Prostitutionsförespråkare hävdar att avkriminalisering av prostitution är lösningen på den utbredda och oreglerade expansion av den globala könshandel där kvinnor fortfarande är i riskzonen för sexuella övergrepp och exploatering. De går längre och hävdar faktiskt att ”rätten att arbeta” inom prostitution är en mänsklig rättighet som i grunden handlar om individens autonomi. Prostitutionsförespråkare avvisar all debatt om ämnet som moralistisk. Genom denna etikettering försöker de tysta de feminister och socialarbetare som betraktar prostitutionsvärlden som våldsam och diskriminerande och prostitution som en extrem form av våld. De avfärdar också de många prostituerade och överlevande kvinnornas röster, vars erfarenheter motsäger varje tanke på att prostitution borde ses som ”legitimt arbete”.

Prostitutionsförespråkarnas lobby hänvisar ofta till Australien som ett exempel på avkriminaliseringsmodellens framgång. Regelverken i Australiens olika delstater och territorier varierar från Victorias strategi med hög grad av reglering och licensiering, till den totala avkriminalisering som råder i New South Wales. Där är de enda restriktionerna att bordeller måste uppfylla kraven i lokala detaljplaner och att gatuprostitution är hänvisad till speciella zoner. Sammantaget, sett över hela Australien, betraktar lagen prostitution som ett legitimt yrke och bordellägare som affärsidkare, och anger mycket få restriktioner för deras marknadsföring av prostitution som en yrkesmässig och lönsam affärsverksamhet. Undantaget är delstaterna Western Australia och South Australia där prostitution i sig för närvarande inte är olaglig, medan tillhörande aktiviteter som att driva bordell är kriminaliserat.

Scarlet Alliance presenterar sig som den främsta organisationen för ”sexarbetare” i Australien och är en stor försvarare av prostitutionsförespråkarnas linje. Faktum är att organisationens medlemmar kräver att de som går med står bakom dess syften. Medlemmar måste bekräfta att ”sexarbete är ett legitimt yrke”. Därtill måste de ”aktivt främja rätten att arbeta… inklusive gatuprostitution, bordeller, eskortverksamhet och privat prostitution”. Scarlet Alliance motsätter sig tveklöst ”utvecklandet av exit-strategier och program för kvinnor som vill lämna sexindustrin, särskilt traffickerade kvinnor”.

Scarlet Alliance jämställer sexhandelns intressen med köparnas i sin offensiv för att göra prostitutionen till en del av den reguljära samhällsekonomin. Det ligger också i linje med den australiska regeringens tillåtande regelverk kring prostitution som gynnar delstatsregeringarna via inkomster från licensiering, skatter och prostitutionsturism. Det kanske inte är förvånande att Scarlet Alliance sedan 2004 löpande erhållit bidrag från regeringen. Ett strålkastarljus på den australiska erfarenheten visar dock att legitimeringen av prostitution som ”arbete” förvärrar prostitutionens skadeverkningar och orsakar i sig ytterligare skador.

Project Respect, en ideell feministisk organisation, ger specialiserat stöd till kvinnor i sexindustrin, även kvinnor som är i Australien på grund av människohandel. De stödjer den svenska lagstiftningen på området som ser prostitution som våld mot kvinnor och bekräftar farorna med att se prostitution som legitimt arbete. Kvinnor på alla nivåer inom Project Respect, varav många själva varit i sexindustrin, samarbetar dagligen för att angripa hinder och strukturella ojämlikheter som möter enskilda kvinnor.

Shirley Woods, som samordnar Project Respects uppsökande verksamhet, säger att under de nio år hon arbetat med att nå ut är det en minoritet kvinnor som ser det som en stärkande eller positiv erfarenhet. Project Respect’s ledare Kelly Hinton förklarar:

”Vi talar utifrån vår erfarenhet av att rapportera från fältet, det här är vad de ser, det här är vad kvinnor rapporterar till oss och det här är vår erfarenhet”.

Expansionen och normaliseringen av prostitution som följde av Australiens legalisering av sexindustrin, har också rättfärdigat mobiliseringen av kvinnors arbetskraft för att förse sexindustrin. Den australiska lagen ser prostitution som en frivillig handling mellan parter där den prostituerade kvinnan ”samtycker” till att utnyttjas sexuellt av den manlige köparen.
Den här juridiska tolkningen bygger på att män deltar i prostitutionstransaktionen under samma sociala villkor som kvinnor.

