Nina Hemmingssons dikter är inte så rättframma och muckar inte mycket med patriarkatet, tycker Emma Strindmar Norström, som har svårt att läsa poesidebutanten utan seriefigurerna i bakhuvudet.
Nina Hemmingssons debut som poet, Det var jag som kom hem till dig, kommer efter en rad hyllade seriealbum och seriestrippar i bland annat Aftonbladet, Galago och Bang. Här står orden utan bilden och det är svårt att läsa utan att ha seriernas storögda och cyniskt träffsäkra figurer i bakhuvudet. Det är inte alltid till dikternas fördel. Åtminstone om man uppskattar den rättframma tonen som inte framträder lika tydligt i ”Det var jag som kom hem till dig”. Dikternas jag gör inte uppror, muckar inte med patriarkatet och samhällsordningen som seriefigurerna. Istället vantrivs hen i världen på ett mer lågmält sätt: ”Hon frågar när jag ska bli glad / och hårlös / Jag funderar på svar”.
Det pågår ett tillbakablickande på barndomslandet. En vuxenröst och en barnröst byts av i en värld där bilderna av vardag och tristess ibland är alltför välbekanta, på gränsen till klichéer: en järnvägsövergång i förorten, tråkiga bostadshus, kollektivtrafik och parkeringsplats. Desto bättre fungerar den lite skruvade och konkreta kroppsligheten. Den återkommer i alla dikter i form av lukter, frenetiskt onanerande, kroppsdelar och hårväxt som brer ut sig: ”och jag ser hur håret på min mage / växer och sprider sig upp över brösten / och jag lägger handen / just ovanför naveln / och klappar mig medhårs”.
Jag blir inte särskilt berörd, skrattar inte och känner ingen välbehövlig ilska över sakernas tillstånd. Det hade jag kanske gjort om texterna skruvats ett extra varv, eller om dikterna i samlingen hållit en tydligare linje. Men det kanske inte är meningen. För trots allt får jag känslan av att jaget i Det var jag som kom hem till dig utgör ett visserligen ganska försynt men trevligt sällskap.