Frågan om vad konst är tycks bli allt mer komplicerad i takt med att århundradena går. Konstnärens roll däremot, har under det sena 1900- och tidiga 2000-talet blivit allt mindre mystisk. Konstnärer kan i dag låna praktiker av forskare, detektiver, dokumentärfilmare eller undersökande journalister. En tentativ sammanfattning är att i takt med att konstens abstraktionsnivåer höjs så skärps konstnärsrollen. Och vice versa: när impressionism, kubism eller expressionism förändrade det måleriska uttrycket i vad som i backspegeln kan tyckas som mycket små variationer förstärktes samtidigt uppfattningen om konstnären som visionär och geni. Mer konkret konst ansågs skapas av mystiska medvetanden men konceptuella abstraktioner konstrueras av personer med mer rationella bevekelsegrunder. En intressant dikotomi även om den inte kan beskrivas som absolut.

Den kontemporära konsten är ofta kopplad till en plats, ett skeende, en process i vilken konstnären kan ta rollen som reseledare eller som en av alla betraktare av ett skeende. För kuratorer, museichefer, gallerister och kritiker är det nya credot: följ konstnärerna. Det är intressant att notera att denna rörelse sägs vara riktad mot konstnärerna först och främst, inte konsten. Att detta sker samtidigt som diskursen om konsten (återigen) börjat förskjutas mot transcendentala frågeställningar bekräftar bilden av att konsten återigen får vara mystisk oavsett om dess upphovsmakare är det. Hur gränsdragningar däremellan kommer att se ut framgent blir en fråga för sig. Under årets upplaga av Venedigbiennalen ägnades introspektion, transcendentala överskridanden, mysticism med mera mycket uppmärksamhet. Flera svenska framstående konstnärer arbetar sedan länge i en liknande anda. Somliga undersöker energier, andra letar spöken. Stig Sjölund och Carl Michael von Hausswolff är några av dem och Sjölunds senaste verk Dark Stains, skapat i samarbete med en rad andra konstnärer, är något av det mest kvalitativa som svenskt konstliv har haft att erbjuda hittills under hösten.

En ny bok, Made in Mind – Myths and Realities of the Contemporary Artist, framstår som en perfekt produkt av denna nygamla diskurs om det mytomspunna konstnärskapet. Författaren Marta Gnyp är konsthistoriker med ett förflutet i finansbranschen. Titeln sätter tonen: konst skapas i och av någons medvetande. Idéerna om konstnären som avvikare, som outsider, bohem, som ointresserad av ekonomisk vinning och kanske synsk och liknande är gamla men reproduceras fortfarande, menar Gnyp trots att konstnärlig praktik i dag är extremt diversifierad. Att denna insikt om den nya konstnärsrollen finns hos såväl författare som närvarande konstnärer gör det i förstone svårt att förstå varför boken presenteras på Bukowskis. Inte bara på grund av den massiva kritik som auktionshuset har fått på grund av sina finansiärer och ägare, familjen Lundin. Sinziana Ravini sammanfattade den omfattande kritiken i en artikeln Säg nej till blodspengarna i DN. Utan på platsens tydliga kopplingar till just det som Gnyp sammanfattar som ”complicated”: relationen mellan ”money and artist”. Ett kraftigt så kallat understatement. I konstens mer konkreta värdekedja är konstnären ofta lägst stående i en komplex hierarki. Beroendet av gallerister, kuratorer, kritiker, konstköpare, publik och andra starka maktfaktorer på konstens arena kan fungera som en inspirationskälla för själva skapandet. Men om det är någonting denna underordnade position sällan har varit för konstnärerna så är det omedveten, oavsett historisk period.

När Kjartan Slettemark gestaltade konstnären som kapitalets knähund på Liljevalchs år 1975 refuserades det sedermera hyllade och berömda verket. Kulturvärlden accepterade inte Kjartans pudel. Kanske handlade det om synen på konstnärens roll? När Makode Linde lät sig bli uppäten av kultureliten i den rasistiska och misogyna symbol som västvärlden så ofta reproducerar för att illustrera den mest förnedrande av alla underordnade positioner blev det ramaskri. Är det en slump att Kjartans pudel skildrade ett av de mest undergivna och domesticerade djur människan känner? Är det en slump att Makodes tårta skildrade en av de mest kvinnohatande, nedvärderade och utsatta symboler västerlandet reproducerar i exotiserade och rasifierade konstruktioner av den andra? Knappast. Att illustrera utsatthet i en girig värld kan svårligen göras på ett mer laddat vis. Varför tolkades inte Makodes tårta på detta symboliska plan? Bland andra Afrosvenskarnas riksförbund gick snabbt ut med att ”deras kvinnor” inte fick skildras så, allra minst av en man. En problematisk kritik i relation till feminism, trans- och homofobi som fick större tyngd när den också framfördes av rasifierade kvinnor. Genusforskaren Victoria Kawesa och andra riktade sig dock intressant nog mer mot den vita eliten än mot konstnären.