Legalisering och avkriminalisering förändrar inte faktum att ojämställdhet i form av ekonomisk utsatthet, och i förlängningen hemlöshet, förblir det huvudsakliga skälet till att kvinnor ”väljer” och blir kvar i prostitution.

Projekt Respects uppsökande arbete omfattar många kvinnor som har begränsade livsval vid inträdet i prostitution, en realitet som inte förändras för att det kallas ”arbete”. Shirley Woods har observerat ett ökande antal afrikanska kvinnor, kvinnor från asiatiska länder såväl som indiska kvinnor som kommer in i sexindustrin. Dessa kvinnor rapporterar om svårigheter att ta sig in på den ordinarie arbetsmarknaden på grund av bristande kompetens, låg utbildning från hemlandet, språkbarriärer och rasism. Av de kvinnor som Woods fick kontakt med var över 75 procent ensamstående mödrar.

Många som hör till denna grupp går in i prostitution för att få pengar så att de kan fly från våldsamma situationer i hemmet. 72 procent av kvinnorna som Project Respect mött under det senaste året har varit stressade över sin bostadssituation. Woods ser också ett växande antal kvinnor med bipolär sjukdom. En annan karaktäristisk grupp inom sexindustrin är äldre kvinnor som har svårt att lämna den för att de saknar självförtroende att de kan klara något annat och inte har någon yrkesutbildning. Det här är erfarenheter, hinder och begränsande alternativ till ekonomisk självständighet eller överlevnad som påverkar många kvinnors inträde i prostitution.

Ett stort antal statliga och delstatliga studier stödjer de erfarenheter Project Respect har av varför kvinnor hamnar och blir kvar i prostitution i Australien. De har belyst ekonomisk och social sårbarhet som de främsta drivkrafterna.

En nyligen genomförd Consumer Affairs-rapport om bordellsektorn i delstaten Victoria kom fram till att den främsta drivkraften för kvinnor att komma in och bli kvar i prostitution är ”ekonomiska skäl”. Prostitution befanns vara ”särskilt attraktivt för ensamstående mödrar, studenter och andra inom arbetskraften vars möjligheter var begränsade av brist på kompetens, utbildning och/eller språkbarriärer. Äldre kvinnor rapporterade svårigheter att bibehålla sin försörjning”.

Forskning har också funnit att unga kvinnor från ursprungsbefolkningen är särskilt utsatta för prostitution. Precis som internationella studier visar australisk forskning en hög förekomst av sexuellt våld både i barndomen och som vuxna bland kvinnor i prostitution och identifierar det som en väg in i sexindustrin.

Australiens strategier för att avkriminalisera/legalisera misslyckas med att stödja i lika hög grad som att beskydda kvinnor eftersom prostitutionen i hög utsträckning fortsätter att bedrivas illegalt, vilket punkterar myten om att kvinnor nu kan ”arbeta” i en väl reglerad och säker verksamhet. Allt tyder på att den illegala prostitutionen är signifikant större än den reglerade sektorn.

Delstaten Queensland belyste problemet i en undersökning av prostitutionslagarna som bekräftade att endast 10 procent av all tillgänglig prostitution i Queensland (där prostitution på bordeller är lagligt) finns inom det legala bordellsystemet. Det finns också tydliga bevis för att den illegala prostitutionen har ”fortsatt i oförminskad omfattning sedan prostitutionslagen implementerades, trots polisens ökade kontroll”. Studier i andra stater och territorier har visat liknande resultat.

Det är alltså ren fiktion att det går att göra en snygg åtskillnad mellan den legala och illegala sektorn. Flera stora undersökningar har visat på betydande kopplingar mellan dessa sektorer. Bland exemplen finns en översyn av prostitutionslagstiftningen i Queensland (2004) och på senare tid en undersökning av bordeller i Victoria (2009). Delstaten New South Wales håller för närvarande på att utvärdera och omarbeta regelverket kring prostitution. Avsikten är att slå ner på den organiserade brottslighetens användning av bordeller och, förutom att stänga illegala bordeller, säkerställa att lagliga bordeller följer lagen.

I den här oberäkneliga miljön rör sig kvinnor mellan legala och illegala bordeller och mellan bordeller, gatu- och escortprostitution. När det gäller Victoria uppskattas 50 procent av kvinnorna i prostitution ha arbetat i minst tre sektorer, vilket inkluderar både legala och illegala.

För det fåtal kvinnor som verkligen arbetar i legal kontext finns allvarliga brister när det gäller arbetsmiljö, hälsa och säkerhet. Australiens strategier på området när det gäller för prostitutionsverksamhet är entydigt fokuserad på att förhindra spridning av sexuellt överförda sjukdomar, särskilt på bordeller.

