När grävande journalister samlas i Göteborg ges Janne Josefsson oinskränkt utrymme. Helgens möte, och arrangörernas bristande förmåga att hantera hans agressiva urspårning i ett panelsamtal med bland andra Maria Sveland, blev en perfekt illustration av det hon skriver om i sin bok Hatet. Feministiskt Perspektiv publicerar Svelands egna ord om kvällen, eftersom hennes blogg för närvarande inte går att komma åt. Vad det beror på är ännu oklart.
Det finns många historier om Gräv – den årliga sammankomsten för undersökande journalister. Historier som sammantaget ger en bild av en svajig firmafest på en Finlandsfärja där sexismen och ett illa dolt kvinnoförakt flyter upp till ytan allteftersom alkoholen fylls på. Förra året ropade en av våra mer kända manliga medieprofiler ”visa pattarna” åt en kvinnlig kollega men även historier av mer allvarlig karaktär i form av sexuella trakasserier har berättats genom åren.
Därför blev jag förvånad när Terje Carlsson, nybliven ordförande för Gräv ringde upp mig och frågade om jag ville delta i en programpunkt på fredagskvällen som gick under rubriken ”Late night show”. Panelsamtalet, sa Terje, skulle vara ett ”avslappnat, trevligt och underhållande samtal”. Jag tackade för förfrågan men sa att jag tyvärr inte kunde medverka på grund av mitt fullspäckade schema kring boksläppet. Men Terje insisterade och vi utbytte flera mejl och telefonsamtal. Namnen på de övriga medverkande var inte helt färdiga, men klart var att Janne Josefsson tackat ja och att Täppas Fogelberg skulle sitta med som bisittare till moderatorn Sara Wennerholm. Jag sa att jag i ärlighetens namn var tveksam och att jag inte alls var upplagd för debatt. Jag har helt enkelt haft ett för hårt schema sista månaderna som tärt på energin och orken och det minsta jag ville just nu var att sitta framför en mängd journalister och bli manglad och debattera med Janne Josefsson. Men Terje försäkrade att så skulle det självklart inte bli, tvärtom. Även moderatorn Sara Wennerholm försäkrade över telefon att det inte var fråga om en debatt.
Som så många gånger förut när jag varit överstressad så förlorade jag förmågan att prioritera och tänka klart. Istället för en lugn fredagskväll, ett välbehövligt slut på en galen vecka, så tackade jag ja. Det skulle visa sig att arrangörernas försäkringar och beskrivningar av vilken typ av samtal jag skulle delta i var något som de själva tog mycket lätt på.
Så kom det sig att jag rusade från ett framträdande på Diskriminerings Ombudsmannen på fredagseftermiddagen och satte mig på tåget till Göteborg och upp på scen. Förutom Janne Josefsson och Täppas Fogelberg satt även Britt-Marie Mattsson och Robert Aschberg på scenen. Det tog ungefär två minuter innan debatten fullständigt spårade ur. Att döma av ansiktsfärg, kroppsspråk och röstvolym hade Janne Josefsson redan värmt upp och syftet med hans medverkan var i alla fall tydlig: att få utlopp för sina aggressioner gentemot mig. Janne var arg på det där välkända sättet som bara Janne Josefsson kan vara: frustande, skakande och högröd. Janne var arg över att jag hade fått synas i media, ”överallt” senaste veckorna och att ”inte en enda journalist ställt en kritisk fråga om den fascism jag förespråkade”. Han syftade på kapitlet i min bok som handlar om Turteaterns uppsättning av SCUM-manifestet, en pjäs som enligt Janne förespråkade en ”fascistisk feminism.”
Dessutom, sa han medan han vägrade möta min blick och istället titta ut på publiken, var han upprörd över att jag uttalat mig i en intervju om att vi inte alltid ska ta alla debatter. Att vi rentav ibland borde vägra ta debatten. Detta menade Janne, var detsamma som att vara antidemokrat. Men jag var väl för snobbig för att sänka mig till ”folkets” nivå. Till skillnad från Janne som visste och intresserade sig för vad folket i stugorna sa runt köksbordet.
Att ”våga vägra debatten” är ett uttryck som från början kommer från Ali Esbati och syftar på att uppmaningen om att ”vi måste våga ta debatten med rasister” ofta innebär ökat utrymme för just rasism. Genom att samtalets utgångspunkt i hög grad utgår från de rasistiska föreställningar som förväntas bemötas riskerar t.ex. samtalet med rubriken ”Hur mycket invandring tål Sverige” att snarare ge ökat utrymme för Sverigedemokraterna och ökat genomslag för deras idéer än tvärtom. Hade samtalets tema istället varit ”Hur mycket rasism tål Sverige” hade däremot förutsättningarna varit större för en offensiv argumentation osv. Jag har funnit detta intressant i relation till min bok och antifeministernas alltmer högljudda rop på debatt. Genom en rad absurda påstående (det är minst lika många kvinnor som misshandlar män i nära relationer som det omvända etc) tvingas en feminist som deltar i ett sådant samtal att i värsta fall se sig ha legitimerat och gett utrymme för kvinnoföraktande åsikter.
