Jag fick ett telefonsamtal i början av veckan. Det var från SVT. Sveriges Television. Det jag hör mannen i den andra änden säga är ord som: Debatt. Blogginlägg. American Apparel. Sexistisk reklam. Flanellskjorta. Åh, denna flanellskjorta. Ni ska veta att den hemsöker mig i mina drömmar. Dansar runt, runt, runt i huvudet. Och på ett handfat mitten av denna ringdans sitter någon Åkerman och stirrar mig argt in i ögonen.

Expertdebattör hör jag reportern säga. Två expertdebattörer. Du och Dov Charney. Vad sa du? Vem? Frågar jag. Dov. Charney. Grundaren av American Apparel. Är du bekant med honom? Om jag är bekant med honom. Jag har föraktat och förbannat den karln sedan jag började arbeta inom företaget 2010 i London. Och nu ville de att jag ska sitta ned i en svettig tv-studio och debattera mot honom. Hur skulle jag kunna göra det utan att explodera av ilska? Hur skulle jag kunna göra det utan att spy ut en spya av thigh-high-socks, glesande ben, putande rumpor, knullrufs, kåta blickar och kunder som säger saker som:

”The ass of that girl dowstairs. Those babys will sell themselves when she’s wearing them.”

Hur skulle jag kunna göra det när jag vet att han jobbar för ett företag som anställer personal beroende på deras utseende och inte meriter? Hur skulle jag kunna samtala i en normal samtalston med mannen som driver ett företag där alla kvinnor exploateras som nyknullade sexobjekt och poserar svankande i sängar, på trappavsatser och hästryggar.

Jag hör mig själv säga: Ja! Jag är med.

När vi har lagt på luren så börjar jag att skaka som ett litet aspelöv. Vad fan. Vad är det jag har ställt upp på? Hela min arma kropp vill ringa tillbaka och säga hörredu, vi tar och stryker det där va. Jag tror jag hoppar. Känner liksom att njaee, jag pallar inte trycket. Men jag kan inte det. Jag har gett mig in i en debatt och det var jag som skrev det där blogginlägget. Nu måste jag ta striden. Om det så ska vara mot American Apparels perverse konung.

Men det blev aldrig riktigt så här. Uppror flammade upp på andra håll i vårt land. Med start i Husby i Stockholm. SVT bestämde sig för att göra debatt om det istället. En minst lika viktig debatt som behandlar ett minst lika viktigt fråga. Självklart. Men i publiken satt ingen Dov Charney och ingen högröd och så ända in i helvetes förbannad tjej Och ni får inte missförstå mig nu. Jag ska inte stå här och nedvärdera mig själv. Jag tror. Jag vågar säga att jag vet, att jag hade kunnat förvandla denna ilska till lugna, sakliga och välformulerade argument. Men inuti och bakom huden hade det brunnit. Som fan.

Jag tänkte avsluta med att läsa upp det som jag hade tänkt att säga till Dov. För ja. Så fort vi lagt på luren, reportern och jag så satte jag mig och skrev ner vad jag skulle vilja säga. Kanske inte bara till Dov utan till hela jävla patriarkatet och dess inverkan på framställningen av kvinnor i reklam.

You can call it art and try to get away with it. Anyone can call anything art and get away with it. It wont change the fact that it still downgrades the woman and by forcing her down on her fours with no pants on you contribute to anti-feminism all over the world. You conduce to rape, you conduce to anorexia, you conduce to tears of to much mascara on the tube home from a saturday night out and you conduce to young women trying to confirm themselves by taking their clothes of and let people do things with their body they dont really want to.

And I have asked myself – but now I can ask you: Who is the woman you want to walk out of your stores carrying an American Apparel bag? Is she a newly shagged godess with no shirt on riding on a horse out in the middle of the mexiacan dessert? Is she a frozen blond standing on her fours at a public restroom with no pants on like a frozen kitten? Is she a body without a face, wearing a gold leotard, tangled in dirty sheets?

And I ask myself the same question as one of the readers of my blog:

Is she your sister? Is she your wife? Is she your girlfriend or might she even be your daughter?