Likt en hund som lägger upp strupen la sig Linde på det svenska fikabordet, troligtvis medveten om att detta performance var djupt problematiskt även i andra perspektiv än avslöjandet av makten. Hade konstnärens skriande antirastiska och feministiska intentioner framgått bättre om Linde hade gjort ett performance som skildrade en lynchad man i den amerikanska södern? Det är mycket möjligt. Tårtan har gradvis börjat omtolkas. Så skedde även med Slettemarks pudel. Hur långt den omtolkningen kommer att gå återstår att se. Kanske blir det slutliga omdömet att tårtan var för grovkornig det konstnärliga uttrycket. Oavsett så handlar mottagandet om synen på konstnärens roll. Den positionen är betydligt mer komplicerad än vad som framkommer i Made in Mind. En av orsakerna är bristande könsperspektiv. De konstnärer som närvarade lämnade förvisso intressanta vittnesmål om hur de upplever sin (yrkes-)roll. Frågorna från moderatorn inbjöd dock inte till några djupare analyser av beroendeställningen gentemot marknaden och media. Vad värre är innehåller Made in Mind intervjuer med 22 personer, 21 konstnärer och en forskare. 20 av dem är män. Varken Marta Gnyp själv eller de som deltog i det efterföljande samtalet under bokreleasen adresserade detta graverande faktum. Slutsatsen måste därför bli: det konstnärliga medvetandet är manligt.

Art and Theory Publishing är bokförlaget bakom Made in Mind. En händelse som ser ut som en tanke är att en annan av förlagets böcker aktualiserades denna vecka i Stockholm. Rude Girls, är inte bara en ny utställning på Spritmuseum som satsar på att ge plats åt andra kvinnobilder än de traditionella i det offentliga rummet utan också en bok utgiven av Art and Theory. Konstnären, Béatrice Cussol, beskriver sig själv som feminist. Bilderna är traditionellt feminint stiliserade. Svepande, mjuka penseldrag skapar flickiga färger och former. Kurviga kroppar, prunkande blommor, somriga hattar, blottlagda fittor. Det är feminint så det förslår. Men allt är inte feminism som hyllar femininiteten. Att fjärilsliknande, flickaktiga figurer kan vara feministiska är fullt möjligt. ”Feminismen är min frihet. Den ger mig rätten att skapa mig en plats i världen och kraften att göra anspråk på den som sådan, vilket för mig är mitt konstnärliga uttryck”, säger Cussol.

Feministisk konst om kvinnors begär till varandra och rätt och lust till sina egna och andra kvinnors kroppar hade troligtvis resulterat i andra bilder än Cussols i andra kontexter. De teoretiska referenserna i katalogtexten gör kontrasten till feministisk teori än större. Hélène Cixous citeras för att bekräfta bilden av att Cussol arbetar i en tradition av frigörande av den kvinnliga sexualiteten. Ett resonemang baserat på Luce Irigaray ska beskriva bland annat att menstruationen i målningarna ger bilden av en aktiv och autonom kvinnlig sexualitet. I en tid då feminism och andra kritiska perspektiv kräver allt tydligare definitioner är frågan om innehållet i orden och begreppen aktuell på gränsen till akut. Pastellfärgade flickor som leker erotik med varandra är troligtvis mer nyskapande på andra platser. Fransk feminism har kanske en framstående uttolkare och företrädare i Cussol? För många utanför Frankrike befinner sig dock queerperspektiv, intersektionell feminism och femme-inism någon annanstans än bland blommor och fjärilar i Cussols Tingelingfeminism, oavsett om det rinner ut mensblod i sidenbandsliknande formationer eller hjärtformade droppar från blottade fittor eller ej. Om det är någonting som är sexigt ur ett feministiskt perspektiv med utställningen Rude Girls så är det teorierna, texterna och kontexten. Att Spritmuseums chef Ingrid Leffler och konstintendent Mia Sundberg syftar till att lyfta fram avvikande uttryck och individer (ur den egna samlingen) är också upphetsande i sig.

Alla som vill arbeta inkluderande med konst i dag har ett ansvar för vilken konst som presenteras och att platsen där den visas fungerar integrerande. Den klassiska klyften mellan konsten och dess betraktare finns kvar. Att kunna och våga tolka och uppskatta konst är ännu inte alla förunnat. Kanske är det inte ens önskvärt av många som är verksamma på konstens område? Flera stora konstinstitutioner går just nu i bräschen för en mer inkluderande praktik. Så är definitivt inte fallet med Bukowskis, tvärtom. Som Rude Girls är presenterad och formulerad finns det däremot potential för Spritmuseum att bli en intressant plats. Att fler än de största och mäktigaste konstinstitutionerna försöker sig på förändringsarbete är inspirerande eftersom det är på denna position som den mest kreativa konsten befinner sig idag. Följ konstnärerna verkar vara ett fungerade motto för den som vill skapa förändring. Så länge det inte reduceras till att en konstnär är en framgångsrik man som är verksam i västerlandet kan det kanske fungera.