När samma budskap upprepas om och om igen är det svårt för den mänskliga hjärnan att värja sig. Vi tenderer att tro mer på det vi hör ofta än det vi sällan hör. Men det innebär inte med automatik att det därmed stämmer.

I rapporten Ett anständigt liv har tankesmedjan Arena Idé har räknat på vad en 25-procentig sänkning av lägstalönerna skulle innebära för olika typer av hushåll – för att söka svaret på frågor som: Hur kommer livet att se ut för dem som ska leva på den lönen? Går det att skaffa barn, betala hyran och köpa varma vinterkläder?

Bakgrunden är att ledande borgerliga politiker allt oftare jämför dagens avtalsenliga lägstalöner med en ”tröskel” som hindrar arbetslösa att ta sig in på arbetsmarknaden. Receptet mot arbetslöshet blir därför: ”Vi måste sänka trösklarna”. Denna fras upprepas gång på gång i de politiska debatterna.

”Working poor”

Ibland förtydligar politikerna dessutom vad de faktiskt menar:

Anders Borg: ”De alltför höga ingångslönerna i kommunerna hindrar tillväxten av nya jobb.”

Jan Björklund: ”En anställning, till något lägre lön, är bättre än ingen lön alls.”

Annie Lööf: ”Europa och Sverige står inför en tickande bomb i ungdomsarbetslösheten och då måste man våga vända på kontroversiella stenar. En del av svaret är utbildning, en annan är flexibel arbetsrätt och en tredje är de höga ingångslönerna.”

Om ingångslönerna skulle sänkas med 25 proceent innebär det att den disponibla inkomsten sjunker med alltifrån ett par tusenlappar och upp till nästan 7 000 kronor. Konsekvenserna blir förstås olika beroende på om personen som drabbas är ensamstående, i vilken bransch hen jobbar, om hen har barn och så vidare.

Men exemplen ur rapporten är belysande. Låt mig nämna ett av dem:

Ensamstående Cecilia, 19 år, jobbar i en klädbutik med kollektivavtalsenlig lön. Efter skatt får hon ut 14 922 kronor. Hon kan leva på sin lön och får 1 577 kronor över varje månad efter livsnödvändiga utgifter såsom hyra, mat och transport.

Efter lönesänknigen går hon dock back med 1 818 kronor per månad.

Rapporten slår fast att en 25-procentig lönesänkning innebär en situation som brukar kallas för ”working poor”. Heltidsarbetande människor som inte kan leva på sin lön, utan måste ha flera jobb för att klara sig.

Obekräftat samband

Jag mötte just denna situation under arbetet med min bok De osynliga Om Europas fattiga arbetarklass (Atlas, 2012), när jag intervjuade människor som arbetar i servicesektorn. I Storbritannien träffade jag ingen som arbetade till lägstalön och som kunde leva i en kärnfamilj: Alla jag intervjuade bodde antingen i ett generationsboende, tillsammans med barn och mor/farföräldrar eller i vuxenkollektiv.

Konsekvenserna för individen är slående – men innebär det att arbetslösheten sjunker?

Storbritannien har inte lägre arbetslöshet än Sverige.

Ett anständigt liv hävdar att det finns många skäl att ifrågasätta ett påstått samband mellan lägre ingångslöner och lägre arbetslöshet. Internationella jämförelser tyder snarare på att sambandet kan vara det omvända. Andra länder som i likhet med Sverige har relativt höga lägstalöner har inte därmed hög ungdomsarbetslöshet, medan länder med låga lägstalöner har högre arbetslöshet bland unga.

Läsningen av Ett anständigt liv leder till slutsatsen att det är dags för nya fraser i det politiska samtalet. Och att dessa bör upprepas om och om igen:

• Vi måste ha löner som det går att leva på!

• Vi måste öka anställningstryggheten!

• Vi måste stoppa de osäkra anlitandeformerna!