Konferensen Women Playwright International hölls i Stockholm 2012. Fuls dokument Staging Sisterhood är mer än en konferensrapport en konstnärligt utformad kritisk collage som inbjuder till icke linjära läsningar om möjligheter till internationell systerskap, skriver Edda Manga.
”The scenarios are endless. They are happening. In every millisecond but do you pay any attention? Do you take notice?”
Ses kön som performativt blir teater ett strategiskt viktigt område för feministiska studier. Teaterskrivande odlar sensibiliteten för den myriad teaterscener som utspelar sig i ”verkligheten” och lyfter fram dem för reflektion, vilket innebär en stor potential för politisering.
Men vad händer när kvinnliga manusförfattare iscensätter en ”international” av kvinnliga manusförfattare? Konferensens mycket säregna rapport (sammanställd av Konstkollektivet Ful) kan läsas som en iscensättning av försöket att få till stånd en internationell politisk allians systrar emellan. De har kallat dokumentet för Staging sisterhood.
Själva konferensen Women Playwrights International (WPI) organiserades första gången i Buffalo 1988 och har sedan dess återkommit på olika platser, före Stockholm 2012 i Jakarta 2006 och Mumbai 2009. Om två år blir det i Sydafrika. Frågor av vad ”international” betyder, exempelvis när det gäller att bestämma plats för nästa konferens, har varit återkommande.
I Staging sisterhood är det Sally Campusano Torres som fått till uppgift att reflektera över frågan. Eftersom engelskan och spanskan inte gör någon åtskillnad mellan internationell och international glider texten mellan ordets båda betydelser. Hon säger (på övervägande spanska med några inledande inslag av engelska):
Internationell/international är allt inkluderande, men det finns mycket som lämnas utanför, gränslöst, det är ett utrymme där gränserna är försvinnande penseldrag i akvarell, det är ett icke koloniserat territorium, ett smaklöst rum, ett fädernesland utan identitet, ett färglöst flagg i vinden, uniformitet, en vit fläck som det är fritt fram att invadera. Det gemensamma rummet är platsen där gränserna är försvinnande penseldrag i akvarell. Sättet att beskriva detta gemensamma rum är språket.
djurspråket
människospråket
politiska språket
handspråket
signalspråket
det litterära språket
det formella språket
det informella språket
det mellan-subjektiva språket
det orala språket
de sociala mediernas språk
idiomerna
idiomen är ett osynligt rep som knyter samman två territorier
det internationella språket är engelska
Kinesiskan, japanskan, portugisiskan, ryskan, slaviskan, moldaviskan, lituaniskan, franskan, italienskan, spanskan, arabiskan, svenskan är INTE internationella
Till exempel,
Jag talar de fattigas språk
Jag tänker på språket som används av dem som talar högt
Jag talar machos språk
Jag tänker på de koloniserades språk
Jag talar de marginaliserades, de främmandes, de avlägsnas språk
Jag talar latinamerikansk spanska
och det är inte internationellt
Det är ett partikulärt sätt att tala, inte internationellt
En brytning, ett konstigt uttal, är inte internationellt
Men engelskan är internationell
Jag talar spanska
och är internationell endast på en kontinent
Vad Campusano Torres uttrycker återkommer hos fler av konferensdeltagarnas berättelser i Staging sisterhood. Vi skulle kunna säga att dessa texter vittnar om hur det internationellas normativitet förhindrar konstruktionen och till och med möjligheten att föreställa sig en politisk eller konstnärlig international.
En av antologins intressantaste texter kommer från Sondos Shabayek, en av grundarna till projektet Tahrirmonologerna. Frågan som ständigt ställs till egyptiska kvinnliga författare efter arabiska våren är ”vad kvinnornas roll i revolutionen är?” och den är naturligtvis överflödig, skriver hon. Det har lett till att frågan blivit något av ett internt skämt i Kairo: ”kvinnorna ammar” eller ”hm… de lagar mat?”. Svaret finns ju redan i alla bilder från Tahrir! Kvinnor gjorde samma sak som män! De stod på torget, de agiterade, de löste praktiska problem.
Tahrirmonologerna startade genom att Shabayek e-postade en grupp vänner efter Mubarakregimens fall för att de skulle skicka sina berättelser från Tahrir. Det är ett försök att dokumentera vittnesmål från människors erfarenheter som inte är av det slag som kommer med i nyheterna. Många av de som var med känner igen sig i berättelserna och får på så sätt tillgång till minnen som bleknat i förhållande till senare händelser. Berättelserna har en inspirerande effekt. Iscensättningarna gjordes utan budget, på caféer, bokhandlar, tunnelbanevagnar och skolor i fattiga områden.
Konferensen Women Playwright International hölls i Stockholm 2012 i Riksteaterns regi. Fuls dokumentation Staging Sisterhood är mer än en konferensrapport, det en konstnärligt utformad kritisk collage med fragment och röster från konferensen som inbjuder till icke linjära sätt att läsa. På Fuls hemsida står det: ” Designen uppmuntrar läsaren att riva loss sidorna och använda bilagan som ett stöd för att hitta nya sidordningar och berättelser”. Det är omöjligt att sammanfatta eller fälla ett slutgiltigt omdöme om ett sådant arbete. Så hur ska avsluta? Staging sisterhood innehåller delar av ett minnesarkiv, brännande frågor om möjligheterna till kvinnors internationella allianser, eller med andra ord att bygga upp en international, och är egentligen utformad som en inbjudan.
