Vetenskapsradion sände ett inslag som handlade om Martin Emtenäs och SVT-långköraren ”mitt i naturen”. Hillevi Ganetz som intervjuades är genusforskare och hade tittat igenom programmen från 1960-talet fram till de nyaste i dag. Ganetz beskrev hur natursyn och maskulinitetsideal under det senaste sextiotalet år har ändrats och att den här förändringen går att se i teverutan, om man tittar efter det, menade hon.

Jag gillar Martin Emtenäs. Hans framtoning som en halvskäggig helyllekille känns genomsnällt sympatisk. Med genuint tålamod väntar Martin i alla möjliga obekväma gömställen, allt för att få chansen att fånga djur på bild. Trots att vi idag är vana att kräva TV-mässig fläkt och fart i rutan (vilket ju ofta är en mall svår att passa in med naturens långsamma lunk) lyckas Martin på något vis undvika att programmen blir sömniga. Tvärtom är de faktiskt spännande. Och charmiga. Det får mig att fundera vad orsaken kan vara att det fungerar så bra?

Svaret är nog att det är Martin själv som gör det. Martins nyckel är att han är så barnsligt nyfiken att han inte nöjer sig med vad de flesta lite mindre lättöverraskade vuxna skulle göra. I andra naturprogram visas djur, och till det, lite torrt men informationsrikt berättas om dem. Nej, istället dyker Martin ner i en gyttjig och vassrik insjö – just därför han har fått veta att det är Sveriges mest blodigeltäta. Martin vill krypa naturen in under huden. Han vill veta hur det känns då iglarna biter sig fast i skinnet. Han är lite småtokig och rolig. Barnslig helt enkelt.

Den här sidan av honom smittar av sig till tittaren. Jag blir glad. När jag ser programmen väcks just den där kittlande känslan av äventyr till liv igen. Det är det som är spänningen med Emtenäs utstrålning. Så vill jag också vara, jag vill bli grabb igen. Att Emtenäs är populär hos mig beror förmodligen på att han påminner om strapatser till fiskesjöarna i min barndoms Smålandsskogar.

Det var Martin Emtenäs pojkaktiga hållning som genusvetaren Ganetz pratade om. Ganetz beskrev hur Martins lekfullhet uppskattas av alla oss stadsbor där vardagen annars är långt frånskild naturen. Nu har naturen blivit en fritidsaktivitet. Därför kan vi män inte längre ha samma intima relation till den. Män idag jobbar i stan- på kontor – och långt ifrån skogen. Det resulterar i en hel del paradoxer. Skogsmännen dåförtiden (de som levde på landsbygden), ja de kopplade av hemma (just ifrån skogen) och det medan vi stadsmän nuförtiden stressar av på helgens fisketur genom att komma ut i markerna.

I de tidigare ”mitt i naturen”-programmen fanns enligt Hillevi Ganetz en annan mansbild. Mannen i de tidiga naturmagasinen var mer seriös och krass i sin inställning till vad naturen är och vad man kan tänkas göra där. Det var då ofta en jägare eller fiskare som bar på skogsmannens erfarenhetsbaserade kunskap. Tidigare skildrades naturen inte som en lekplats (något för ett fritidsintresse) utan som en källa till mat och försörjning. Naturen fanns runtomkring husknuten, sådär självklart och ofrånkomligt nära inpå.

I jämförelse till klassiska naturprogram funderar jag hur ser det ut med mansbilder och natursyn på fiskefronten, vad händer om vi tittar på fiskeprogrammen från nu och då? I ”Visst nappar det”-serien med Bengt Öste och Larz-Thure Ljungdahl går det att känna igen en del från resonemanget ovan. Med sitt makliga tempo där det ibland är långa stunder utan tal känns programmen överspelade av mer actionfyllda och modernare varianter som vårt samtida ”Fiskedrag” i TV4.

De äldre programmen har kvar en långsammare lunk som är mer realistiska. De tidiga programmen är mer jordnära och sakliga i sitt förhållningssätt. I ”visst nappar det”-serien finns överallt den sakliga tråden och Bengt Östes vilja att lära ut metoder och fiskesätt tryter aldrig. Så som det tidiga ”mitt i naturen” var, så är de äldre ”visst nappar det” också ett informativt program. Eftersom jag själv några gånger har fiskat vid Fliserydssträckan i Emån och gillar att binda flugor fastnar jag lite extra vid ett 1980-talsinslag med Mikael Frödin från Ems herrgård vid Emåns mynning.