Till historien hör att jag upprepade gånger tackat nej till att medverka i SVT Debatt där Janne tidigare var programledare. Jag har helt enkelt inte velat medverka i ett skitprogram som producerar skitdebatter. Och ja, jag anser att det är min medborgerliga rättighet att välja de mediala sammanhang och forum som jag vill eller inte vill medverka i. Till skillnad från Janne anser jag inte att det är min skyldighet att ställa upp så fort någon journalist ringer och vill att jag ska medverka. Detta handlar inte om att vara ”antidemokrat”. Inte heller handlar det om att jag konsekvent undviker debatter. Tvärtom anser jag att jag ständigt ”tar debatter” genom det jag skriver i artiklar och böcker och genom att föreläsa, medverka i offentliga debatter och en del mediala. Hade man läst min bok kunde man t. ex följa hur jag deltar i en pubträff med så kallade jämställdister och försöker uppnå ett samtal. Det finns fler rum att ”ta debatter” än i det mediala.
Täppas Fogelberg som satt bredvid Janne hängde genast på och menade att det mediautrymme jag fått senaste tiden var vansinnigt och egentligen borde jag vara tacksam eftersom det var ett privilegium och inte alla förunnat att bli inbjuden till debatter.
Det absurda var att här satt det två upprörda män som både skällde på mig för att jag synts och hörts så mycket (alldeles för mycket) i media senaste tiden, samtidigt som de anklagade mig för att vara antidemokrat eftersom jag ”vägrade ta debatten”. Jannes röstvolym, ansiktsfärg och kroppsspråk visade dock att det var lönlöst att försöka förklara inkonsekvensen i deras argumentering. Minnesbilder av fruktansvärda gräl med pojkvänner dök upp, tillfällen då jag tystnat eftersom mannen framför mig skrikit så högt och aggressivt att jag blivit rädd och insett det meningslösa i att försöka föra ett samtal. Nu satt jag här på scenen och tvingades bevittna hur Janne Josefsson skrek till publiken att de skulle räcka upp händerna om de ansåg att det var antidemokratiskt att jag ”vågade vägra ta debatten”. Jag såg ut över publiken (inte en enda räckte upp händerna) och tänkte att jag var glad att jag inte var ensam i ett rum med Janne.
Berit Ås teori om de manliga härskarteknikerna visades med andra ord upp i realtid. Jag blev utsatt för osynliggörande, påförande av skuld och skam, dubbelbestraffning och förlöjligande.
Bredvid mig satt en stum samtalsledare som såg lika rädd ut som jag, en generad Robert Aschberg som också såg ut att undra vad han egentligen gjorde där (vad var det egentligen samtalet skulle handla om? Nått med gränser?) och en Britt-Marie Mattson som höll med Janne och Täppas om att man borde se det som ett privilegium att få bli inbjuden till debatter som den vi just nu hade.
Så fortsatte det. Janne skrek. Täppas höll med. Robert försökte då och då avstyra genom att börja prata om prutt-teve och VM i lavemang som han varit med och gjort.
Tillåt mig framstå som bortskämd men i det ögonblicket hade jag lite svårt att känna mig privilegierad över att sitta där på scenen.
Ungefär då började några kvinnor längre bak i salongen skrika av frustration och två kvinnor tog sig fram till scenen och krävde att få en mikrofon. En av dem var Sofia Mirjamsdotter som tittade ut över alla och undrade om de såg vad som just nu hände på scenen? Insåg alla i publiken att på Internationella kvinnodagen valde arrangören att iscensätta ett samtal med tre äldre män som systematiskt förminskade och förlöjligade mig? Jannes ansiktsfärg steg ytterligare en nyans medan han vrålade och svor och sedan tog samtalsledaren ordet och sa att det var dags att avsluta. Jag såg mig omkring och tänkte på hur rädda alla såg ut. Samtalsledaren som förläget bad om ursäkt och förtydligade; ”Janne är Janne.” Jag hörde ekon från skolgården och mindes killar som slogs, drog en i håret och bråkade. Och så frökens uppmaning till oss tjejer att inte ta det personligt. ”Ni vet ju hur killar i den åldern kan vara. De menar inget illa.”
Jag tänkte på att det antagligen var fler än jag som kände Janne Josefssons fysiska aggression. En överstepräst som både hotar genom sin despotiska vrede men också lockar genom sin maktposition. Hur många av de unga tysta männen där inne denna kväll drömde om att få jobba med Janne?
Efteråt kom det fram kvinnor som grät och uttryckte sin vrede och upprördhet över det de just bevittnat. Grävande journalister som organisation består som bekant inte bara av machomän utan också av yrkesverksamma kvinnor som i sin yrkesroll själva utsatts för det hat och hot som jag beskriver i min bok. Det som hände denna kväll handlar inte om mitt privata obehag, det viktiga är den signal som arrangörerna just skickat till samtliga av sina närvarande medlemmar, kvinnor som män.
För vad var det de egentligen bevittnat? En närmast perfekt iscensättning av det jag skriver om i min bok Hatet. Hur manlig aggression lätt drabbar kvinnor som tar plats. Det gick en tydlig signal från scenen ut till alla de kvinnor som befann sig i detta rum denna kväll; Vet din plats och håll tyst. Låt det vara så som det alltid varit, låt männen synas och höras. Låt männen tala i församlingen.
