I media beskrivs konflikten i Mali som en kamp mellan en stat (legitim, sekulär, potentiellt demokratisk) och grupper av islamistiska rebeller som vill införa sharialag och befästa en totalitär patriarkal ordning. En militär intervention för att stödja statsmakten mot de islamistiska rebellerna verkar utifrån denna beskrivning relativt enkel att genomföra, nödvändig och självklar. Men verkligheten är sällan lika enkel som krigspropagandan utmålar den.

Ett land ockuperas med relativ lätthet av internationella styrkor (som från början säger att de är där tillfälligt och endast som stöd åt lokala arméer, men brukar oftast expandera och inte hitta vägen ut), grupper av soldater som inte talar språket och egentligen inte förstår vad som pågår försöker installera sig i det främmande landskapet med hjälp av förenklade mentala kartor, som den ovan skisserade, medan de lokala väpnade styrkorna går under jord på sitt eget territorium och börjar bekämpa inkräktarna. Sedan vad? De negativa och oöverskådliga effekterna av interventionerna i Afghanistan och i Libyen borde ha lärt oss att ”humanitära interventioner” lätt förvandlas till ändlösa tragedier.

I verkligheten är konflikter aldrig enkla och de som deltar i dem är inte entydigt goda eller onda utan både och. Vår tids enkla berättelse om kampen mellan sekulär civilisation och islamism håller inte heller i Mali. Utifrån människorättsorganisationernas rapporter har kvinnor i Mali lidit av våld från både sekulära och islamistiska grupperingar. Human Rights Watch rapporterar att den tuaregiska nationalistiska organisationen MNLA:s styrkor är de som mest kidnappat och våldtagit kvinnor. Enligt både Human Rights Watch och Amnesty International har offren framförallt tillhört en etnisk grupp kallad bella, som traditionellt varit en slavkast hos tuaregfolket.

Human Rights Watch rapporterar också att den islamistiska organisationen Ansar al-Din vidtog åtgärder för att förhindra dessa övergrepp. De öppnade speciella telefonlinjer för rapportering av sådana incidenter och patrullerade till fots och med bil. Offer för sexualiserat våld har berättat att de blivit räddade av medlemmar i Ansar al-Din. Men när Ansar al-Din lyckades etablera sig och delvis ta ifrån MNLA kontrollen över städerna i norr deklarerade de avsikten att implementera en strikt tolkning av Sharia som inkluderade reglering av kvinnors och mäns klädsel, förbud mot att kvinnor skulle vistas med män som de inte var släkt eller gifta med (inklusive sjukvårdspersonal), bestraffning av utomäktenskapliga relationer. Organisationen rättfärdigade dessa åtgärder som ett sätt att skydda kvinnor, men dess implementering innebär övergrepp, exempelvis rapporteras att de ska ha amputerat örat på en kvinna som var klädd i kortkjol.

Kvinnors röster

Istället för att ännu en gång rida ut i ett kavaljereskt krig utifrån föreställningen att vi vet vad konflikten handlar om och hur den ska lösas och att vi enkelt kan skilja vänner från fiender (de som är som oss och de som inte är det), varför inte lyssna på vad kvinnorna i Mali säger?

Ett fyrtiotal ledande kvinnor i Mali krävde för ett par månader sedan i ett offentligt brev till FN:s generalsekreterare 30 procents kvinnorepresentation i de organ som hanterar krisen, de vill delta i den politiska och institutionella styrningen, vara med och utforma säkerhetspolitiken samt återgången till demokrati. Dessa kvinnor vill vara med och förhandla med de krigförande parterna och involveras i konflikthanteringen och i fredsbyggandet. De vill att våldtäktsoffren ska få ersättning och vård och de vill ha medel för att kvinnor själva ska kunna arbeta med de frågor som de finner lämpligt.

Nana Sissako Traore som är ordförande för gruppen Maliska kvinnors rättigheter och medborgarskap klagar över att kvinnorna lämnas utanför processen. I en intervju hon gav före de franska truppernas intåg menade Traore att kvinnorna hade uteslutits såväl från diskussionerna om militär intervention, som från interimsregimens förhandlingar med rebellerna. Varje förhandling med rebellerna måste adressera deras behandling av kvinnor, underströk hon.

Saran Keita Diakite, ordförande för Women’s Peace and Security Network för de västafrikanska länderna ECOWAS, var med i förhandlingarna kring interimsregimen i april men är besviken på att kvinnor inte involverats i de efterföljande processerna.
Traoré Oumou Touré, ordförande för CAFO (Koordination av kvinnoorganisationerna i Mali) menar att kvinnorna förstår att det inte går att övervinna konflikten med våld och att ingen part är omöjlig att tala med. Hon tror att kvinnoorganisationerna kan bidra med takt och förmåga att tala med alla, inte minst de religiösa. Om landet ska kunna enas igen måste alla sätta sig och tala med varandra, menar hon.

Militär intervention som bistånd?

Traditionellt har Sverige valt att fokusera på medling, bistånd och samarbete vid väpnade konflikter. Under det senaste decenniet har dock Sverige i ökande grad valt att involvera sig militärt och till och med försökt omformulera begreppet bistånd för att inkludera militär intervention. Utifrån Sveriges forna (och kloka) doktrin kommer man lätt fram till tanken att bistånd till ett av världens fattigaste länder måste vara en effektivare hjälp när det gäller att bygga långsiktig fred än militära interventioner som ytterligare underminerar landets infrastruktur. Det är en gåta på vilket sätt man kan blanda ihop korten så att denna tanke kan låta naiv och ”orealistisk”. Men det är möjligt att även bistånd kan ske i form av kavaljerism mot inbillade onda fiender i en svart-vit värld.

Lyssnande som feministisk och internationalistisk praktik torde kunna hjälpa som korrektiv. Att kunna lyssna måste vara överlägset i (re)konstruktionen av demokratiska institutioner (som Traoré Oumou Touré påpekar) jämfört med krigföring och demoniseringen som är dess förutsättning.