Tålmodigt kastar Bengt Öste efter havsöring på en tidig vårkant i mars nere vid ”home pool”. Inomhus och bakom bindstädet intervjuas Mikael om hur man bäst binder klassiska laxflugor. Mikael intervjuas i egenskap av expertbindare. Det är kunskap och seriositet som förmedlas i inslaget. Bengt Östes vickande pipa och den sävliga inställningen ute vid vattnet passar vad jag föreställer mig att en man ur min farfars generation skulle likna. Alltså en man med kunskap och auktoritet av gammalt slag knuten till erfarenheten av ett långt fiskeliv.

Medan ”visst nappar det”- programmen har en dragning åt en faderlig maskulin gestaltning och en vanlig maskulin bild kopplad till kunskap och expertis, så är det annorlunda i den nya serien ”Fiskedrag”. Här bjuds vi på Mikael Odells skämtande och munhuggande och pojkgnabbigga jargong. Ihop med sin fiskekompis blir ”tugget” en viktig stämningshöjare som driver handlingen framåt.

I de samtida fiskeserierna (här kan vi nog också inkludera våra norska fiskebröder Lars och Bård) finns en tämligen oortodox stil vad gäller kunskapsmässighet och korrekthet. Mikael Odell fångar ”slanggurka” och inte någon trist och saklig art som ”gädda”. Lars och Bård tävlar om vem som får mest fisk på ett vis som är – ja, just pojkgnabbande, hela tiden.

Precis som hos Martin Emtenäs är det barnsligheten och pojkäventyrets maskulinitet som är tillbaka i de nyare fiskeprogrammen. Både Mikael Odell och Martin Emtenäs spelar an på samma sträng. Kanske går den nyfikne och lite barnsliga manstypen hem just eftersom den saklige och vetande mannen inte längre är särskilt trolig allteftersom urbaniseringen gör att det finns färre ”skogsmän” kvar i dag. En annan förklaring är att det kan ha med jämställdhet att göra.

Själv tror jag att med Martin Emtenäs som exempel kan vi se en modernare mansroll som ska kunna vara igenkännande och mer omhändertagande (i flera program tar Martin faktisk hand om skadade djur eller argumenterar för naturens mjukare värden och arters fortlevnad). I Mikael Odells fall är kanske barnsligheten och äventyrslusten ett tecken på att få längre vill vara den mer auktoritära farfadern. Det viktiga är att koppla av och att ha skoj i naturen.

Kanske kan vi säga att relationen till naturen i dag handlar mindre om vetande och allvar och mer om lek och återupptäckande. Eftersom flygbiljetter är billigare idag och att många har pengar att resa långt gör det att vi kan återupptäcka naturen på nya sätt. Därför är många fiskereportage just berättelser från fiskevatten på andra kontinenter. Fiskande män från stan vill ha fiskeupplevelser på andra sätt och med turistfiskets ökande rörlighet ut till nya exotiskare vatten (och som vi därför inte kan eller som turist ska ha någon erfarenhet av) har den rediga skogsmannens kunskapsbank, den lagrad av långa utomhusvistelser på hemmaplan, blivit överspelad.

Skogsmannens tidskrävande inhämtande av kunskap kan i dag istället hyras av en lokal guide. Bara för att fiskefantasten nu i allt större utsträckning är en kontorsman har den maskulinitet som förut byggde på kunskap och lokalkännedom idag blivit något många fiskande män måste köpa sig till. Vi har blivit fisketurister från stan som vill ut i vildmarken. Kanske är somliga i dag annorlunda män helt enkelt eftersom det är få förunnat att kunna vara en skogsman? När samhället förändras, ändras också relationen mellan natursyn och maskuliniteter.

Helt klart finns ett spännande samtidshistoriskt material att reflektera kring medan vintern passerar och fiske passar bra hemma i tevesoffans lägenhetsvärme. En sak som är sannolik är att för dåtidens män skulle både Martin och Mikael säkert framstå som udda manstyper. Kanske är det ett tecken på att jämställdhetsnormer börjar påverka vad som går hem i dagens teveprogram. Barnslighetens återkomst kan vara ett tecken på att mansrollen är i omförhandling och förändring. Somliga kanske skulle kunna säga att mansrollen är ”i kris” eller i regression? Jag tror det blir bra med fler mångfacetterade mansroller. Även i teverutan. Och i fiskeprogrammen.