I Nasim Aghilis teaterinstallation Eesvensson, Eesvensson är det svenska hemmet en plats där vardagsrasism trivialiseras genom middagssamtalens till synes banala konversationer.

- Jag vill påstå att det svenska hemmet är en av de mest slutna institutioner som finns, säger dramatikern och regissören Aghili.

Det hela började för några år sedan, berättar hen, när det pågick en väldigt intensiv integrationsdebatt.

- Det var den första vågen av den senaste tidens rasism så att säga, med Folkpartiets språkkrav och mycket prat om integration på ett väldigt rasistiskt vis. En frågade sig varför det är så stor arbetslöshet bland invandrare, utan att till exempel diskutera att väldigt många diskriminerar när de anställer. Jag ville vända på det, det här är mitt inlägg i debatten.

Aghili poängterar att det givetvis finns många olika slags hem, det är den traditionella vita medelklassfamiljen som skärskådas och som ”står i vägen för integrationen”.

- Det är en satir och samtidigt en allvarlig skildring av hur jag upplever en väldigt resursstark grupp i samhället. De kan röra sig runt i världen, använda billig arbetskraft, det är de som drar nytta av rut och rot och vinner på alliansens politik. Ramen är en ganska stereotyp skildring av en svensk konflikträdd familj där banaliteter löser av varandra, men i dem finns allvarliga samhällsinlägg. Hur de reser, hur de konsumerar, deras familjebildningar, samtidigt är det väldigt tydligt att mamma Svea har en kärleksaffär med en annan kvinna, det finns annat under ytan. Det de egentligen pratar om är just det, rätten att ägna sig åt banaliteter.

Audiorama på Skeppsholmen är en scen för ljudkonst och Esvensson, Eesvensson är just en inspelad ljudföreställning, de fyra skådespelarna är där endast medelst sina röster. - Det är en teaterinstallation där jag har jobbat med bildkonstnären Björn Karlsson som står för en rumslig gestaltning. Det är ett gemensamt verk. Det är också ett väldigt speciellt rum med ett högtalarsystem som skapar en taktil och rumslig känsla av ljudet. Jag har också jobbat med Anna Soley Tryggvadottir som är kompositör.

Hörspelet, som Audiorama själva valt att definiera verket som, spelas upp tre gånger vid varje tillfälle, och insläpp sker kontinuerligt under dessa timmar. För Aghili är det en stor del av verket att ha en väldigt specifik målgrupp, och titeln talar sitt eget tydliga språk till den potentiella publiken.

- Jag hoppas att de som kommer och ser föreställningen är folk som förstår min ordlek, hur svenskar med iransk och även till exempel chilensk bakgrund sätter ett e framför ord som börjar med s. Det är inte syftet att visa att så här tycker jag att ni är; jag tillhör en generation och en samhällsklass där jag kan röra mig mellan olika samhällsgrupper, jag har suttit vid det där middagsbordet.

Tror du att din målgrupp kommer att hitta till Audiorama?

- Audiorama är bra på det, de har spelat föreställningar på både svenska och persiska exempelvis. Allt beror på tilltalet, vilka upphovspersonerna är, min publik är inte så homogent vit. Men det är något som teaterar får fundera mycket på, varför publiken ser ut som den gör, men det är ju uppenbart om en tittar på representationen bland konstnärerna.