Obligatoriska kontroller av prostituerade kvinnor finns i de flesta australiska lagstiftningar på området. Genom att ignorera sexköparen inte bara diskriminerar regeringarna kvinnor utan bidrar också till att skapa en föreställning om att det är kvinnor som sprider sjukdom.
Prostituerade kvinnor har rätt till profylaktisk medicin för att skydda deras reproduktiva hälsa. Arbetsmiljölagstiftningen innehåller sådana bestämmelser. I praktiken är emellertid bordellägarnas implementering av dessa bestämmelser inkonsekvent och hälsoinspektioner på bordeller sker oregelbundet.

Ännu mer problematiskt är att tillhandahållande av kondomer inte innebär något hälsoskydd för de kvinnor som är utsatta för sexuell exploatering på grund av fattigdom, rasism och brist på jämställdhet. Shirley Woods slår fast detta. Hon har funnit att ”det alltid funnits en efterfrågan från kunder på oralsex utan kondom… den här efterfrågan ökar trots kunskap om hiv, det gäller även analsex.”

Problemet förvärras av normaliseringen av porr på bordellerna. Samtidigt som bordeller enligt lag är skyldiga att ha en skylt om säker sex pågår ständigt visning av ”analporr, gruppporr och porr utan kondom”, säger Woods.
Med ökad konkurrens, särskilt för äldre kvinnor, och språkbarriärer som omöjliggör förhandlingar med en sexköpare blir den typen av krav ofta tillgodosedda.
Arbetsmiljölagstiftningens största misslyckande är att den förutsätter att kvinnor i prostitution alltid kan förhandla om säkert sex trots den inneboende maktobalansen i prostitutionstransaktionen.

Den här maktskillnaden mellan en prostituerad kvinna och sexköparen är brutalt tydlig i de riskförebyggande strategier som prostituerade kvinnor måste använda bara för att överleva när våld betraktas som en ”inneboende risk i jobbet”. Dessa omfattar panikknappar, videoövervakning och när detta in räcker till, självförsvarskurser och kompetens om förhandlingsteknik och gisslansituationer. Detta placerar fokus mer och mer på individen, vilket är nödvändigt för inga arbetsmiljöstrategier kan skapa en säker och hälsosam miljö när vardagsprostitutionens ”arbetsmetoder” och prostitutionens ”arbetsmiljö” är skadliga i sig själva.

Skadorna som finns inneboende i prostitutionens ”arbetsmetoder” och ”arbetsmiljö” illustreras kanske bäst med det faktum att arbetsmiljöriktlinjerna listar sexuellt överförbara sjukdomar, oönskade graviditeter, sexuella trakasserier, fysiskt våld, kränkningar och våldtäkt som särskilda hälsorisker oavsett om prostitution är laglig eller olaglig.

Människohandel för sexuella ändamål har inte heller försvunnit under Australiens ”modell”-lagstiftning och att ordna arbetstillstånd inom sexindustrin för utländska kvinnor kommer inte heller lösa denna alarmerande praxis.

Att uppskatta omfattningen av människohandeln för sexuella syften är extremt svårt och officiella siffror tar oftast ingen hänsyn till de kvinnor och flickor som traffickeras inom landet, alltså mellan stater och territorier, eftersom detta i stor utsträckning sker oupptäckt. Den verksamheten sker i stor utsträckning i det fördolda. Project Respect uppskattar att ungefär 2 000 personer traffickeras varje år, men tror egentligen att siffran realistiskt sett är mycket högre. Delstaten Victorias myndighet för droger och kriminalitet noterar med oro att ”den olagliga handeln med kvinnor för sexuella syften ökar”.

Det finns allvarliga begränsningar i strategier för att hantera människohandel som bara fokuserar ”leveransmedel” istället för sexindustrierna dit kvinnorna levereras. En av de mest avgörande faktorerna för att förstå kopplingen mellan prostitution och importen av kvinnor är existensen av en laglig marknad. USA:s traffickingrapporter (2004-2010) har konsekvent identifierat Australien som ett destinationsland för kvinnor och barn som köps och säljs för prostitution, när antalet offer rapporteras i förhållande till landets folkmängd.

Prostitutionsverksamheter dit dessa kvinnor och flickor sänds är vanligtvis densamma som där australiska kvinnor prostitueras. Den legala och sociala acceptansen för prostitution i de flesta delstater och territorier gör Australien till ett mycket attraktivt land för människohandlare.

