
Den svenska maskulinitetsforskningen däremot, har fortsatt att uppfattas som en del av genusvetenskapen. Den feministiska utgångspunkt som flera av forskarna i gruppen bakom antologin Rädd att falla var tydliga med har dock (för-)blivit mer svårdefinierbar. En definition av feministisk forskning är att den utgår från en maktanalys som ofta formuleras som könsmaktordning. När tvåkönsmodellen allt mer har problematiserats har maktperspektivet vidgats till att innefatta fler kategorier.
Ett användbart begrepp i detta sammanhang är intersektionalitet. För de tidiga mansforskarna fanns inte intersektionalitet att tillgå som ett etablerat alternativt perspektiv. Istället lanserades begreppet ”omanlighet”, som delvis fyllde samma funktion, men som saknar tydlig maktanalys. Numera är intersektionalitet ett oundvikligt begrepp att använda, eller åtminstone diskutera, för alla genusforskare. Det menar även redaktörerna till Kvinnorna gör mannen.
Anna Bohlin, utgår från ett teoretiskt välgrundat maktperspektiv i sin inspirerade och intressanta artikel om Fredrika Bremers Hertha. Bohlin skildrar oväntade mansideal, så som ”mildhet” men visar också på Bremers tidsenliga, komplementära syn på de två könen. Mannen kan vara ett slags medhjälpare till den kvinnliga emancipationen men, ”man tvingas konstatera att Bremer är en otippad beundrare av patriarken”.
Elisabeth Mansén gör en djuplodande, stilig och, som titeln anger ”ny läsning” av Mary Wollstonecrafts, A Vindication of the Rights of Women. Resultatet blir en idéhistorisk och genusteoretisk analys av rang, som kommer att bli utmärkt kurslitteratur inom alla ämnen som diskuterar Wollstonecraft, från litteraturvetenskap till statsvetenskap.
Anja Hirdman skriver som vanligt inspirerande, här om maskulina, och feminina stereotyper och normer i Harlequinromanerna. Den klassiska feministiska analysen av hur kvinnor blir passiva objekt i ”den manliga blicken” kompletteras med hur ”den kvinnliga blicken” skapar andra utrymmen för begär, dock inom den patriarkala begärsstrukturen.
Kristina Fjelkestam beskriver med sin spränglärda och samtidigt lustfyllda formulerings- och analyskonst hur musan omskapas från kvinna till man under modernitetens inflytande. Fjelkestam tar upp bland andra Anne Charlotte Edgren Leffler, som Claudia Lindén behandlar i sitt bidrag. Lindén kompletterar på ett mycket förtjänstfullt sätt förordets inledande resonemang med att i sin analys använda och referera till ett antal svenska maskulinitetsforskare.
Med den anspråksfulla inledningen till Kvinnorna gör mannen hade jag förväntat mig att fler skulle göra som Lindén, och diskutera och komplettera den kanon som sedan några decennier har konstruerats inom mansforskningsfältet inom ramen för sina respektive ämnen och artiklar.
Vad är det nyskapande?
Det inledande citatet till Lindéns text om Leffler pekar på ett av antologins problem, som tyvärr har många förgreningar:
”I am studying men… in our day this is the proper study om womankind.”
Att detta citat är från 1892 motsäger på ett ganska graverande sätt utgångspunkten för boken, att genusvetenskapen har ägnat sig mest åt kvinnor och maskulinitetsforskningen åt män, som formuleras i inledningen. Utöver att de flesta av antologins bidrag behandlar heterosexuella stereotyper utifrån en tvåkönsmodell så är själva idén att något helt ”nyskapande” framkommer av att studera kvinnors syn på män komplicerad.
Ett briljant bidrag, såväl innehållsmässigt som teoretiskt (och så som sig bör utan att det finns någon tydlig gränsdragning däremellan) är Inger Littberger Caisou-Rousseaus hyperintressanta analys av Selma Lagerlöf. Littberger Caisou-Rousseau beskriver Lagerlöf som en person som av sin samtid uppfattades som ”en talang med manlig muskulatur” och som skriver fram maskulinitet i sina karaktärer frikopplade från biologiska och essentialistiska idéer om kön.
