Alla kan inte göra allt - kämpa mot våld, för jämnställda löner och för idrotten. Jag vet det. Jag har själv valt att begränsa min kamp till idrott och kanske framför allt damfotbollen. Men det är väldigt ensamt här. Detta tycker Feministiskt Perspektivs Alva Nilsson.
Hej och grattis! Idag är det den 8:e mars, en ganska fin dag just i början på våren. Jag har hört att i Malmö är snön borta och knopparna har så sakteliga börjat slå ut. I Stockholm är det kallare, jag halkar runt på en blandning mellan rullgrus och is när jag tar en promenad i vårsolen.
Men ändå, 8:e mars är en bra dag. Det finns så himla mycket att vara glad över men också otroligt mycket mer att kämpa för. Våldet mot kvinnor, ojämnställda löner, lika villkor, kvotering och mycket, mycket mer.
Vi måste arbeta mot den patriarkala strukturen som vissa inte ens märker, den som ligger som ett smolk över oss och gör det lite svårt att andas – det kliar i halsen. Vi måste kämpa mot män som köper kvinnor som någon vara, vi måste arbeta mot män som utnyttjar kvinnor sexuellt. Och mycket mer.
Ingen fråga är för stor eller för lite. Så innan jag kommer till saken vill jag be er om att vara stolta idag. Gå rak i ryggen, klappa dig själv på axeln och ge en av dina medstystrar en kram.
För idag är våran dag och ingenting vi uppnått har kommit gratis. Och även om vi har mycket kvar att jobba med får vi inte glömma bort att vara stolt – över att vi är kvinnor.
Men jag vill ändå uppmärksamma en del saker som jag strider för. Och som jag önskar draghjälp med.
Varför tar fler inte kampen för allas lika rätt att utöva eller titta på idrott?
Året är 2013 och idrottsvärlden är en gubbröra av sällan skådat slag. Vi har sjukt få tränare som är kvinnor i våra största idrotter – detta trots att Pia Sundhage både blivit utsedd till årets tränare i Sverige och årets kvinna, är tränarfrågan – att de absolut flesta pojkar, flickor, män och kvinnor har män som tränare.
Tror inte ni som jag att fler kvinnor borde kunna agera tränare?
När ska fler snacka om att den tid som kvinnor lägger ned på att köra sina barn till träningar och tvätta deras matchställ samtidigt som männen gärna står vid sidan och hejar när de spelar matcher, men sällan gör mycket mer än så?
Ska vi verkligen låta kommuner och företag sponsra idrottsklubbar där flickor, kvinnor, tjejer och brudar får sämre möjligheter och villkor än pojkar, män och grabbar? Tycker ni att det är okej att Kajsa 7 år får sämre träningstider, sämre träningsmöjligheter och sämre förutsättningar än Pelle 7 år?
Jag snackar inte om elitidrott här. Jag pratar om all sorts idrott – Champions Leaguelag och landslag men också korpenlag och ett lag för 7-åringar. På alla nivåer diskrimineras idrottande kvinnor. Och det tycks feministrörelsen ha missat.
Alla kan inte göra allt, alla kan inte kämpa mot våld, för jämnställda löner och för idrotten. Jag vet det. Jag vet det väldigt väl. Jag har själv valt att begränsa min kamp till idrott och kanske framför allt damfotbollen. Men det är väldigt ensamt här.
Jag börjar faktiskt tröttna på att det bara är jag, sportredaktören för denna tidning och några få personer till som står här på idrottsbarrikaderna.
För ensam är inte stark och det är jävligt ensamt här. Det blåser kallt och jag fryser. Jag behöver den där fantastiska gruppen av er kämpande feminister bakom mig. Jag behöver också en klapp på axeln och en kram, trots att jag jobbar alldeles för lite med frågor som löner och kvotering.
Men framför allt behöver jag att ni feminister lyfter blicken och inser att idrott berör oss alla. Och att det är viktigt, och värt att kämpa för.
