När Nelson Mandela höll sitt öppningstal i parlamentet efter det första demokratiska valet i Sydafrika 1994, satte han tonen som understödde de drastiska förändringarna gällande kvinnors rättigheter som den nya demokratiska ANC-regeringen införde de kommande åren: ”Frihet kan inte uppnås innan kvinnor har frigjorts från alla former av förtryck”, sade han.
I utformningen av den nya konstitutionen, som antogs formellt 1996, deltog mängder av kvinnoorganisationer och hbt-organisationer och lobbade för djupgående förändringar. Och resultatet blev mycket lyckat: Sydafrika blev det första landet i världen att skriva in skydd mot diskriminering på grund av sexualitet i grundlagen. Det blev också förbjudet att diskriminera någon på grund av kön, genus och graviditet.
Rätten till fysisk integritet och reproduktiva val skrevs in, och 1997 antogs en lag som gav kvinnor rätt till abort. Visserligen får vårdpersonal vägra att delta i aborter på grund av privata moraliska ställningstaganden, men upp till 13 veckor kan kvinnor göra abort utan att uppge några skäl. Upp till 20 veckor får abort utföras bara under särskilda omständigheter, som att graviditeten var ett resultat av incest eller våldtäkt – eller om modern anser att hennes sociala och ekonomiska situation inte är tillräckligt stark för att hon ska kunna ta hand om ett barn.
Öppnade dörrar till politiken
ANC som organisation stod bakom dessa rättigheter med stöd av stora delar av det civila samhället och många andra politiska partier, och att tillskriva Nelson Mandela äran för införandet vore att ignorera det hårda arbete och den enorma vilja till förändring som tiotusentals andra sydafrikanska aktivister uppvisat.
Däremot hade han som landets första demokratiskt valda president möjligheten att öppna dörrar för kvinnor till landets mäktigaste politiska sfär: regeringen. Mandela tillsatte över en tredjedel av sitt kabinett med kvinnor, och i dag har många av dessa gått vidare till höga positioner inom internationella, regionala och sydafrikanska institutioner. 1994 bestod parlamentet av 2,7 procent kvinnor.
När bildandet av den nya regeringen var klar stod den siffran på 27 procent, och har den ökat till dagens 44 procent, enligt organisationen Gender Links. I dag ligger Sydafrika dessutom på åttonde plats över de parlament i världen med högst procent kvinnliga parlamentariker, att jämföras med Sverige som ligger på fjärde plats och Norge på elfte, enligt Inter-Parliamentary Unions siffror.
1994 gick Sydafrika med i Världshandelsorganisationen, WTO, och 1996 antog regeringen under Nelson Mandela en nyliberal politik, som ett resultat av press från internationella institutioner och ett mer konservativt och återhållsamt tänk hos ANC-ledningen. De mer radikala strömningarna inom den allians som ANC hade med andra frihetsorganisationer – främst fackfederationen COSATU och det sydafrikanska kommunistpartiet – åsidosattes bryskt, vilket skapade en stark spänning inom alliansen.
Liberalisering med högt pris
En av effekterna av den nya politiken – som lade mindre fokus på reformer som inkluderade en stark välfärd – var en liberalisering av handeln. En av de sektorer som slogs enormt hårt av detta var textil-, sko- och klädproduktionen. Efter att ha expanderat under några år, sjönk exporten och mängder av importerade varor ledde till stark konkurrens för den sydafrikanska produktionen. Vad som är speciellt med denna sektor är att en majoritet av de anställda är kvinnor – 2005 var 66,7 procent kvinnor i hela sektorn, 82 procent enbart inom klädsektorn, och nästan alla anställda är svarta.
Det betyder att den resulterande arbetslösheten slog extra hårt mot svarta kvinnor. En studie från 2005 över sektorn visade att vid den tidpunkten hade arbetsstyrkan minskat med 37 procent. I verkliga tal gick arbetstillfällena ner från 228 053 personer år 1996 till 142 863 personer 2005, enligt officiella siffror.
