Det handlar om gränsdragningar i sexuella sammanhang. Pernilla Gesén lyckas undvika att göra karaktärerna till alltför tydliga offer och förövare, tycker Maria Andersson som läst nya boken och hoppas att det lättlästa språket ska få många unga att både läsa och prata om det.
Pernilla Geséns ungdomsbok Hon ville ju handlar om var gränsen går mellan ömsesidigt sex och övergrepp. Boken känns periodvis stolpigt skriven och övertydlig, men det spelar ingen roll om det får så många unga som möjligt att läsa den, tycker Maria Andersson.
Jag slås omedelbart av hur lättläst barn- och ungdomsförfattaren Pernilla Geséns Hon ville ju är. Meningarna är korta och delas ibland upp med en radbrytning för att inget stycke ska bli två rader långt. Jag kan inte hjälpa att tycka att texten blir för korthuggen. Dessutom är det nästan som att Gesén känner en redovisningsplikt inför karaktärernas exakta känslor. Inte mycket lämnas åt fantasin – Barzan gillar inte bara när han får Teija att skratta, han blir varm i magen också. Två känslor, två meningar – jag önskar att jag åtminstone hade fått listat ut den senare själv.
Samtidigt tycker jag att min kritik är något obefogad; stilen kan mycket väl hjälpa till med att få boken läst av sin målgrupp, ungdomar. Det går fort att läsa och tempot är snabbt, vilket kan vara en fördel om så många som möjligt ska orka läsa klart. Ämnet är enormt viktigt. Boken handlar om gränsen mellan att vilja ha sex och att inte vilja det. Att inte veta vad en vill, eller att ångra sig när allt redan snurrat igång.
Pernilla Gesén hoppas att tonåringar läser Hon ville ju och pratar om ämnet.
”Att berusade tjejer blir utnyttjade är vanligt och ännu vanligare är att de sedan inte vill prata om vad som hänt eftersom de skäms.” säger hon i ett uttalande inför utgivningen.
Precis som det kan vara i verkligheten är gränserna otydliga och ingen i boken porträtteras svartvitt. Alla karaktärer har bra och dåliga sidor och jag lyckas inte förutse varken vem som kommer göra vad eller exakt vad som kommer hända. När det gäller ämnet sexuella övergrepp och gränsdragningar är det lätt att få en tydlig skurk och en tydlig hjälte. Pernilla Gesén själv säger att det har varit svårt att skriva boken just eftersom det lätt blir för tydligt vem som är offer respektive förövare. Men i mina ögon har Gesén alltså lyckats undvika detta galant.
Hon ville ju öppna upp för diskussion och gör sig bäst tillsammans med ett efterföljande prat om boken och dess ämne. Förhoppningsvis fungerar det kortfattade skrivsättet och luftiga texten utan krusiduller som ett sätt att få så många ungdomar som möjligt att läsa Hon ville ju – för vi måste prata om det.
Fotnot: #prataomdet är en så kallad hashtag på det sociala nätverket Twitter som använts för att diskutera sexuella gråzoner.