Detta bidrag hör till dem som räddar redaktörernas anspråksfulla vision av antologin som nyskapande från att falla platt. Förmodligen ligger ”Att skapa en Karl till sitt beläte: Selma Lagerlöfs konstruktion av Karl-Artur Ekenstedt i Löwensköldsromanerna” långt, om inte längst fram, i forskningsfronten. Denna artikel kompletterar svensk litterär kanon med viktiga, nya perspektiv på ett av våra stora svenska författarskap och förtjänar att läsas av alla som någonsin har läst Lagerlöf, och alla som inte har gjort det (bland andra Jessica Gedin som i senaste Babel åter berättade om denna sin kunskapslucka, utan att anlägga något könsperspektiv på situationen).
Ett briljant inlägg
Littberger Casiou-Rousseas artikel är inte bara lysande som Selma-analys utan ger även stor framtidstro vad gäller maskulinitetsforskningen. Antologin är tvivelsutan ett viktigt bidrag till detta fält, men mycket återstår att göra. Det är bra att redaktörerna Kristina Fjelkestam, Helena Hill och David Tjeder påpekar detta i förordet, men det är mindre bra att de menar att just denna bok fyller så många kunskapsluckor, såväl empiriskt som teoretiskt. I inledningen stipuleras bland annat att ”kategorierna ’kvinnor’ och ’män’ bör både preciseras och definieras bland annat utifrån intersektionella perspektiv”. Att på sin tid hävda en feministisk utgångspunkt, som i Rädd att falla, förpliktigade till en gedigen maktanalys, vilket inte har varit det mest framträdande teoretiska perspektivet inom svensk maskulinitetsforskning. Också intersektionalitet implicerar ett maktperspektiv. Många av antologins bidrag har tydliga könsmaktperspektiv men det är inte intersektionella studier vi möter här, så varför denna programförklaring i förordet?
Trots detta är boken briljant på många sätt. Den stora behållningen handlar inte om nyskapande teoretiska insikter utan om de enskilda inläggen som alla håller hög klass vad gäller ämnen, infallsvinklar, vilka ideal, stereotyper, teman etc som behandlas. Resultatet av att forskare som inte identifierar sig som biologiska män ägnar sig åt att studera maskulinitet skapar andra berättelser, ger andra infallsvinklar. På det sättet håller jag med redaktörerna om att antologin är nyskapande. Mer problematiskt är det att hävda att kvinnor konstruerar särskilda maskuliniteter. I synnerhet som nästa mening i förordet berättar att ”kvinnor har varit aktivt medskapande i att ge legitimitet åt mäns överordning genom stödjandet av patriarkala strukturer”.
Varför skulle kvinnors maskulinitet- (och femininitets-) konstruktioner skilja sig på något avgörande vis från hur män själva gör och har gjort manlighet? Och varför laborera med dessa kategorier och samtidigt kritisera dem? Om steget tas att betrakta män och manlighet utifrån ”den kvinnliga blicken”, varför stanna därvid (i antologin som helhet)? I synnerhet som förordsförfattarna hävdar att intersektionalitet ”bör” användas? Så här rutinerade forskare borde veta bättre än att skriva vad som ”borde” göras i en inledning när det sedan inte genomförs på ett tydligt sätt.
Att en alltför hög ambitionsnivå och alltför vittomfattande visioner om framtiden redovisas i förordet ska dock inte avskräcka någon från att läsa Kvinnorna gör mannen. Alla de enskilda bidragen är värda både en och flera läsningar och förhoppningsvis kommer dessa forskare fortsätta att bidra till maskulinitetsforskningsfältet. Trots de teoretiska invändningarna vågar jag påstå att detta är den hittills bästa historiska mansforskningsantologin, och att den är väl värd att ta del av även för den som inte specifikt intresserar sig för maskulinitet.