Historiskt sett har arbetslösheten varit högre bland kvinnor än bland män i Sydafrika, och så är det fortfarande. Dessutom återfinns de kvinnor som är anställda i lågt betalda och otrygga anställningar. Ett av dessa är hembiträdesyrket. 2010 utgjorde hembiträdena omkring sju procent av landets totala formella arbetsstyrka, med plågsamt låga löner, otrygga arbetsförhållanden och stora svårigheter till facklig organisering. En överväldigande majoritet av Sydafrikas hembiträden – nära 900 000 personer vid en uppskattning som gjordes 2010 – är svarta kvinnor.
Strukturer som består
Att komma åt den urgamla sexistiska och rasistiska arbetsstrukturen är något som det demokratiska Sydafrika inte lyckats med. De goda intentioner som Mandelaregeringen hade vid det politiska maktövertagandet har slagit ut väl när det gäller politisk representation och framhävandet av starka kvinnliga politiska ledargestalter – men på den ekonomiska arenan har förändringarna varit smärtsamt små. Den sydafrikanska tidningen City Press refererar till en officiell studie som visade att 2010 hade 72,6 procent av vita män en anställning – den högsta bland alla Sydafrikas folkgrupper – medan svarta kvinnor befann sig längst ned på skalan med 30,8 procent.
Sydafrika kämpar också med enormt hög statistik när det gäller våld mot kvinnor, sexuellt våld och stark homofobi. 2006 godkändes rätten till samkönade äktenskap – ett år den infördes i Sverige – men de senaste åren har de många våldtäkterna på lesbiska kvinnor skapat nyhetsrubriker även i Sverige, och nuvarande president Jacob Zuma har gjort offentliga homofoba och misogyna uttalanden så taktlösa att Nelson Mandela framstår som den närmast gudaliknande varelse han upphaussats till bara som ren kontrast.
Kanske har Jacob Zumas blotta extrempatriarkala personlighet gett Mandela ett större skimmer än han annars skulle haft när det handlar om de möjligheter till reell trygghet och ekonomisk jämlikhet för kvinnor och sexuella minoriteter som hans regering skapade.
Evigt lärande
När Jacob Zuma slår ett slag för patriarkalt månggifte, var det inga konstigheter att Mandelas senaste fru Graca Machel behöll sitt eget efternamn; detta i ett land där kvinnor vid sitt giftermål måste ansöka speciellt om och betala en avgift för att slippa få sin makes efternamn.
Medan Jacob Zuma under rättegången där han anklagades för våldtäkt menade att kvinnor som visar sina bara knän sänder tydliga signaler om att de vill ha sex, fann sig Nelson Mandela i att bli tillrättavisad av en ung kvinna när han under ett besök till den nyöppnade Kommissionen för jämställdhet förklarade att han var glad över att befinna sig i ett rum med så många vackra kvinnor. ”Det är inte vad den här kommissionen handlar om!” ska en anställd ha utbrustit och Mandela ska ha svarat: ”Du har så rätt! Jag lär mig fortfarande!”
Hur är det möjligt att sammanfatta Mandelas arv till jämställdheten – den uppnådda och den så tragiskt saknade? Hur går det att skylla allt som gått fel på Mandela – när ANC har en kvinnoorganisation som inte är mer principiell än att de stödde Jacob Zuma som presidentkandidat? Och går det att se honom som ensamt ansvarig för allt som lyckats med alla starka, insisterande jämställdhetsaktivister i tankarna?
Möjligtvis går det att säga att Nelson Mandela som president definitivt uppvisade en hängivenhet inför principer om jämställdhet och gjorde sitt bästa att – inom de ramar som hans politik tillät – riva ner de strukturer som den rasistiska och sexistiska apartheidregimen tillbringat årtionden med att förstärka och förfina. Och att förhoppningen nu är att hans officiella ställningstaganden för alla människors lika värde kommer fortsätta väga tyngre än Jacob Zumas hatfulla yttranden under lång, lång tid framöver.
