De senaste dagarna har det varit stormat kring Melodifestivalens extremt bristfälliga artist- och låtskrivarrepresentation. Med bara ett bidrag skrivet av en kvinna i finalen och med bara fyra bidrag skrivna endast av en kvinna sedan 2002 fick folket nog. Människor lämnade sina hem och arbeten för att demonstrera och efter tre dagars strejk och slagord började en gnagande insikt gro hos Christer Björkman; hans kompetens sträckte sig inte tillräckligt långt i det här fallet. Han har nu tagit hjälp av experter för att bryta det våldsamt mossiga mönstret – allt för att rädda Sveriges mest älskade musiktävling.

Nä. Dessvärre är det bara statistiken i stycket ovan som är hämtat från verkligheten. Är det så illa? Ja, så illa är det. Hur går detta till egentligen? Jo, så här:

Halva startfältet (16 låtar) väljs ut av en till ålder, yrke och kön blandad jury. Halva startfältet (15 låtar) väljs ut av Christer Björkman himself. Det är också Björkman som bestämmer vilka artister som får vara med och framföra låtarna. I Uppdrag granskning förra året tillfrågades han om han funderat något över detta, denna makt han har. Det hade han inte. ”Jag tror faktiskt att det är bättre att jag bara går omkring och tycker att det är kul.”

Christer Björkman pratar om en Loreen-effekt. Denna skulle innebära att alla årets bidrag av kvinnor jämförs med Loreens bidrag förra året, och eftersom ingen har kunnat toppa det har tittarna valt att rösta på en kille istället. ”Resultatet kan ha skapat en mättnad, säger Björkman till Metro. Vi måste ju då anta att Björkman menar att Sveriges befolkning alltså i första hand tänker i termer av kön. Finns det ingen tjej som bräcker Loreen får vi väl välja en gubbkvartett istället?

År 2011 vann Eric Saade melodifestivalen (dock ej Eurovision). Märkligt nog var ändå sju av tio bidrag i finalen det året skapade av män, eller mansdominerade, varav tre var just Eric Saade-liknande; unga män och soloartister (Björn Ranelid räknade jag inte in bland dem). Många medier har köpt den här förklaringen rakt av, och spånar vidare och spär på myten om att Sverige 2013 helt enkelt inte pallar för många unika kvinnor som artister. Det räcker med en, sen är vi mätta i flera år framöver.

Hur kom det sig då att Eric Saade-effekten uteblev, frågade jag Thomas Hall, evenemangsansvarig för Melodifestivalen. Han är också inne på Björkmans Loreen-effektsspår, men menar istället att detta skrämt iväg kvinnor från att bidra. Någon Saade-effekt blev det inte därför att Saades bidrag inte var tillräckligt unikt, menar Hall, men berättar också att Björkman, med sin fleråriga erfarenhet inom branschen, kommit fram till att det här med att tävla i musik är något som verkar intressera män mer än kvinnor.

Hall ser, till skillnad från Björkman, med viss oro på könsfördelningen på låtskrivarna. ”Vi vill inte att Melodifestivalen ska se annorlunda ut än musiksverige i övrigt, i det avseendet”, säger han. För att arbeta så tätt tillsammans verkar dock Björkman och Hall föga överens. Björkman säger i Metro att något ”jämlikhetsissue” inte finns inom artisteri, att det ”aldrig varit en fråga”.

I just Melodifestivalens fall är det nog ingen som tvivlar på att det aldrig varit en fråga, däremot är det antagligen många som har svårt att se hur det har kunnat få fortsätta så. Svårt är det också att förstå att trots att Christer Björkman tagit så stor plats ända sedan 2003, är det ingen som verkat få någon större mättnadskänsla av honom?

Det är absurt på gränsen till komiskt. Jag är uppriktigt fascinerad – och oroad – över hur hela Sverige verkar ha köpt att SVT bara låtit detta fortgå, att de kunnat förbise ett så grovt representationsproblem som detta faktiskt är. Fyra bidrag av kvinnor på tio år speglar på intet sätt resten av musiksverige. Det visar på en skyddad verkstad av skeva strukturer där mossiga ideal frodas, reproduceras och legitimeras, i skydd av den, nallebjörn som Melodifestivalen formats till. Det måste bli en ändring. Allt annat vore pinsamt.