När jag gick i årskurs sex förlorade jag min morfar Arne som blev 91 år. Den decemberdagen kommer jag aldrig att glömma. Eftersom mormor gick bort innan jag föddes och farmor och farfar när jag var bara var några år gammal så betydde han allt för mig. Han var en klippa för hela min familj och jag minns mest vilken fantastisk historieberättare han var, alla hans leksaker, kakbak och hans enorma godhet. Han var samtidigt ganska sträng och hade gett min mamma en tuff uppväxt med många regler eftersom han uppfostrats i en väldigt konservativt religiös familj.

Den morfar jag lärde känna under mina tolv år fanns alltid där för sina medmänniskor och satte alltid andra i första rum. Han var väldigt blyg men också oerhört social och var någon som alla i det lilla samhället Mullsjö i Västergötland visste vem det var. En komplex personlighet helt enkelt. När jag ser Liv & Ingmar ser jag likheter mellan min morfar och Ingmar Bergman. Förutom det ovan var de båda väldigt kreativa och älskade att fotografera. De var långa, gängliga, snygga, hade stora näsor och bar basker.

Bergman blir för första gången en människa i min värld när jag ser dokumentären Liv & Ingmar och inte ”bara” en mästerregissör. Men filmen handlar egentligen inte om demonregissören utan om Liv Ullmann, en av Sveriges bästa och mest gåtfulla skådespelerskor, och hennes relation till honom.

Bra dramaturgi

När Liv Ullmann och Ingmar Bergman träffades för första gången var hon 25 år och han 46. Liv lämnade sitt hemland Norge för att spela in Persona på Fårö och det dröjde inte länge förrän de handlöst förälskade sig i varandra och lämnade sina äktenskap för att vara tillsammans på Fårö. De förändrade varandras liv. Liv & Ingmar handlar om kärleksrelationen mellan den legendariska skådespelaren och mästerregissören men framförallt vänskap- och yrkesrelationen dem emellan som tog vid när kärleken slocknade.

Filmen är baserad på Livs biografi Förändring (1977) och deras privata brev till varandra. Det är givet att det framförallt är på Fårö som filmen har spelats in på. Liv berättar om minnena och Samuel Frölers röst läser upp de poetiska, romantiska och sorgliga brev som de skrev till varandra genom åren. Filmen är uppbyggd kring underrubrikerna Kärlek, Ensamhet, Ilska, Smärta, Längtan och Vänskap vilket fungerar mycket bra för dramaturgin.

Även om det är många år och många känslor som ska bearbetas i den relativt korta dokumentären (1:15) känns den aldrig rörig eller spretig, detta tack vare Liv som på ett väldigt underhållande och innerligt sätt berättar om relationen med många bottnar. Genomgående i filmen spelas filmklipp ur deras gemensamma filmrepertoar upp, exempelvis Persona, Scener ur ett äktenskap, Vargtimmen och Saraband och precis som karaktärerna i filmerna går igenom stormande förälskelser, galenskap och hat gör Liv och Ingmar det på ett privat plan.

Även om Ingmar inte längre lever och bara närvarar i ”bakom kulisser-filmer” och foton är han högst närvarande i filmen genom Livs berättelser och han går från myt till en människa. Hans mindre smickrande sidor som svartsjuka och egoism tar lika stor plats som de vackra och hon berättar om både passionen och sedermera smärtan av att leva med och utan honom. Hon berättar om Ingmars osäkerhet som dels tog sig uttryck genom att han ville isolera sig med Liv och dels genom att han var våldsam mot henne. Hon beskriver att hennes trygghet blev att leva på det sätt han önskade för bara då var han trygg.

Osentimental hyllning

Tidigt förstod hon att Ingmar aldrig skulle vara en del av hennes och dotterns liv:

”Jag kände redan då att det bara skulle bli vi två. Att min dotters far behövde leva sitt eget liv. Han var nära oss men aldrig med oss.”

Även om Liv alltid varit nummer två i jämförelse med Bergman har hon aldrig varit ett offer och hon har alltid stått på egna ben, både privat och i yrket. Hon har i andra filmer än Bergmans och på teatern visat sin enorma skådespelarkapacitet och kunnat uttrycka känslor som gjort att alla hennes karaktärer i karriären blivit av kött och blod. Hon har även visat sig vara en skicklig regissör (exempelvis Trolösa) och nästa år har Miss Julie premiär, en Hollywood-produktion av Strindberg-pjäsen med Jessica Chastain, Colin Farrell och Samantha Morton i huvudrollerna. Hon har också alltid varit respekterad av Ingmar. Hon berättar om när hon anförtrodde Ingmar om hennes besvikelse över att nästintill uteslutande få frågan hur det var att arbeta med honom och han svarade:

”Det beror även på dig. Vet du inte, Liv… Du är min Stradivarius”.

Den stämningsfulla och melankoliska musiken är skriven av Stefan Nilsson och speglar verkligen filmen och relationen. Denna dokumentär är något som jag tror att de allra flesta kan få ut något av. Du är kanske en Bergman och/eller Ullmann-fantast, intresserad av filmhistoria eller så är du bara en obotlig romantiker som önskar ta del av något annat än klyschiga Hollywood-kärlekshistorier.

Liv & Ingmar är en osentimental hommage till kärleken mellan Liv och Ingmar och till kärleken i stort. Även om de slutade att vara tillsammans och tids nog slutade arbeta ihop tog aldrig deras vänskap slut. Som Ingmar skriver i ett av sina brev till Liv: ”vi är smärtsamt sammanlänkade”. Dagen innan Ingmar dog den 30 juli 2007 fick Liv en inre känsla av att Ingmar skulle dö och chartrade därför ett plan och gav sig av till Fårö. Hon hann tacka honom för det rika liv de hade tillsammans innan han några timmar senare dog. Det var längesen jag såg något så vackert.