En annan fråga är huruvida legalisering bidrar till att upptäcka och ta hand om offer eller om det hämmar övervakningen. Det eviga antagande som görs av stora delar av Australiens rättsväsen är att kriminell verksamhet, inklusive människohandel, har att göra med den illegala bordellverksamheten. Det finns emellertid bevis för ett tydligt och tätt band mellan sextrafficking och den legala sektorn. Detta faktum lyfts fram både i en undersökning av Samväldet (det brittiska) om sex trafficking (2003) och i den nyare kriminalrapporten från delstaten Victoria (2010).

Hittills har alla fall av människohandel för sexuella ändamål som gått till åtal handlat om legala bordeller. Det gäller även de traffickerade kvinnor som Project Respect stöder, när fallen inte når fram till myndigheterna.

Ett annat problem i arbetet för att upptäcka och ta hand om offer är restriktionerna för övervakning av den legala sektorn. Som legala inrättningar blir bordeller huvudsakligen en stadsplaneringsfråga och polisen har i minimal rätt att gå in i lokalerna.
Kelly Hinton från Project Respect beskriver svårigheten:

”Ett av problemen är att när polisen går in bordellen och möter en kvinna som utsatts för människohandel… hon är här legalt, har rätt att arbeta… såvida hon inte aktivt säger till polisen att det här är inte okej, det här är vad de har gjort med mig… säg att de är där i två timmar, om hon inte får förtroende på två timmar… troligen är de män, hon har fått höra att poliser är korrupta, i hennes land är polisen korrupt… det finns inget de kan göra… allt bygger på offret, på att hon kan kliva fram och säga att det här är vad som hänt mig”.

Hinton ser allvarliga brister med idén att ”sexarbetarvisum” skulle minska förekomsten och skadorna av människohandel för sexuella ändamål. Som hon påpekar ”först och främst är många traffickerade kvinnor inte olagligt i landet, utan de är här helt lagligt och har arbetstillstånd´. (Många har till exempel studentvisum). ”Dessutom kommer de flesta vi har träffat som utsatts för människohandel för sexuella ändamål från länder där prostitution är förbjuden så hur skulle de kunna ansöka om ett visum i hemlandet?” Men Hintons huvudsakliga argument är att utfärdandet av ”sexarbetarvisum” inte tar hänsyn till att de bedrägeriet och orsaken till att de traffickerades.

Slutligen ”…hur du fatta ett rimligt beslut om en sådan sak som ’sexarbetarvisum’ när frågan om huruvida det ’arbetet’ är säkert eller inte är så pass omstridd? Det bygger på argumentet att ’sexarbete’ är bra och det finns gott om kvinnor i prostitution som anser att så inte är fallet.”
Den här fortsatta importen av kvinnor för prostitution inklusive människohandel är kanske det mest uppenbara beviset på att våld mot och exploatering av kvinnor i prostitution inte har minskat med legaliserade/avkriminaliserade system.

Översättning: Marie Johansson och Jenny Rönngren

Källor:

Commonwealth of Australia (2003) Trafficking in Women for Sexual Servitude. Joint Committee on the Australian Crime Commission, 18 November 2003. Melbourne.

Crime and Misconduct Commission (2004) Regulating Prostitution: An Evaluation of the Prostitution Act 1999 Queensland: Crime and Misconduct Commission

Drugs and Crimes Convention Committee (2010) Inquiry into People Trafficking for Sex Work: Final Report Melbourne: Parliament of Victoria

Holmes, C. and McRae-Williams, E. (2008) An Investigation into the Influx of Indigenous ‘Visitors’ to Darwin’s Long Grass from Remote NT Communities –Phase 2. National Drug Law Enforcement Research Fund

Mary Sullivan (2013) Intervju med Kelly Hinton (direktör) och Shirley Woods (samordnare av uppsökande verksamhet), Project Respect (29 January) Melbourne

Mary Sullivan, (2007), Making Sex Work

Municipal Association of Victoria, Councils Need More Support to Deal With Illegal Brothels, Media Release 25 January (Melbourne 2007)

Roth, L. (2011) Regulations of Brothels: an update E-Brief (15 February). New South Wales Parliamentary Research Library Service

Pickering, S., Maher, J.M. och Gerard, A. (2009) Working in Victorian Brothels: An Independent Report Commissioned by Consumer Affairs Victoria into the Victorian Brothel Sector

Scarlet Alliance: Objectives.

Scarlet Alliance: Response to Victorian Recommendations for Trafficking into Sex Work 2010

Scarlet Alliance: Scarlet Alliance History